Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harvey, William - Harvey, sir George - Harvey, William Henry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han ansåg det sålunda icke under sin värdighet
att, när så behöfdes, utföra kirurgiska
operationer, ja t. o. m. förlossningar. — Det
var dock ej som praktiserande läkare H. vann
odödlighet. 1615 fick han uppdrag att vid College
of physicians i London hålla föreläsningar öfver
anatomi och fysiologi. Dessa föreläsningar skulle
göra epok i naturforskningens historia. Redan
under sin första föreläsningskurs, som började
i april 1616, föredrog H. den lära om blodets
omlopp i djurkroppen, genom hvilken den första
stora segern inom de medicinska vetenskaperna
vanns i den nya tiden; först 1628 framlades läran
i tryck uti Exercitatio anatomica de motu cordis
et sanguinis in animalibus (öfv. till ty. 1878,
till fr. 1879). Detta arbete betecknar ett nytt
tidehvarf inom den medicinska forskningen: det
definitiva öfvergifvandet af auktoritetstron,
införandet af den induktiva metoden och
kvantitativa mätningar. Här finner man för första
gången en djupt i lifvets innersta ingripande
förrättning från början till slut belyst och
utredd på den enda sanna vägen, experimentets
och iakttagelsens. Med omfattande, vidsynt
blick nöjer sig icke H. med att blott hos ett
inskränkt antal djurslag studera blodomloppet,
utan hämtar tvärtom från djur af alla olika
klasser de grunder, på hvilka han uppbygger
sin lära; ej blott det fullt utbildade djuret,
äfven fostret och ägget tillvinna sig i lika hög
grad hans uppmärksamhet. Först sedan han samlat
ett ytterst rikhaltigt material af försök och
iakttagelser, anser han sig kunna framlägga sin
nya lära, som han med ens grundade så fast,
att den i allt väsentligt gäller lika väl i
vår tid som för snart trehundra år sedan. —
Såväl i framställningen af sina nya idéer
som i granskningen af de före honom gällande
lärorna är H. mönstergill. Lika bindande som
hans bevisföring, lika dräpande som hans kritik
af de föregående åsikterna är, lika human och
aktningsfull är han mot dem, hvilkas läror han
vederlägger. — Sedan boken om blodomloppet
utkommit, förgick icke en dag, då H. icke
hörde talas antingen godt eller ondt om sin
upptäckt. Själf brydde han sig icke på länge om
att uppträda emot angriparna: han hade i sitt
arbete hopat bevisningsgrunder i så riklig mängd,
att han ej ansåg sig själf behöfva uppträda
på stridsfältet, så mycket mer som småningom
den ene forskaren efter den andre tog ordet
till hans försvar emot angreppen. Slutligen
fann H. dock skäl att ännu en gång återkomma
till frågan om blodomloppet. Detta skedde med
anledning af de angrepp Jean Riolan, en af den
tidens främste auktoriteter, riktade mot hans
lära. Svaren trycktes i Cambridge 1649 i form af
två bref till motståndaren, i hvilka han med den
utsöktaste artighet ådagalägger falskheten af
dennes åsikter. Snart började för H:s lära ett
verkligt segerlopp, och han fick sålunda redan
under sin lifstid se sitt verk erkändt af alla,
hvilkas erkännande hade något att betyda. —
Nära fäst vid Karl I, delade han under flera
år dennes växlande öden under stridigheterna
med skottarna och med parlamentet samt irrade
med honom från det ena stället till det andra,
alltefter som krigslyckan växlade. 1646 tog han
afsked ur konungens tjänst och fann för sina
återstående dagar en fristad hos sina bröder,
med hvilka han var förbunden med den innerligaste
vänskap. — Befattningen hos Karl I hade icke
inkräktat på H:s
vetenskapliga forskningar: tvärtom hade han af
konungen erhållit ett mycket kraftigt understöd
genom att djuren i Windsors park ställts till
hans förfogande. Redan i boken om blodomloppet
egnade H. mycken uppmärksamhet åt frågan om
djurens utveckling, och sina arbeten åt detta håll
fortsatte han ända till sin lefnads slut. På
sin vän Ents enträgna uppmaningar lämnade han
1651 sina iakttagelser till offentligheten
(Exercitationes de generatione animalium). I
detta verk är första gången uttaladt det
ryktbara ordet omne vivum ex ovo ("ägget
allt lefvandes ursprung"), i och med hvilket
H. i läran om den organiska naturen införde
första tanken på en enda gemensam, hela naturen
genomgående utvecklingsprincip. Vidare lärde H.,
att djurkroppen icke, såsom före honom antogs,
med ens uppstår fullfärdig i alla sina delar,
utan att den utvecklas, så att efter hand och
småningom den ena delen efter den andra bildas
och lagras vid de förr uppkomna (epigenes). —
Äfven åt andra håll af de medicinska
vetenskaperna vände H. sin forskning. Hans
anmärkningar om hjärtats och blodkärlens
jämförande anatomi (i boken om blodomloppet)
ställa honom i främsta ledet bland den jämförande
anatomiens grundläggare. Hans uttalanden i
brefven till Riolan om den patologiska
anatomiens uppgift och nytta uppställa ett
fullständigt program för denna vetenskap, som
hvars grundläggare han otvifvelaktigt skulle
ha hälsats, såframt den patologiska anatomi,
om hvilken han på nyssnämnda ställe talar,
verkligen hade kommit till stånd. — 1652 lät han
åt College of physicians, i hvars krets han utfört
sin stora lifsgärning, uppföra en ståtlig byggnad
i romansk stil. Af tacksamhet därför lät
kollegiet i sin stora sal uppställa H:s
bröstbild i marmor. 1656 skänkte H. ytterligare
en betydlig penningsumma till kollegiet, där
H. kvarstod som professor till 1655. — 1881
restes ett minnesmärke öfver H. i Folkestone. —
H:s skrifter utgåfvos samlade 1766 af College
of physicians (öfv. till eng. af Willis 1847,
ny uppl. 1881). Se arbeten om H. af West (1874),
Baas (1878), Willis (s. å.), A. R. A. Tigerstedt
(1882), Dickinson (1891) och Power (1897).
R. T—dt.
Harvey [hā’vi], sir George, skotsk målare,
f. 1806, d. 1876, målade historie-, genre- och
landskapsbilder. Bland de först nämnda märkas
religiösa scener, som blifvit populära bland
Skottlands puritaner. Af hans genrebilder,
i hvilka han anses ha lyckats bäst, äro
flera berömda, och hans landskap, som skildra
melankoliska vyer i Skottlands bergstrakter,
äro äfven anmärkningsvärda.
C. R. N.*
Harvey [hā’vi], William Henry, engelsk botanist,
f. 1811, d. 1866 som professor i botanik i
Dublin, var förtjänstfull deskriptiv författare
på hafsalgernas område och har, efter föregående
flerårig vistelse i Kapkolonien, forskningsresor
till Nord-Amerika och Australien, lämnat viktiga
bidrag till kännedomen om nämnda växters
utbredning. Sitt hemlands alger behandlade
han i A manual of the british algæ (1841; 2:a
uppl. 1849) och Phycologia britannica (1846—51),
de utomeuropeiska i Nereis australis (1847—49),
Nereis boreali-americana (1858) samt Phycologia
australica (1858—63), alla rikt illustrerade. Han
var äfven framstående kännare af Syd-Afrikas
fanerogamer, som han beskref i Flora capensis
(tills. med O. W. Sonder; 1859—65)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
