P. E. H." (1895), och Angul Hammerich i "Nordisk tidskrift" (1900). 2. Vilhelm Emilius (Emil) Zinn H., den föregåendes son, f. 1836 i Köpenhamn, d. där 1898, blef 1861 organist vid en förstadskyrka och 1871 vid Kristiansborgs slottskyrka. Af hans kompositioner, som äfven i utlandet vunnit uppmärksamhet genom sin förträffliga orkesterbehandling, må nämnas operorna Elverpigen (1867) och Ragnhild (1896), Nordiske folkedanse för orkester, uvertyren Eine nordische heerfahrt, körverken Vinter og vaar och Mod lyset samt diverse symfoni- och kammarmusik, sånger och pianostycken. 1. o. 2. A. L. (E. F—t.) Hartmann, Alfred, schweizisk författare på tyska, f. 1814, d. 1897 i Solothurn, skildrade uteslutande sitt hemlands människor och förhållanden; romanen Meister Putsch und seine gesällen (1858) och några novellsamlingar äro mest bekanta. H. skref vidare biografier öfver tecknaren Disteli (1861), kanslern Hory (1876) m. fl. Se biogr. af W. v. Arx (1902). <img l>

Hartmann, Julius von, preussisk militär, f. 1817, d. 1878, var 1857—60 öfverstelöjtnant och afdelningschef i krigsministeriet samt kom därigenom att deltaga i förarbetena för den preussiska härens reorganisation. Han befordrades 1860 till chef för 6:e armékårens generalstab och blef 1865 generalmajor. Sedan han som befälhafvare för en kavalleridivision med utmärkelse deltagit i fälttåget mot Österrike 1866, utnämndes han 1867 till generallöjtnant och beordrades att biträda det bajerska krigsministeriet vid omorganisationen af den bajerska hären. Vid fransk-tyska krigets utbrott 1870 erhöll han befälet öfver första kavalleridivisionen och förde denna kår i slagen vid Colombey-Nouilly och Gravelotte samt vid belägringen af Metz. Han blef i jan. 1871 befälhafvare för en mindre armékår, utkämpade fäktningarna vid S:t Amand och Château-Renault (7—8 jan.) samt besatte Tours (19 jan.). Efter krigets slut blef han guvernör i Strassburg (1871) och kavallerigeneral (1873) samt tog i maj 1875 afsked. H. utgaf flera militära essayer, och 1882 utkommo hans Lebenserinnerungen, briefe und aufsätze. Hartmann, Moritz, tysk skriftställare, f. 1821 i Böhmen, d. 1872, af judisk släkt, utgaf 1845 sin första diktsamling: Kelch und schwert (3:e uppl. 1851), hvilken strax gaf honom rang som politisk lyriker. 1848 ställde han sig i spetsen för det tyska partiet i sitt hemland och blef vald till deputerad vid Frankfurtparlamentet. I okt. s. å. begaf han sig till Wien, där han deltog i oroligheterna, och var äfven delaktig i upproret i Baden, efter hvars olyckliga utgång han begaf sig på resor. Under Krimkriget var han krigskorrespondent för "Kölnische zeitung". 1860 slog han sig ned i Genève, flyttade 1863 till Stuttgart som redaktör för "Freya" och 1868 till Wien, där han öfvertog redaktionen af följetongen i "Neue freie presse". Bland hans arbeten märkas de i Heines maner hållna Reimchronik des pfaffen Mauritius (1894), Adam und Eva (1851; ny uppl. 1866), ett idylliskt epos, Tagebuch aus der Provence und Languedoc (1852), rikt på fina iakttagelser och målande skildringar, Erzählungen eines unsteten (1858), novellerna Von frühling zu frühling (1860), Novellen (1863) och Nach der natur (1866). Af dikterna äro de politiskt färgade, såsom Neuere gedichte (1847) och Zeitlosen (1859), värdefullast. Hans samlade skrifter utgåfvos i 10 bd 1873—74. Se G. Brandes i "Hovedströmninger". Hartmann, Robert, tysk anatom och etnograf, f. 8 okt. 1832 i Blankenburg, d. 20 april 1893, åtföljde 1859—60 frih. A. von Barnim till nordöstra Afrika och blef 1867 professor i anatomi vid Berlins universitet. H:s förnämsta arbeten äro Reise des freiherrn A. von Barnim durch Nordostafrika (1863), Naturgeschichtlich-medizinische skizze der Nilländer (1865), Die völker Afrikas (1879), Handbuch der anatomie des menschen (1881) och Der gorilla (1881). E. Rld. <img l>

Hartmann, Karl Robert Eduard von, tysk filosof, f. 23 febr. 1842 i Berlin, d. 5 juni 1906, son till general Robert von H., blef 1860 artilleriofficer, egnade sig på lediga stunder åt musik, måleri och filosofi, för hvilka alla han till en början tycktes ha lika stora anlag. Men när 1865 en nervös åkomma i ett knä nödgade honom att för alltid säga farväl åt den militära banan, egnade han sig åt filosofien, "bankrutt på allt utom på tankar". 1869 utgaf han det filosofiska arbete, Philosophie des unbewussten (11:e uppl. 1904; "Verldsprocessens väsen eller det omedvetnas filosofi", 1877—78), som förblifvit hans hufvudarbete, trots den mängd af filosofiska och icke filosofiska skrifter, som han sedan med en förvånande produktivitet och mångsidighet offentliggjorde. Dess metod angaf han genom undertiteln "spekulativa resultat enligt induktivt vetenskaplig metod", men i viss mån är denna missvisande. Visserligen söker han bygga upp sin tankebyggnad på en bred bas af naturvetenskapliga och psykologiska fakta, men han bearbetar ej dessa med den induktive forskarens förutsättningslösa respekt för erfarenheten, utan ser dem från början genom sina filosofiska principers synglas på ett sätt, som mera erinrar om Hegel än om den moderne naturforskarens metoder. På samma gång, som han häri har sin metodiskt svaga sida, har han ock däri sin styrka genom det "mod att tänka" och den beundransvärda förmåga att se i stort och bygga upp ett universellt tankesystem, som han lägger i dagen i en tid, då vetenskapen hos andra snarare visat benägenhet att förlora sig i detaljer. Härtill kommer hos H. en mångsidighet, som gör, att intet mänskligt tyckes vara honom främmande. Så har han i sina populära skrifter, Aphorismen über das drama (1870), Zur reform des höhern schulwesens (1875),