i Kiel, med kronprinsen i Paris o. s. v. samt upprepade gånger i Pommern för där varande angelägenheter. H. kvarstannade för dessa efter arméns hemfärd, men hemkallades för att som kanslist åtfölja de svenske kommissarier, som efter konventionen i Moss hade att förhandla med norska stortinget. 1815 sändes han åter till Pommern, som sekreterare vid Pommerns öfverlämnande till Preussen, hvilket han beklagade och hvaröfver han efterlämnat en intressant (ej utg.) skildring, samt kvarblef därefter i Tyskland, tills han 1816 kallades till sekreterare hos svenske riksståthållaren i Norge. Han fann i norrmännen ett fredsamt och stilla folk, tapprare i ord än i handling, men inbilska, råa och ytterst ömtåliga gentemot all påtryckning från Sverige, fann deras grundlag mycket bristfällig och stortinget (1818) "en jämmerlig församling", men ogillade den svenska regeringens bristande målmedvetenhet i dess norska politik och ansåg alla amalgamationsplaner för det dåvarande skadliga. Han kom väl öfverens med riksståthållaren Mörner, men så mycket sämre med den själfsäkre Sandels, hvars öfvermodiga och förolämpande bemödanden att kuscha honom frampressade ett lifligt begär att på egen hand visa hvad han dugde till och "på oppositionens väg åstadkomma, hvad han ej som ämbetsman hoppades kunna uträtta" till reformer i förvaltningen. Han önskade särskildt ett närmande mellan svenska och norska förvaltningsprinciper samt blef, sedan han 1821 lämnat Norge, efter någon tid led. af 1819 års kommitté för ny reglering af rikets styrelseverk. Inom kommittén vunno dock H:s mera genomgripande ändringsförslag ej gehör, då de äfven inneburo vissa ändringar i grundlagarna. H. utarbetade då sin afvikande mening till sitt märkliga Förslag till inrättningen af Sveriges statsförvaltning (2 vol., 1825), ett arbete, som särskildt genom historik om den äldre förvaltningen har beståndande värde. Arbetet var äfven eljest af stor betydelse för honom; "nödtvånget att genomtänka och utföra ett helt system gaf mig", säger han, "en bildning och stadga i begrepp om samhället, hvilka jag förut saknade. Jag öfvergick med detsamma från de tomma liberala idéer, jag hittills hyst, till mera sammanhängande och inskränkande." Kommittéförslaget blef, jämte H:s reservation, öfverlämnadt till 1823 års riksdag, och mycket i detsamma har efter hand genomförts. Vid denna riksdag tog H. för första gången säte på riddarhuset, där han snart blef en af ståndets mest nitiska, kunskapsrika och uppmärksammade talare, hvars anföranden under en riksdag kunde uppgå till öfver tusentalet. Bristerna i förvaltningen, till hvilkas afhjälpande styrelsen icke visade någon ifver, men till hvilkas blottande liknöjdheten eggade honom, förde honom vid denna riksdag till opposition i ett flertal frågor, och särskildt kämpade han för statsrevisorernas oinskränkta rätt att granska allmänna medels förvaltning — hvilken dittills bestridts —, offentlighet vid riddarhusets öfverläggningar, begränsning i regeringens ekonomiska lagstiftningsrätt, ökad sparsamhet under den ekonomiska depressionen, lindring i prohibitiva författningar o. s. v., men alltid sakligt. 1823 valdes han af sitt stånd till fullmäktig i riksgäldskontoret och kallades 1825 af regeringen till led. i den s. k. "stora skolkommittén". Ehuru tidigare en försvarare af det gamla skolsystemet, som höll på tidigt införande och framskjuten plats för de klassiska språken, öfvergick H. (förnämligast påverkad af Lefrén) till de nya åsikter, hvilka förenade kommitténs majoritet — samme lärares anställning för ett ämne genom hela skolan, friare flyttning, större vikt för de lefvande språken, modersmålet och gymnastik m. m. — och blef för dessa åsikter en trogen kämpe under hela sin lifstid. Kommitténs förslag till undervisningens ordnande erhöll i Nya elementarskolan i Stockholm ett eget experimentalfält, och i dennas direktion var H. till sin död verksam led., under många år ordf. Såväl vid riksdagar som vid lärarmöten förde H. de nya åsikternas talan med största lif och värme. Under riksdagen 1828—30 aflägsnade sig H. alltmer från oppositionen — enär han fann "alltmer uppenbart, att de ej sätta fäderneslandet utan andra syften i främsta rummet" — utan att dock uppgifva sin själfständiga ställning mot regeringen. 1826 hade han blifvit riddarhuskamrer, valdes 1828 till bankofullmäktig och kallades 1831 till statssekreterare för Ecklesiastikexpeditionen, som representant för skolkommitténs majoritet. Denna hade i dec. 1828 afgifvit sitt betänkande, hvilket sedan utställts till granskning af konsistorier m. fl. vederbörande. H. bestämde 1 sept. 1832 som termin för denna granskning. Den samma höst sammanträdande skolrevisionens anmärkningar sändes sedan till konsistorierna m. fl.; men innan dessa hunnit till K. M:t ingifva sin kritik öfver kritiken (1839), hade H. upphört att utöfva statssekreterarens ämbete. Den nya studentexamens införande blef under H:s statssekreterartid den enda praktiska frukten af kommitténs arbete. Ogynnsam för genomförande af vidlyftigare reformer var också H:s ställning som föredragande uti ett statsråd, dit blott hans duglighet, men ej ynnest kallat honom, där han åtnjöt mer aktning än meningsfrändskap och som själft ingalunda var den drifvande kraften i regeringen. Dessutom var han illa sedd af konsistorierna, som efterhöllos, och hårdt behandlad af tidningspressen — den konservativa "Svenska Minerva" var hans personliga belackare, och de liberala bladen sågo i H. en renegat, under det han å sin sida ansåg det vara deras skuld, att den nödiga "jämvikten" betänkligt rubbades. Sitt ämbete skötte han emellertid alltid med outtröttligt nit, redbarhet och arbetsamhet och lät af sin ridderliga pliktkänsla äfven förmå sig att vid flera tillfällen mottaga förordnanden som hofkansler. Då detta åter skedde 9 mars 1838, utbytte han emellertid ytterst ogärna sin verksamhet i kyrkans och skolans tjänst mot en plats, där, såsom han själf väntade, "il n'y avait que de coups à gagner", men han lydde order i öfvertygelsen att därigenom fylla sin ämbetsmannaplikt mot konungen. Hans verksamhet som hofkansler blef en enda kamp mot den oppositionella litteraturen, en kamp, som stundom (särskildt efter Crusenstolpes dom på sommaren s. å.) antog gatutumultens karaktär och gjorde honom till en af Sveriges mest impopulära män. För egen del intog han en synnerligen pinsam mellanställning mellan den fientliga och jäsande allmänna meningen och den uppbrusande, ojämne och honom personligen knappast bevågne konungen. Allmänt betraktad som indragningsmaktens särskilde befrämjare, var han i själfva verket ingen vän af just detta kampmedel, hvars ineffektivitet han själf betecknat med uttrycket "un coup d'épée dans l'eau" och hvars upphetsande