verkan han ej heller förbisåg. Han ville i stället i långt större utsträckning använda åtalsvägen, men fann därvid ej stöd hos Karl Johan, som ansåg indragningar verka raskare. Spänningen var redan mycket stark, då konungens på kronprinsens inrådan fattade beslut att återtaga en befallning om åtal mot A. Lindebergs "Revolution och republik" förmådde H. att begära befrielse från hofkanslersförordnandet. En återgång till statssekreterarskapet, som på förordnande lämnats till Heurlin, stod honom ej öppen, och i stället blef han 2 nov. 1838 t. f. landshöfding i Kalmar. Men hans personliga mod att trotsa impopularitet och smädelse ställde honom redan då högt i mångas tanke och beredde, jämte hans outtröttliga duglighet, honom snart den ledarroll på Riddarhuset, som skänker hans verksamhet dess största politiska betydelse. Vid början af 1840 års riksdag vunno som bekant oppositionen och "koalitionen" genast en under hela riksdagen fortgående öfvervikt i utskotten, emedan det konservativa partiet på Riddarhuset i början saknat ledare. Då, när alla misströstade och regeringen stod handfallen, framträdde H., trots att han hade rättmätig anledning till personligt missnöje med densamma, för att organisera och leda kampen mot oppositionen. Ingen personlig bikänsla påverkade hans politik: konungamakten ville han stödja, vare sig han själf var väl eller illa sedd å högre ort. Som erkänd partichef bragte han det snart därhän, att Riddarhusets majoritet lystrade icke blott till hans ord, utan till hans vink. Så lyckades H. under mycket arbete såväl inom som utom riddarhussalens murar att oftast paralysera oppositionens ansträngningar — så snart icke afgörandet berodde på förstärkta utskott. H. ledde ståndets beslut om remissvägran på de Anckarsvärdska motionerna, skref försvaret för de inför riksrätt åtalade statsrådsledamöterna, försvarade utförligt sig själf mot konstitutionsutskottets anmärkningar och blef icke heller enligt 107 § K. F. anmäld till det afsked han redan 1838 faktiskt erhållit. Men det förstärkta statsutskottet vägrade honom pension som statssekreterare; landshöfdingeförordnandet hade redan 28 mars 1840 upphört, och H:s enda löneinkomst från aug. 1840 till juni 1841 var det arfvode han uppbar som bankofullmäktig, hvartill han i aug. 1840 valdes af adeln, ett val, som under H:s återstående lefnad vid hvarje riksdag förnyades. I juni 1841 utnämndes han till president i Kammarrätten och utsågs s. å. till led. af unionskommittén. Inom denna arbetade H., som var ordf. på den svenska sidan, energiskt för samtidig lösning af de olika unionella spörsmålen på grundvalen af inbördes öfverensstämmelse mellan rikenas ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, och det var mot hans reservation och till hans förtviflan, som Oskar I efter sin tronbestigning genomförde den ensidiga och ödesdigra utbrytning af de norska separatönskemålen rörande vapen, titel och flagga, efter hvilkas afgörande enligt norrmännens önskningar dessas intresse för frågans snara handläggning upphörde och kommittébetänkandet gagnlöst blef liggande. I fråga om en representationsförändring stred han kraftigt emot de i hans tanke samhällsvådliga förslagen om en riksdag grundad på allmänna val; men att adeln borde uppoffra sin själfskrifvenhet var redan tidigt H:s åsikt, och vid 1840 års riksdag förklarade ridderskapet och adeln äfven själfskrifvenhetens upphörande vara ståndets gemensamma tanke. Såväl då som 1844 och 1851 uppgjorde H. själf utförliga representationsförslag (det sista tryckt under titeln Förslag till svenska folkrepresentalionens ombildning etc.. 1851). Enligt alla skulle riksdagen bestå af valda ombud för fem klasser, kallade "stånd", och dessa ombud till lika antal fördelas i två kamrar med längre funktionstid och högre valbarhetsålder för den ena. 1840 och 1844 hade dessa stånd varit de förutvarande jämte ett femte af dittills orepresenterade; 1851 åter hette de det andliga, ämbets-, borgar-, godsegar- och bondeståndet, med en invecklad fördelning i valklasser och valkretsar, d. v. s. själfva namnet adel var borta och en adelsmans representationsrätt beroende af val, ämbete eller fastighet. Detta väckte mycken förtrytelse på riddarhuset; huru mycket ståndet än hade H. att tacka för konservatismens segrar 1840, 1844 och 1847 — konungens sanktion af den lika arfsrätten hade H. dock icke, oaktadt själfva ståndsprivilegierna togos till hjälp, kunnat förhindra —, afsade man sig nu ostentativt hans ledning. H., aldrig mån om sig själf, svarade, att han ville troget tjäna i det konservativa ledet, sedan han upphört att vara anförare. Och han gjorde så. Aktningen och vördnaden för hans person omgåfvo honom, äfven då han stod ensam om sitt votum; och då han vid början af riksdagen 1856 nedlades på dödsbädden, uppdrog Riddarhuset åt själfve landtmarskalken att framföra dess varma "deltagande och bekymmer". "Bed adeln icke hålla så länge på sin själfskrifvenhet", var H:s svar, "att han icke har någon nytta af hennes uppoffring". Hans under tjugu år fortgående impopularitet icke endast inom alla den liberala utvecklingens skilda läger, utan äfven bland den stora massan af befolkningen kändes efter hans död som en bitter orättvisa mot en ärlig kämpe på samhällsutvecklingens stridsfält. Den hade emellertid ej blott 1838, utan äfven ännu 1848 i mars gifvit sig luft i skrän utanför hans bostad samt stenkastning och öfvervåld mot densamma; då öfverståthållaren vid sistnämnda tillfälle bjöd honom sitt personliga skydd vid flykt därifrån, svarade han, att "då svensk lag icke förmådde skydda honom, ville han icke hafva dess maktlöse vårdare att tacka för sin räddning". H. blef 1830 led. af Vet. akad. och var 1849—50 dess preses. Vid presidiets nedläggande höll han ett tal om Sambandet och växelverkan mellan näringarne, kyrkan och samhället (1851), i hvilket han framlägger och motiverar sitt politiska program. I näringsfriheten såg han rent af en återgång "till naturtillståndet, där allt är fritt, men ingenting säkert". Den på 1830-talet framträdande nykterhetsrörelsen hade däremot i honom en mycket ifrig främjare, som dock helst ville gå fram på öfvertygelsens väg och länge fruktade att genom hög brännvinsskatt göra rusdryckshandteringen finansiellt outrotlig. Vid 1853—54 års riksdag bidrog han kraftigt till reformerna i brännvinslagstiftningen. Andra reformer, som han önskade genomförda, voro t. ex. införande af kyrkomöte, af ecklesiastik öfverstyrelse m. fl. På ytan sträf, var han personligen en mycket trofast vän, hvars hjälpsamhet togs i rik användning af anhöriga och andra. Redan som ung använde han t. ex. sina besparingar för att bekosta en utländsk resa för sin vän Atterbom. H. hade öppen blick för pressens betydelse såsom politiskt stridsmedel; bland hans många tidningsuppsatser