asketisk tillbakadragenhet från världen eller
genom att individen dödar sitt eget jag;
därmed är för det hela intet vunnet, då
detta endast skapar nya individer för nya
lidanden. Tvärtom har enligt H. pessimisten
att handla alldeles, som om han vore optimist,
— energiskt deltaga i kulturutvecklingen,
viss om att denna ensam kan föra till
slutmålet. — Otvifvelaktigt var det denna
egendomliga försoning mellan kulturintressena
och pessimismen, som förskaffade H:s filosofi
dess stora popularitet. Hans anhängare kunde
instämma i de pessimistiska klagomålen öfver
tillvarons eländighet och ändå ansluta sig
till den moderna tron på utvecklingen. De kunde
förhäfva sig öfver världen, men behöfde ändå ej
försaka den. Därjämte erbjöd han dem i sin lära
om det omedvetna en princip, som tycktes kunna
lösa alla spekulationens svårigheter: allt, hvad
vi icke kunna förstå, är för honom en yttring
af denna ologiska grund till tillvaron. Därmed
löstes instinktens gåtor och det undermedvetna
själslifvets hemligheter; förståndets
aprioriska kategorier blefvo lättförklarliga som
omedvetna tanketendenser, och naturmekanismens
ändamålsenlighet blef begriplig, när den
fattades blott som ett medel i det omedvetnas
allsmäktiga hand. I viss mån tillfredsställdes
ock de religiösa behofven genom den pietet
H. kunde visa de mystiska gudsaningarna, hvilka
för honom kvälla ur det omedvetnas rika djup,
och genom den längtan efter försoning, som
präglade hela hans lifsåskådning. Kommo så
därtill H:s imponerande lärdom, beundransvärda
skarpsinne och klara stil, och man kan förstå,
att H. vann många anhängare utom fackfilosofernas
kretsar. Om det uppseende, som hans skrifter
väckte, vittnar mängden af skrifter för och
mot hans åsikter. Här må nämnas endast hans
lärjunge A. Drews' "Ed. v. H:s philosophisches
system im grundriss" (1902, 2:a uppl. 1906) och
"Das lebenswerk H:s" (1907) samt den korta,
populära framställningen af Th. Kappstein,
"E. v. H., einführung in seine gedankenwelt"
(1907), O. Plumacher har som bihang till sitt
arbete "Der kampf ums unbewusste" (1881; 2:a
uppl. 1891) lämnat en kronologisk förteckning
öfver Hartmann-litteraturen till 1890. Ett
svenskt bidrag är E. Wrangels "E. von H:s
estetiska system i kritisk belysning" (i "Lunds
univ:s årsskr.", 1889—90).
S—e.
Hartmann, Johannes Franz, tysk astronom, f. 11
jan. 1865 i Erfurt. Efter att ha varit kortare
tider anställd vid observatorierna i Wien
och Leipzig blef han 1896 assistent och 1898
observatör vid astrofysikaliska observatoriet
i Potsdam samt professor 1902. H. har utfört
en mängd betydelsefulla arbeten inom den
praktiska astronomien och astrofysiken, särskildt
rörande månförmörkelser, fixstjärnornas
och nebulosornas spektra och natur,
spektroskopiska dubbelstjärnor m. m., hvarjämte
han uppfunnit nya instrument och förbättrade
metoder, i synnerhet inom spektralanalysen
och fotometrien. Bland hans större arbeten
märkas
Die vergrösserung des erdschattens bei
mondfinsternissen (1891),
Die beobachtung der
mondfinsternisse (1896),
Über eine einfache
interpolationsformel für das prismatische
spektrum (1898),
Ein neues verfahren zur messung
der linienverschiebung in spektrogrammen (1906).
B—d.
Hartmann von Aue. Efter "Weingartner
liederhandschrift".
Hartmann von Aue, den förste af den medelhögtyska
riddardiktningens tre stora klassiker, föddes
omkr. 1170 i Aue (antagligen Obernau vid
Rottenburg, nära Neckar), tillhörde en
schwabisk riddarsläkt och fick en för sitt
stånd ovanligt lärd uppfostran. Han var själf
riddare och deltog i ett korståg (troligtvis
1197) samt anses ha dött i andra årtiondet af
1200-talet. H:s förnämsta verk äro Arturromanerna
Erec, hans äldsta dikt,
och
Iwein (bearbetningar efter den nordfranske
trouvèren Chrétien de Troyes'
"Erec" och "Li chevalier au lyon") samt
riddarlegenderna
Gregorius auf dem steine
(äfven efter fransk källa) och
Der arme
Heinrich, hans mästerverk (efter obekant
original). Han författade dessutom två
Büchlein minnesånger. Gottfrieds glödande lidelse
och Wolframs rika fantasi finna vi icke hos H.,
men han prisas för sin diktkonsts måttfullhet,
klarhet och behag. H:s alla dikter utgåfvos,
med förklaringar, 1867—69 (3:e uppl. 1888—93) af
F. Bech i "Deutsche classiker des mittelalters".
(Kj—t.)
<img l>
Hartmansdorff, Jakob August von, ämbetsman,
politiker, af en från svenska Pommern bördig ätt,
f. 12 mars 1792 i Adelöfs socken i Jönköpings
län, d. 21 dec. 1856 i Stockholm. Fadern, kapten vid Jönköpings
regemente, afled i hans barndom och efterlämnade
ett torftigt hem. Sträng arbetsamhet, ihärdighet
och sparsamhet blefvo tidigt utmärkande för
sonen, så ock ett utprägladt ordningssinne,
stor duglighet och stark själftillit.
1806 blef han student i Uppsala, tog
1807 examen "till rättegångsverken"
och 1808 kansliexamen samt
ingick året därpå, vid 17 års ålder, i Svea
hofrätt och kansliet. Där tilldrog han sig
utrikesministern von Engeströms uppmärksamhet,
och denne sände honom till fredsförhandlingarna
i Jönköping, där han genom sin duglighet lade
grunden till "sin framtida lycka". 1810 blef han
kopist i pommerska expeditionen, 1811 kanslist
i Sundhetskollegium samt 1812 kanslist och
1814 protokollssekreterare i departementet
för pommerska och kolonialärenden. Redan
tidigt användes han ock i riksdags- och
utskottskanslier (1810, 1812 — som kanslist i
konstitutionsutskottet — och 1815) likasom (från
1812) i uppfostringskommitténs kansli. Under
kriget i Tyskland 1813—14 anställdes han i
högkvarterets kansli, arbetande under Wetterstedt
och G. F. Wirsén, och var som sådan med vid
freden
