Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hartmansdoff, Jakob August von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Kiel, med kronprinsen i Paris o. s. v. samt
upprepade gånger i Pommern för där varande
angelägenheter. H. kvarstannade för dessa efter
arméns hemfärd, men hemkallades för att som
kanslist åtfölja de svenske kommissarier, som
efter konventionen i Moss hade att förhandla
med norska stortinget. 1815 sändes han åter
till Pommern, som sekreterare vid Pommerns
öfverlämnande till Preussen, hvilket han
beklagade och hvaröfver han efterlämnat en
intressant (ej utg.) skildring, samt kvarblef
därefter i Tyskland, tills han 1816 kallades
till sekreterare hos svenske riksståthållaren i
Norge. Han fann i norrmännen ett fredsamt och
stilla folk, tapprare i ord än i handling,
men inbilska, råa och ytterst ömtåliga
gentemot all påtryckning från Sverige,
fann deras grundlag mycket bristfällig och
stortinget (1818) "en jämmerlig församling",
men ogillade den svenska regeringens bristande
målmedvetenhet i dess norska politik och
ansåg alla amalgamationsplaner för det
dåvarande skadliga. Han kom väl öfverens
med riksståthållaren Mörner, men så mycket
sämre med den själfsäkre Sandels, hvars
öfvermodiga och förolämpande bemödanden att
kuscha honom frampressade ett lifligt begär
att på egen hand visa hvad han dugde till och
"på oppositionens väg åstadkomma, hvad han ej som
ämbetsman hoppades kunna uträtta" till reformer i
förvaltningen. Han önskade särskildt ett närmande
mellan svenska och norska förvaltningsprinciper
samt blef, sedan han 1821 lämnat Norge,
efter någon tid led. af 1819 års kommitté
för ny reglering af rikets styrelseverk. Inom
kommittén vunno dock H:s mera genomgripande
ändringsförslag ej gehör, då de äfven inneburo
vissa ändringar i grundlagarna. H. utarbetade
då sin afvikande mening till sitt märkliga
Förslag till inrättningen af Sveriges
statsförvaltning (2 vol., 1825), ett arbete,
som särskildt genom historik om den äldre
förvaltningen har beståndande värde. Arbetet
var äfven eljest af stor betydelse för honom;
"nödtvånget att genomtänka och utföra
ett helt system gaf mig", säger han, "en
bildning och stadga i begrepp om samhället,
hvilka jag förut saknade. Jag öfvergick
med detsamma från de tomma liberala idéer,
jag hittills hyst, till mera sammanhängande
och inskränkande." Kommittéförslaget blef,
jämte H:s reservation, öfverlämnadt till
1823 års riksdag, och mycket i detsamma har
efter hand genomförts. Vid denna riksdag tog
H. för första gången säte på riddarhuset, där
han snart blef en af ståndets mest nitiska,
kunskapsrika och uppmärksammade talare, hvars
anföranden under en riksdag kunde uppgå till
öfver tusentalet. Bristerna i förvaltningen, till
hvilkas afhjälpande styrelsen icke visade någon
ifver, men till hvilkas blottande liknöjdheten
eggade honom, förde honom vid denna riksdag till
opposition i ett flertal frågor, och särskildt
kämpade han för statsrevisorernas oinskränkta
rätt att granska allmänna medels förvaltning —
hvilken dittills bestridts —, offentlighet vid
riddarhusets öfverläggningar, begränsning i
regeringens ekonomiska lagstiftningsrätt, ökad
sparsamhet under den ekonomiska depressionen,
lindring i prohibitiva författningar o. s. v.,
men alltid sakligt. 1823 valdes han af sitt stånd
till fullmäktig i riksgäldskontoret och kallades
1825 af regeringen till led. i den s. k. "stora
skolkommittén". Ehuru tidigare en försvarare
af det gamla skolsystemet, som höll på tidigt
införande och framskjuten
plats för de klassiska språken, öfvergick
H. (förnämligast påverkad af Lefrén) till de nya
åsikter, hvilka förenade kommitténs majoritet —
samme lärares anställning för ett ämne genom
hela skolan, friare flyttning, större vikt för
de lefvande språken, modersmålet och gymnastik
m. m. — och blef för dessa åsikter en trogen
kämpe under hela sin lifstid. Kommitténs
förslag till undervisningens ordnande
erhöll i Nya elementarskolan i Stockholm
ett eget experimentalfält, och i dennas
direktion var H. till sin död verksam led.,
under många år ordf. Såväl vid riksdagar som
vid lärarmöten förde H. de nya åsikternas
talan med största lif och värme. Under
riksdagen 1828—30 aflägsnade sig H. alltmer
från oppositionen — enär han fann "alltmer
uppenbart, att de ej sätta fäderneslandet
utan andra syften i främsta rummet" —
utan att dock uppgifva sin själfständiga
ställning mot regeringen. 1826 hade han blifvit
riddarhuskamrer, valdes 1828 till bankofullmäktig
och kallades 1831 till statssekreterare för
Ecklesiastikexpeditionen, som representant
för skolkommitténs majoritet. Denna hade i
dec. 1828 afgifvit sitt betänkande, hvilket
sedan utställts till granskning af konsistorier
m. fl. vederbörande. H. bestämde 1 sept. 1832
som termin för denna granskning. Den samma höst
sammanträdande skolrevisionens anmärkningar
sändes sedan till konsistorierna m. fl.; men
innan dessa hunnit till K. M:t ingifva sin
kritik öfver kritiken (1839), hade H. upphört
att utöfva statssekreterarens ämbete. Den
nya studentexamens införande blef under H:s
statssekreterartid den enda praktiska frukten af
kommitténs arbete. Ogynnsam för genomförande af
vidlyftigare reformer var också H:s ställning
som föredragande uti ett statsråd, dit blott
hans duglighet, men ej ynnest kallat honom, där
han åtnjöt mer aktning än meningsfrändskap och
som själft ingalunda var den drifvande kraften
i regeringen. Dessutom var han illa sedd af
konsistorierna, som efterhöllos, och hårdt
behandlad af tidningspressen — den konservativa
"Svenska Minerva" var hans personliga belackare,
och de liberala bladen sågo i H. en renegat,
under det han å sin sida ansåg det vara deras
skuld, att den nödiga "jämvikten" betänkligt
rubbades. Sitt ämbete skötte han emellertid
alltid med outtröttligt nit, redbarhet och
arbetsamhet och lät af sin ridderliga pliktkänsla
äfven förmå sig att vid flera tillfällen mottaga
förordnanden som hofkansler. Då detta åter
skedde 9 mars 1838, utbytte han emellertid
ytterst ogärna sin verksamhet i kyrkans och
skolans tjänst mot en plats, där, såsom han själf
väntade, "il n’y avait que de coups à gagner",
men han lydde order i öfvertygelsen att därigenom
fylla sin ämbetsmannaplikt mot konungen. Hans
verksamhet som hofkansler blef en enda kamp
mot den oppositionella litteraturen, en kamp,
som stundom (särskildt efter Crusenstolpes
dom på sommaren s. å.) antog gatutumultens
karaktär och gjorde honom till en af Sveriges
mest impopulära män. För egen del intog han en
synnerligen pinsam mellanställning mellan den
fientliga och jäsande allmänna meningen och
den uppbrusande, ojämne och honom personligen
knappast bevågne konungen. Allmänt betraktad
som indragningsmaktens särskilde befrämjare,
var han i själfva verket ingen vän af just
detta kampmedel, hvars ineffektivitet han själf
betecknat med uttrycket "un coup d’épée dans
l’eau" och hvars upphetsande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
