Der spiritismus (1885), Moderne probleme (1885), Zwei jahrzehnte deutscher politik und die gegenwärtige weltfrage (1888), Die sozialen kernfragen (1894), Tagesfragen (1896) samt i tidskriftsuppsatser sagt sitt ord i nästan alla tidens religiösa, sociala och politiska frågor, — judefrågan, bostadsfrågan, skolfrågorna, kvinnofrågan, vegetarianismen m. m. Men först och sist har han verkat som filosofisk skriftställare. Hans filosofiska skrifter äro så många, att blott några af hans största hithörande arbeten kunna nämnas här: Phänomenologie des sittlichen bewusstseins (1879; 2:a uppl. 1886), som genom sina skarpsinniga karakteristiker af de olika etiska grundståndpunkterna eger ett beståndande värde, Die selbstzersetzung des christenthums (1874), Das religiöse bewusstsein der menschheit (1881) och Die religion des geistes (1882), i hvilka tre skrifter han utvecklar sin originella religionsfilosofi, Æsthetik, hvars första del innehåller en kritisk framställning af den tyska filosofien efter Kant, samt Das grundproblem der erkenntnisstheorie (1889) och Kategorienlehre (1896), två kunskapsteoretiska arbeten, af hvilka särskildt det sistnämnda erkänts som en af vår tids betydelsefullaste insatser. Därjämte utgaf H. Geschichte der metaphysik (2 bd, 1899—1900), som jämte flertalet af de här nämnda filosofiska skrifterna ingår i hans Ausgewählte werke (12 bd, 1895—1900). En efterlämnad öfversikt af hans filosofi är med titeln System der philosophie im grundriss (8 bd) under utgifning. Särskildt uppseende väckte på sin tid en anonym skrift af H. Han bekämpade den moderna naturvetenskapens mekaniska världsförklaring; under de strider, som i följd däraf uppstodo mellan honom och samtida naturforskare, beskylldes H. ofta af sina motståndare för bristande förtrogenhet med nutidens verkligt vetenskapliga naturuppfattning. 1872 utkom utan författarnamn en skarp kritik af H:s filosofi, Das unbewusste vom standpunkt der physiologie und descendenztheorie, som af H:s motståndare hälsades som ett sakkunnigt uttryck för en verkligt vetenskaplig uppfattning. Man kan föreställa sig deras häpnad, när bokens andra upplaga (1877) hade på titelbladet författarnamnet — Eduard von Hartmann! I 260 noter ställde han nu sitt själfförsvar bredvid själfkritiken. — Enskild förmögenhet satte honom i stånd att ostörd af allt yrkesarbete odeladt egna sig åt studier och författarskap. Erbjuden akademisk lärarbefattning afböjde han och lefde som privatlärd i Berlin och sedan 1884 i Grosslichterfelde. Den nervsjukdom, hvaraf han led allt sedan ungdomsåren, tycktes ej kunna minska hans outtröttliga arbetskraft. Ännu under sina sista år utgaf han två stora verk, Das christenthums des neuen testaments (2:a uppl. 1905) och Das problem des lebens (1906), i hvilka man icke kunde märka någon tillbakagång i hans förmåga. Han var två gånger gift, med entusiastiska anhängarinnor af hans filosofi, hvilka ock båda i litteraturen bidragit till dess bekantgörande. H:s allmänna ståndpunkt inom filosofien erinrar måhända närmast om Schopenhauers, med hvilken han delar både den metafysiska grunduppfattningon af all verklighets omedvetna urgrund och den pessimism, hvari hans lifsåskådning mynnar ut. Men i båda hänseendena skiljer han sig ock genom den närmare formuleringen så bestämdt från sin föregångare, att han näppeligen kan räknas till dennes lärjungar. Under det att Schopenhauer fattade det absoluta som en omedveten vilja, gör H. gällande, att idén är något lika ursprungligt i det absolutas väsen. Häri närmar sig H. till Hegel. Det måste finnas något i verkligheten, som motsvarar de idéer, till hvilka vårt tänkande enligt sin natur bearbetar erfarenheten. Men denna ideella motsvarighet till våra begrepp kan ej vara medvetna idéer, ty sådana komma endast till stånd genom de materiella processerna i vår hjärna. Utan hjärna intet medvetande. Motsvarigheten till våra medvetna idéer är därför något omedvetet ideellt. Detta kan ej, som Hegel antog, vara idé såsom blott sådan, ty denna är till sitt väsen passiv, kraftlös. Den omedvetna urgrunden måste därför vara vilja, men kan heller icke bestå i blott vilja, ty utan idé är denna rent förnuftslös och har därför intet att rikta sig på, så att den kan yttra sig i ett bestämdt viljande. Viljans innehall måste gifvas af idén. Urväsendet är därför en enhet af vilja och idé. Den förra är grunden till världens "att", den senare till dess "hvad" och "hur". Men huru ha ur denna omedvetna urgrund den gifna verkligheten och särskildt medvetandet uppstått? H. måste för att besvara denna fråga antaga, att den blinda viljan att lefva utan grund och tillfälligt öfvergått från väsen till företeelse, från potentialitet till aktualitet, i det att viljan lösryckt sig från idén. Denna sistnämnda söker göra detta af viljan begångna fel godt igen, i det den i medvetandet väcker till lif en motståndare mot den omättliga, ständigt trängtande, aldrig tillfredsställda viljan. Medvetandet afslöjar denna trängtans oförnuftighet. Tänkandet lär oss inse tillvarons värdelöshet genom att uppvisa, att det alltid i denna finnes mera olust än lust, mera lidande än lycka, och att ingen utsikt finnes att någonsin öfvervinna detta missförhållande, i det att kulturen minst i samma mån gör oss känsligare för olyckorna, som de yttre orsakerna till dem måhända kunna minskas. Världsutvecklingens mål är därför förlossning från tillvarons lidande och återvändande till icke-varats frid genom lifsviljans dödande och återvinnande af den rent omedvetna enheten af vilja och idé med därmed följande världsförintelse. Medvetandets uppgift är sålunda att upplösa alla de lyckans illusioner, vid hvilka de lidande varelserna klängt sig fast. Först ha de väntat sig lyckan här i lifvet. När deras förhoppningar här gäckats, öfvergingo de till illusionens andra stadium, hoppet om salighet efter döden. Vetenskapen visar emellertid omöjligheten af ett medvetet lif utan hjärna. Då sätter man i stället sin tillit till utvecklingen och sträfvar att möjliggöra ett bättre framtida världstillstånd. Detta illusionens tredje stadium är i stort sedt de nuvarande kulturmänniskornas ståndpunkt, som man nog ännu länge skall söka försvara. Men en gång skall den tid komma, då äfven denna sista illusion brister. När flertalet medvetna varelser öfvervunnit alla lyckoillusionerna, då bringas deras vilja att lefva till ro, och då inträder den allmänna förintelsen, utvecklingens återgång till sin början, hvarigenom ej blott individerna räddas från lidandet, utan själfva det absoluta återföres till frid igen. Medlidandet med Gud är därför moralens högsta motiv och världsprincipens egen förlossning dess yttersta mål. Men detta vinnes icke genom