han ansåg det sålunda icke under sin värdighet att, när så behöfdes, utföra kirurgiska operationer, ja t. o. m. förlossningar. — Det var dock ej som praktiserande läkare H. vann odödlighet. 1615 fick han uppdrag att vid College of physicians i London hålla föreläsningar öfver anatomi och fysiologi. Dessa föreläsningar skulle göra epok i naturforskningens historia. Redan under sin första föreläsningskurs, som började i april 1616, föredrog H. den lära om blodets omlopp i djurkroppen, genom hvilken den första stora segern inom de medicinska vetenskaperna vanns i den nya tiden; först 1628 framlades läran i tryck uti Exercitatio anatomica de motu cordis et sanguinis in animalibus (öfv. till ty. 1878, till fr. 1879). Detta arbete betecknar ett nytt tidehvarf inom den medicinska forskningen: det definitiva öfvergifvandet af auktoritetstron, införandet af den induktiva metoden och kvantitativa mätningar. Här finner man för första gången en djupt i lifvets innersta ingripande förrättning från början till slut belyst och utredd på den enda sanna vägen, experimentets och iakttagelsens. Med omfattande, vidsynt blick nöjer sig icke H. med att blott hos ett inskränkt antal djurslag studera blodomloppet, utan hämtar tvärtom från djur af alla olika klasser de grunder, på hvilka han uppbygger sin lära; ej blott det fullt utbildade djuret, äfven fostret och ägget tillvinna sig i lika hög grad hans uppmärksamhet. Först sedan han samlat ett ytterst rikhaltigt material af försök och iakttagelser, anser han sig kunna framlägga sin nya lära, som han med ens grundade så fast, att den i allt väsentligt gäller lika väl i vår tid som för snart trehundra år sedan. — Såväl i framställningen af sina nya idéer som i granskningen af de före honom gällande lärorna är H. mönstergill. Lika bindande som hans bevisföring, lika dräpande som hans kritik af de föregående åsikterna är, lika human och aktningsfull är han mot dem, hvilkas läror han vederlägger. — Sedan boken om blodomloppet utkommit, förgick icke en dag, då H. icke hörde talas antingen godt eller ondt om sin upptäckt. Själf brydde han sig icke på länge om att uppträda emot angriparna: han hade i sitt arbete hopat bevisningsgrunder i så riklig mängd, att han ej ansåg sig själf behöfva uppträda på stridsfältet, så mycket mer som småningom den ene forskaren efter den andre tog ordet till hans försvar emot angreppen. Slutligen fann H. dock skäl att ännu en gång återkomma till frågan om blodomloppet. Detta skedde med anledning af de angrepp Jean Riolan, en af den tidens främste auktoriteter, riktade mot hans lära. Svaren trycktes i Cambridge 1649 i form af två bref till motståndaren, i hvilka han med den utsöktaste artighet ådagalägger falskheten af dennes åsikter. Snart började för H:s lära ett verkligt segerlopp, och han fick sålunda redan under sin lifstid se sitt verk erkändt af alla, hvilkas erkännande hade något att betyda. — Nära fäst vid Karl I, delade han under flera år dennes växlande öden under stridigheterna med skottarna och med parlamentet samt irrade med honom från det ena stället till det andra, alltefter som krigslyckan växlade. 1646 tog han afsked ur konungens tjänst och fann för sina återstående dagar en fristad hos sina bröder, med hvilka han var förbunden med den innerligaste vänskap. — Befattningen hos Karl I hade icke inkräktat på H:s vetenskapliga forskningar: tvärtom hade han af konungen erhållit ett mycket kraftigt understöd genom att djuren i Windsors park ställts till hans förfogande. Redan i boken om blodomloppet egnade H. mycken uppmärksamhet åt frågan om djurens utveckling, och sina arbeten åt detta håll fortsatte han ända till sin lefnads slut. På sin vän Ents enträgna uppmaningar lämnade han 1651 sina iakttagelser till offentligheten (Exercitationes de generatione animalium). I detta verk är första gången uttaladt det ryktbara ordet omne vivum ex ovo ("ägget allt lefvandes ursprung"), i och med hvilket H. i läran om den organiska naturen införde första tanken på en enda gemensam, hela naturen genomgående utvecklingsprincip. Vidare lärde H., att djurkroppen icke, såsom före honom antogs, med ens uppstår fullfärdig i alla sina delar, utan att den utvecklas, så att efter hand och småningom den ena delen efter den andra bildas och lagras vid de förr uppkomna (epigenes). — Äfven åt andra håll af de medicinska vetenskaperna vände H. sin forskning. Hans anmärkningar om hjärtats och blodkärlens jämförande anatomi (i boken om blodomloppet) ställa honom i främsta ledet bland den jämförande anatomiens grundläggare. Hans uttalanden i brefven till Riolan om den patologiska anatomiens uppgift och nytta uppställa ett fullständigt program för denna vetenskap, som hvars grundläggare han otvifvelaktigt skulle ha hälsats, såframt den patologiska anatomi, om hvilken han på nyssnämnda ställe talar, verkligen hade kommit till stånd. — 1652 lät han åt College of physicians, i hvars krets han utfört sin stora lifsgärning, uppföra en ståtlig byggnad i romansk stil. Af tacksamhet därför lät kollegiet i sin stora sal uppställa H:s bröstbild i marmor. 1656 skänkte H. ytterligare en betydlig penningsumma till kollegiet, där H. kvarstod som professor till 1655. — 1881 restes ett minnesmärke öfver H. i Folkestone. — H:s skrifter utgåfvos samlade 1766 af College of physicians (öfv. till eng. af Willis 1847, ny uppl. 1881). Se arbeten om H. af West (1874), Baas (1878), Willis (s. å.), A. R. A. Tigerstedt (1882), Dickinson (1891) och Power (1897). R. T—dt. Harvey [hā'vi], sir George, skotsk målare, f. 1806, d. 1876, målade historie-, genre- och landskapsbilder. Bland de först nämnda märkas religiösa scener, som blifvit populära bland Skottlands puritaner. Af hans genrebilder, i hvilka han anses ha lyckats bäst, äro flera berömda, och hans landskap, som skildra melankoliska vyer i Skottlands bergstrakter, äro äfven anmärkningsvärda. C. R. N.* Harvey [hā'vi], William Henry, engelsk botanist, f. 1811, d. 1866 som professor i botanik i Dublin, var förtjänstfull deskriptiv författare på hafsalgernas område och har, efter föregående flerårig vistelse i Kapkolonien, forskningsresor till Nord-Amerika och Australien, lämnat viktiga bidrag till kännedomen om nämnda växters utbredning. Sitt hemlands alger behandlade han i A manual of the british algæ (1841; 2:a uppl. 1849) och Phycologia britannica (1846—51), de utomeuropeiska i Nereis australis (1847—49), Nereis boreali-americana (1858) samt Phycologia australica (1858—63), alla rikt illustrerade. Han var äfven framstående kännare af Syd-Afrikas fanerogamer, som han beskref i Flora capensis (tills. med O. W. Sonder; 1859—65)