märktes i synnerhet de, som i "Post- och inrikes tidningar" och "Tiden" riktades emot Oskar I:s då befarade författningar om utvidgad näringsfrihet. Af H:s öfriga tryckta skrifter må, utom de förut omnämnda, anföras Om svenska statsverkets tillgångar och behof under åren 1840—45 (1840), Hvad vilja de konservative? etc. (1846;, Förslag till ett ecclesiastikcollegii inrättande och till kyrkomötens hållande (1854) samt Anmärkningar vid det hvilande grundlagsförslaget, åsyftande ändring i riksactens föreskrifter om den s. k. interimsregeringen (1856). Jämte P. Lagerhjelm lät han 1823 utgifva Hvad bör man i finansiellt och ekonomiskt hänseende af den påbörjade riksdagen hoppas och vänta? H:s efterlämnade papper förvaras i Riksarkivet. H. W. (S. C.) Hartola. Se Gustaf Adolfs socken. Harts, gemensamt namn på mjuka eller fasta kroppar, som afsöndras ur växter och äro mer eller mindre lösliga i eteriska oljor, kloroform, eter, alkohol och liknande lösningsmedel, men helt eller delvis olösliga i vatten. Hartserna äro ej kemiska individer, utan blandningar. De viktigaste kemiska beståndsdelarna äro hartsestrar, resener, organiska syror, eteriska oljor, gummiämnen och de i växtväfnaden vanligen förekommande cellulosa, garfämne och humusämnen m. m. Hartsestrarna äro bildade å ena sidan af alkoholer, dels resinoler, som äro färglösa och ej ge garfämnesreaktion, dels resinotannoler, som äro färgade och ge denna reaktion, och å andra sidan af syror, mestadels af aromatisk natur, såsom bensoesyra och kanelsyra. Resener äro kroppar, hvilka liksom mättade kolväten göra starkt motstånd mot flertalet kemiska reagenser, äro exempelvis olösliga i kalilut. Exempel på resener isolerade ur hartser äro α-kopalresen C₄₁ H₆₈ O₄ och β-dammarresen C₃₁ H₅₂ O. Många hartser bestå till större delen af organiska syror, s. k. hartssyror l. resinolsyror. De äro vanligen oxysyror, d. v. s. innehålla jämte karboxylgrupp (COOH) äfven hydroxyl (OH), t. ex. sandarakolsyran (i sandarakhartset) C₄₃ H₆₁ O₃ (O H) (O C H₃) (C O OH). Hartserna indelas i balsamer och hartser, de senare omfattande egentliga l. äkta hartser, gummihartser och fossila hartser. Balsamerna äro lösningar af hartser i eteriska oljor, flytande estrar eller aromatiska syror och ha sirups- eller honungskonsistens. Vid destillation bortgår lösningsmedlet, och hartset kvarstår. De viktigaste balsamerna äro kopaira-, gurjun-, mekka-, peru-, tolu- och storaxbalsam samt den vanliga barrträdskådan l. terpentinen. De egentliga hartserna äro hårdnade sekret, som frivilligt utflyta ur växter eller genom dessas sårande fås att utrinna. Hartserna användas inom tekniken till framställning af fernissor och lacker, en del på grund af sin vällukt vid parfymtillverkning och till rökelse. De finna användning äfven i medicinen till in- och utvärtes läkemedel. Större handelsvaror äro: vanligt harts l. kolofonium, bensoe-, kopal-, drakblod-, elemi-, guajak-, mastix-, sandarak-, schellack- och xanthorrheahartserna samt japanskt lack. Gummihartserna skilja sig från de föregående genom afsevärd halt af gummiämnen samt därigenom, att de äro delvis lösliga i vatten (se vidare Gummiharts). Under det de föregående hartsarterna utvinnas i friskt tillstånd, äro de fossila hartserna delvis af mineralisk natur, i det de påträffas i marken och härstamma från växter, som lefvat under äldre geologiska tidsperioder. Till fossila hartser höra bärnsten och uppgräfd kopal. De fossila hartserna ha analog sammansättning med de egentliga hartserna, men äro ganska svårlösliga. På senare tiden har man försökt framställa konstgjordt harts. Så erhållas ur stenkolstjära två ämnen, kumaron och inden, som genom polymerisering lätt bringas till förhartsning. De bildade kumaron- och indenhartserna ha redan funnit användning inom lackindustrien. Enligt engelska patentet 12880 af 1902 göres harts ur oxysyror som vinsyra genom upphettning tillsammans med formaldehyd och en fenol. Under bronsåldern och den äldre järnåldern i Nord-Europa användes ett hartsartadt ämne, stundom benämndt med det danska ordet för harts, harpiks, dels till tätning af träkärl, dels — under bronsåldern — till inläggning i inristade ornament å vissa bronsföremål, t. ex. dosor. Det svartbruna hartset mot den gula bronsen var af synnerligen dekorativ verkan och erinrar om senare tiders nielloteknik. Ej sällan anträffas stora kakor af harpiks från bronsåldern. Äfven grafkistor af trä till benens bevarande hopkittades med detta harts. E—t N—n. T. J. A. Hartschier. Se Archers. Hartselektricitet l. Negativ elektricitet, fys., elektricitet, som uppstår på harts, då det gnides med ylle. Jfr Elektricitet, sp. 202. Hartsestrar. Se Harts. Hartsgallvecklaren, Tortrix (Retinia) resinana (resinella), zool., en till vecklarnas underordning hörande fjäril, hvars larv åstadkommer kådutflöde och däraf orsakade gallartade hartsbildningar på tall. Själfva fjäriln har svartbruna framvingar med blygrå, metallglänsande tvärband, bakvingarna äro brungrå, med ljusare fransar. Vingbredd 16—20 mm. Denna insekt har en tvåårig generation. Ur det under försommaren på årsskotten af tall, särskildt yngre träd, lagda ägget utkläckes efter ett par veckor en larv, som gnager en djup ränna i skottet, hvarvid den utflödande kådan ger upphof till ett slags gallbildning af en ärtas storlek. Nästa år sker ytterligare gnag, och gallbildningen förstoras och når en hasselnöts storlek. I början mjuk, blir denna hartsbildning slutligen hård och spröd. I den inre håligheten uppehåller sig larven. Efter andra öfvervintringen förpuppar den sig inne i gallknölen, hvars vägg puppan genombryter före kläckningen, som inträffar efter en pupptid af ungefär tre veckor. Flygtiden infaller i juni månad. Genom de lätt i ögonen fallande hartsgallerna tilldrar sig denna insekt en viss uppmärksamhet, men är som skadedjur af mera underordnad betydelse. Den är allmän i våra tallskogar, men torde, endast om den någon gång uppträder i ovanligt stort antal, få anses som ett verkligt skadedjur. Då hufvudsakligen yngre träd, intill 20 år, angripas, kan insekten bekämpas genom gallernas insamlande. G. G. Hartsgångar, bot. Se Sekretbehållare. Hartskitt. Se Kitt. Hartsoeker [-soker], Nicolaus, holländsk naturforskare, f. 1656, d. 1725, sysselsatte sig tidigt med konstruktionen af mikroskop, hvilka framgångsrikt täflade med de af den berömde Leeuwenhoek tillverkade. 1684—96 var han bosatt i Paris, kallades 1704 till professor i matematik och filosofi i