Düsseldorf och innehade denna befattning till 1716, då han öfverflyttade till Utrecht. Skrifter: Essai de dioptrique (1694), Principes de physique (1696), Conjectures physiques (1706) med Suite (1708 och 1712). R. T—dt. Hartsoljor äro produkter, som erhållas vid torrdestillation af vanligt harts, s. k. kolofonium. Man upphettar hartset i stora, låga järnpannor, försedda med hjälm och förenade med kylare och förlag. Vid destillationen, som sker dels öfver fri eld, dels genom upphettning medelst öfverhettad vattenånga, erhålles först ett vattendestillat, som innehåller bl. a. ättiksyra, hvilken kan därur utvinnas; sedan öfverdestillerar en lättflyktig olja med stark lukt, som benämnes pinolen. Vid fortsatt höjande af temperaturen öfvergår en hvit, blåskimrande och tjockflytande olja, benämnd tjock hartsolja. Mot slutet erhålles en gul, äfven blåskimrande, lättflytande olja, som kallas tunn hartsolja. I pannan återstår ett svart, segt beck, hvilket kan användas som beståndsdel i skomakarbeck. Man använder vanligen ej hartsoljorna råa, utan renar dem. Detta sker vid pinolen genom destillation och tvättning med kalkmjölk. De egentliga hartsoljorna renas genom behandling med utspädd svafvelsyra och natronlut och tvättning med vatten. Med fördel utvinnas numera äfven hartsoljor genom torrdestillation af harts i vakuum, då utbytet af oljor blir större. De därvid erhållna oljorna indelas i: pinolen, ljus, blå och grön hartsolja. Pinolen användes till belysningsändamål och som ersättningsmedel för terpentinolja. Af de öfriga hartsoljorna framställas smörjmedel och fernissor. E—t N—n. Hartsoljefernissa. Se Hartstvål. Hartssyror. Se Harts. Hartstvål l. Resinat, en saltartad förening, som uppstår, om harts (kolofonium) löses i alkalier eller hopsmältes med metalloxider. Alkaliresinaterna användas tillsammans med fettsyradt natron i billig tvål och jämte fettsyradt kali i såpa. Alkali- och kalkresinat inblandas i smörjmedel, exempelvis s. k. konsistensfett. Synnerligen viktig är natronhartstvålens användning vid vegetabilisk limning af papper. Till den i vatten slammade fibermassan sättas natronhartstvål och alun, som är kaliumaluminiumsulfat K Al (SO₄)₂ + 12 H₂O. Härvid sker en omsättning, så att fritt harts och aluminiumresinat utfalla på fibern, medan alkalisulfaterna gå i lösning. Fällningen klibbar sedan ihop fibrerna på pappersmaskinen och hindrar bläck att slå igenom på det färdiga papperet. Resinater af kalcium, magnesium och aluminium användas för framställning af lack och lackfärger. Hartsoljefernissa beredes af hartsolja och i terpentinolja löst manganresinat. Resinater af en del tunga metaller, såsom järn, kadmium, vismut, bly, uran, krom och kobolt, brukas inom porslinstillverkningen för att åstadkomma färger på glasyren. E—t N—n. Hartsvin. Se Aleppotall. Hartwell house [hā'tωəl ha͡u's]. Se Aylesbury. Hartwig, Karl Ernst Albrecht, tysk astronom, f. 14 jan. 1851 i Frankfurt am Main. Efter matematiska och astronomiska studier i Erlangen, Leipzig, Göttingen och München blef han 1874 assistent vid observatoriet i Strassburg, och efter att 1884—85 ha varit anställd som observatör vid observatoriet i Dorpat, kallades han 1886 till professor och direktor för det nyupprättade observatoriet i Bamberg. 1882—83 var han ledare af den tyska astronomiska expeditionen till Argentina för observationer af Venuspassagen. Utom en del observationer af kometer och stjärnbetäckningar, heliometermätningar af månen, planeter och fixstjärnor m. m. har han särskildt utfört omfattande undersökningar öfver föränderliga stjärnor, och sedan 1891 i "Vierteljahrsschrift der astronomischen gesellschaft" årligen offentliggjort Ephemeriden veränderlicher sterne. Bland hans öfriga arbeten märkas Untersuchungen über die durchmesser der planeten Venus und Mars (1879) och Beitrag zur bestimmung der physischen libration des mondes aus beobachtungen am Strassburger heliometer (1880). B—d. Hartvigson, Frits Seligmann, dansk-engelsk pianist, f. 1841 i Grenaa, Jylland, elev af H. v. Bülow, bosatte sig 1864 i London, där han 1873 blef hofpianist hos prinsessan af Wales och 1888 professor vid musikakademien. H. är en virtuos i den större stilen. <img l>

Hartzenbusch [artsenbo'sk], Juan Eugenio, spansk skald och litteraturhistoriker, f. 1806 i Madrid, d. 1880, son af en till Spanien invandrad tysk snickare, fick en lärd skolundervisning samtidigt med att han idkade faderns yrke, som han ej helt lämnade förrän vid 30 års ålder. H. blef bibliotekarie vid Nationalbiblioteket i Madrid 1844, var öfverbibliotekarie 1862—75 och blef led. af Spanska akademien 1847. H:s anslutning till romantiken betecknas af hans drama Los amantes de Teruel (1837), där en gammal spansk kärleksdikt verkningsfullt behandlats och som skattas såsom ett af de förnämsta nationellt spanska dramatiska alstren under 1800-talet. H:s dramatiska arbeten uppgå till ett 70-tal, hvaraf 25 äro original, de öfriga dels bearbetningar af äldre spansk dramatik, dels öfversättningar. H:s författarskap präglas af nationell anda, rik fantasi, kraftig diktion och versifikatorisk talang. Af dramatik må nämnas: Doña Mencia ó la boda en la Inquisición (1838), som af politiska skäl väckte stort uppseende, La redoma encantada (1839), La visionaria (1840), Alfonso el casto (1841), Primero yo, Honoria, symboliskt drama, El bachiller Mendarias, historiskt drama (1842), La coja y el encogido, karaktärsdrama (1843), Juan de las Viñas (1844; "Tvärtom", uppf. 1850 i Stockholm), La jura de Santa Gadea (1854), La madre de Pelayo (1846), La ley de raza (1852) och det religiösa dramat El mal apóstol y el buon ladrón samt zarzuelan Heliodoro ó el amor enamorado. H. var äfven en lycklig fabeldiktare och novellist på prosa uti sina Ensayos poéticos y artículos en prosa (1843), Fábulas, puestas en verso castellano (1848) och Cuentos y fábulas (1861). Af litteraturhistoriska arbeten må nämnas Notas al D. Quijote 1874 och litterär-biografiska inledningar till Tirso de Molinas, Calderóns, Ruiz de Alarcóns och Lope de