Vegas arbeten i Rivadeneiras "Biblioteca de
autores españoles". Tillsammans med Cayetano
Rosell redigerade H. praktupplagan af Cervantes'
arbeten. H:s
Obras escogidas utkom 1850 i Paris,
hans samlade arbeten började utkomma 1887; ett
urval af dem besörjde han själf för Brockhaus'
"Colección de autores españoles", 1863.
Ad. H—n.
Haruggla, zool. Se
Ugglesläktet.
Harun el-vathik-billah, kalif 842—847. Se
Kalifat.
Harun er-raschid ("den rättrådige"), den mest
bekante af de abbasidiske kaliferna, f. 763
l. 766, uppsteg vid sin broder El-Hádis död,
786, på tronen. I sång och saga (t. ex. i
"Tusen och en natt") har han prisats som
ett mönster af rättrådighet, storsinthet,
frikostighet och fromhet, men i verkligheten
förtjänar han snarare att "ställas vid
sidan af de störste tyranner, som suttit på
kalifernas tron". Han var snillrik, tapper
och frikostig, men på samma gång i hög grad
hämndgirig, skenhelig och njutningslysten. Hans
regering upptogs af inre och yttre krig. Han
kunde ej förhindra, att västra Afrika gjorde
sig oberoende, och med kejsar Nikeforos i
Konstantinopel råkade han i strid. Däremot
stod han i det vänskapligaste förhållande till
kejsar Karl den store. I sin residensstad,
Bagdad, samlade han omkring sig de utmärktaste
konstnärer och vetenskapsmän och utvecklade
den största yppighet och lyx. På ett fälttåg
till Chorassan afled han i Tus, 809. — Om hans
uppförande mot
barmakiderna se d. o. Se
O. E. Lindberg, "Hârûn Arraschîd och hans
närmaste samtida i historia och saga" (1900).
(K. V. Z.)
Haruspices (lat. sing.
haruspex, af
haruga, offervädur, och
spicere, skåda),
eg. offerskådare, teckentydare, som i
offerdjurens inälfvor (lefvern, lungan,
hjärtat m. m.) läste gudarnas vilja. Konsten
härstammade från Etrurien och infördes
därifrån till Rom, där den flitigt användes. De
romerske haruspices voro, åtminstone under
republikens tider, i allmänhet etrusker. De
bildade icke något visst kollegium samt voro
mindre ansedda än de förnämare augurerna. Det
var om haruspices som Cato yttrade, att han
undrade öfver att en offerskådare icke log, då
han träffade en annan sådan. Haruspices hade
för öfrigt att tyda järtecken, i synnerhet
utomordentliga naturföreteelser, att ge
anvisning till deras oskadliggörande och att
förrätta de heliga bruk, som i Rom aktades
nödiga, då blixten slagit ned någonstädes.
R. Tdh.
Harv., vid växtnamn förkortning för
W. H. Harvey (se d. o.).
Harvard-universitetet [hā'vəd-], det äldsta i
Förenta staterna, beläget i staden Cambridge
(se d. o. 3), Massachusetts, grundlades
1636 och uppkallades efter den till Amerika
utvandrade engelske prästen John Harvard
(f. 1607, d. 1638), som skänkte den nya
undervisningsanstalten sitt bibliotek och en
större penningsumma. Ursprungligen en teologisk
högskola, utvecklades den småningom, till
största delen genom enskildas frikostighet,
till ett fullständigt universitet (1783 medicinsk
fakultet, 1817 juridisk) och har sedan 1869 under
sin rektor, Ch. W. Eliot, reorganiserats. Det
är en autonom korporation; styrelsen består
dels af rektor, skattmästare och fem medlemmar,
dels af ett råd af uppsyningsmän. Fonderna voro
1907 19,892,650 doll., lärarnas antal 566,
de studerandes 4,012, hvartill
kommo 1,126 deltagare i sommarkursen (5
juli—15 aug.). Universitetet omfattar nu
det gamla college, särskilda fakulteter för
teologi, juridik, medicin, veterinärvetenskap,
tandläkarkonst och nationalekonomi,
teknisk skola och skola för promoverade samt
vidare de vid en modern högskola nödvändiga
vetenskapliga institutionerna, museerna och
biblioteken. Det 1879 upprättade "Radcliffe
college" för kvinnliga studerande räknade 1907
427 lärjungar. Se Chamberlain, Thayer m. fl.,
"Harvard university, its history, influence"
etc. (2 bd, 1901).
Memorial hall vid Harvard-universitetet.
Harvey [hā'vi],
Gabriel, engelsk författare,
f. 1545, d. 1630, var personlig vän till
Edmund Spenser och företrädde med fanatism
den spenserska riktningens antikimiterande
sträfvanden. Sålunda sökte han skrifva engelsk
hexameter efter latinska kvantitetsregler och
kritiserade pedantiskt och med häftighet Greene,
Nash m. fl., hvilka icke antikiserade. Utom tal
och afhandlingar på latin skref H. sonetter,
satirer och en mängd smärre uppsatser på
engelska, hvilka utgåfvos af Grosart i 3 bd
1884—85.
<img l>
Harvey [hā'vi],
William, engelsk anatom och
fysiolog, blodomloppets upptäckare, f. 1
apr. 1578 i Folkestone, Kent, d. 3 juni 1657,
blef student 1597 och begaf sig då till Padua för
att idka medicinska studier. Därstädes blef han
1602 med. doktor, återvände kort därefter till
hemlandet och lät i Cambridge ånyo promovera
sig till med. doktor för att ge ett uttryck af
sin vördnad för den högskola, där han gjort sina
första studier. Han egnade sig nu åt medicinsk
praktik i London och vann snart stort anseende
och vidsträckt klientel. 1609 utsågs han till
öfverläkare vid S:t Bartholomew's hospital,
valdes i början af 1620-talet till extra läkare
hos Jakob I samt antogs något senare af Karl
I till förste tjänstgörande lifmedikus. Såsom
läkare var H. mindre ensidig än de fleste af
sina samtida;
