Bismarck och inskriften: "Nach Canossa gehen wir nicht" ("Till Canossa gå vi ej"). ^Ln. (^{J. F. N.}) <img c>Bad Harzburg, sedt från Burgberg.

Harzefeld [hā'rtsefält], ett område i hertigdömet Bremen, hvilket 2 okt. 1653 (jämte Willenbruch i Pommern) af drottning Kristina gafs såsom friherreskap i förläning åt Pierre Bidal. Harzer, Paul Hermann, tysk astronom, f. 1857 i Grossenhain, Sachsen, studerade astronomi och matematik i Leipzig, Berlin, Rom och Stockholm (under Gyldén), blef 1882 observator vid observatoriet i Leipzig, 1885 astronom vid ryska centralobservatoriet i Pulkova, 1887 direktor för observatoriet i Gotha samt 1897 professor vid universitetet i Kiel och direktor för därvarande observatorium. Bland H:s arbeten, som hufvudsakligen röra sig inom den teoretiska astronomien och celesta mekaniken, märkas Untersuchungen über einen speciellen fall des problems der drei körper (tillegnadt hans lärare Gyldén, 1886), Die säcularen veränderungen der bahnen der grossen planeten (1895) samt Ueber die bestimmung und verbesserung der bahnen von himmelskörpern nach drei beobachtungen (1901). ^B—d. Harzgebirge. Se Harz. Harzgerode [-gerå̄de], stad i hertigdömet Anhalt, kretsen Ballenstedt, vid nedre Harz, 395 m. ö. h. 4,299 inv. (1900). Gammalt slott, 1630—1709 residens för en linje af huset Anhalt. ^{J. F. N.} Harzrasen [hā'rts-], ett småvuxet, tämligen förädladt nötkreatursslag på Harz. Denna boskap, till färgen helt rödbrun, användes hufvudsakligen för mjölkproduktion. Fullvuxna kor väga 400—550 kg. och lämna årligen i medeltal per ko omkr. 2,500 kg. mjölk. ^{H. F.} Haröra, bot. Se Peziza. Has, veter., hos husdjuren den del af extremiteten, som ligger emellan skanken (tibia) och skenbenet (metatarsus), utgöres eg. af 7 ben, has- l. hälbenet (calcaneus), som bildar hasspetsen och största delen af hasens bakre kontur, rullbenet (astragalus), som med nedre ändan af skankbenet bildar själfva hasleden, i hvilken hasens böjning och sträckning försiggå, samt de s. k. småbenen, som äro ordnade i en undre rad, från hasens insida räknadt, 1:a, 2:a och 3:e kilformiga benet (os cuneiforme primum, secundum och tertium), samt i öfre rad båt-benet (os scaphoideum) och på yttre sidan tärningbenet (os cuboideum), som går öfver bägge raderna. Hos hästen äro 1:a och 2:a kilformiga benet sammanvuxna till ett, det s. k. pyramidbenet (os pyramidale), och hos idisslarna äro dessutom båt- och tärningbenen förenade, så att benens antal här reducerats till 5. <img c>Fig. 1. Regelbuden hasställning. Fig. 2. Krokhasig. Fig. 3. Rakhasig.

Hasen är en af de ledgångar, som vid rörelsen mest ansträngas, och det är därför af största betydelse för ett djurs värde, särskildt i fråga om hästar, att hasen är välformad och starkt byggd. Vid bedömande af hasen bör man taga hänsyn till hasvinkeln, basarnas ställning till hvarandra, hasens styrka och sundhetstillstånd. Hasvinkeln, d. v. s. den vinkel, som skanken och skenbenet bilda mot hvarandra (hasledsböjningen), bör vara omkr. 45°, och en lodrät linje från sittbensknölen bör, då skenbenet står lodrätt, tangera hasspetsen (fig. 1); är den väsentligt mindre och den lodräta linjen från sittbensknölen faller framom hasspetsen, kallas hästen krokhasig (fig. 2), är den större och den nämnda linjen faller bakom hasen, uppstår rakhasighet (fig. 3). En rak has gör steget kortare och rörelsen mera stötande, hvarigenom ledgångarna frestas mera, och lämpar sig därför ej för hästar, som behöfva springa på stengator eller hård mark. Krokhasighet gör däremot rörelserna mjukare och steget längre och passar därför (om felet ej förekommer i för hög grad) bättre för lättare hästar, men sträckningen af hasen fordrar då större muskelkraft, och en krokig has är därför ej önskvärd för arbetshästar, där det är af vikt, att musklernas kraft på bästa sätt tillgodogöres. Hasarnas ställning (hasledsställningen) bör vara sådan, att afståndet dem emellan är ungefär 1/4 af afståndet mellan knälederna, hasspetsarna äro riktade rakt bakåt och skenbenen parallella (fig. 4). Stå hasarna för långt isär, kallas ställningen vidhasad eller vidhasig, hvarigenom rörelsen blir tung och vaggande; stå de åter för tätt tillsammans, säger man, att hästen "står trångt", hvilket, om ställningen för öfrigt är regelbunden, egentligen icke är att betrakta som något fel. Kohasig benämnes