Steinerska musikhandeln i Wien och 1826 blef ensam egare af densamma. Han var Beethovens vän och förläggare. Hans son, tonsättaren Karl H., f. 1816, d. 1868, öfvertog affären under firma: "Karl H., quondam Tobias", hvilken ännu består, sedan affären 1875 genom köp öfvergått till Schlesinger i Berlin. Lanners och Strauss' dansmusik bildar en betydlig del af firmans förlag, där för öfrigt Schubert, Beethoven, Spohr, Liszt, Moscheles, Hummel m. fl. äro representerade. ^{A. L.}* Haslund, Otto Karl Bentzon, dansk målare, f. 4 nov. 1842 i Köpenhamn, genomgick konstakademien och fick 1887 utställningsmedaljen för en skämtsam skildring ur barnlifvet, Konsert (Konstmuseet). 1892 blef han medlem af akademirådet och fick 1894 titel af professor. Han har målat goda porträtt, genretaflor, landskap och djurbilder. Konstmuseet eger Kor på fältet, Lektion i stickning m. fl., i Glyptoteket finnes den stämningsfulla landtlifsbilden Två gamla som fira söndag. Den danska karaktären i H:s konst är lika typisk som känslig och äkta. ^{G—g N.} Hasmonéer, judisk präst- och konungasläkt. Se Makkabéer. Hasner, Leopold H. ritter von Artha, österrikisk statsman och skriftställare, f. 1818 i Prag, d. 1891 i Ischl, blef 1848 redaktör för den officiella "Prager zeitung" samt 1849 e. o. professor i rättsfilosofi och 1851 professor i nationalekonomi vid universitetet i Prag. 1861 valdes han till medlem af bömiska landtdagen och österrikiska riksrådets andra kammare, till hvars president han utsågs 1863. Han utnämndes 1865 till professor i nationalekonomi vid universitetet i Wien, blef 1867 lifstidsmedlem af herrehuset samt var 1868—70 undervisningsminister (som sådan genomdref han en ny folkskolelag trots biskoparnas motstånd) och 1 febr.—5 april 1870 ministerpresident. I bömiska landtdagen och österrikiska herrehuset verkade han som ledare för det författningstrogna partiet. H. författade bl. a. Grundlinien der philosophie des rechts und seiner geschichte (1851). Efter hans död utkommo Denkwürdigkeiten. Autobiographisches und aphorismen (1892). Hasparren [asparã'], stad i franska dep. Basses-Pyrénées (Béarn), 25 km. s. ö. om Bayonne. 1,715 inv. (1901, som kommun 5,735). Sko- och klädesfabriker. ^{J. F. N.} Haspe, stad (sedan 1873) i preussiska reg.-omr. Arnsberg (Westfalen). 19,818 inv. (1905). Järn- och stålverk, maskin- och metallfabrik, tegelbruk m. m. ^{J. F. N.} Haspel, mek., en ofta använd benämning för maskiner eller delar af maskiner, med hvilka linor, garn, papper etc. upplindas. — Korshaspeln utgöres af en i tappar liggande vals, genom hvilken flera häfstänger gå i en mot axeln vinkelrät riktning. På dessa häfstänger utöfvas den kraft, hvarmed man uppfordrar lasten. Denna är fäst vid ändan af en kring valsen i flera hvarf löpande lina, af hvilken en allt större längd upplindas, ju högre lasten lyftes. — Vid en annan haspel, äfven afsedd för uppfordring, användas två handvefvar, på hvilka kraften verkar. — Å pappersmaskiner, för tillverkning af papper i långa banor, är haspeln en roterande cylinder, kring hvilken papperet, sedan det genomgått torkcylindrarna, upplindas. — I spinnerier nyttjas hasplar eller härflar, med hvilkas tillhjälp det från spinnmaskinerna kommande garnet bildas till härfvor af bestämd längd. Äfven i repslagerier gör man bruk af haspeln. ^{G. R. D.}* Haspinger, Johann Simon, såsom munk Joachim, tyrolsk patriot, f. 1776 i Pusterdalen, d. 1858 i Salzburg, kämpade 1796—97 samt 1799—1801 med stor utmärkelse i den tyrolska landstormen mot fransmännen. 1802 ingick han i kapucinorden, tog en framstående del i Tyrolens frihetskamp 1809 och bidrog särskildt i väsentlig mån till segrarna vid Isel. Det var H., som förmådde Hofer till den olyckliga andra resningen i nov. s. å. 1810 förklarades han i akt af bajrarna och begaf sig då, midt igenom franska armén, till Wien. 1815 blef han kyrkoherde i Traunfeld i Nedre Österrike. H:s biografi är skrifven af Schallhammer (1856). Hassagaj l. Assagaj, de sydafrikanska folkstammarnas förnämsta vapen. Det består af en 16—48 cm. lång, tveeggad, vanligtvis förgiftad spjutspets af järn eller något hårdt träslag, fäst på ett 1,25—2 m. långt, tämligen smalt, träskaft. ^{H. W. W.}* Hassan. Se Hásan. <img l>

Hasse, Johann Adolf, tysk tonsättare, f. 25 mars 1699 i Bergedorf vid Hamburg, d. 16 dec. 1783 i Venezia, började sin bana som operasångare (tenor) i Hamburg (1718) och Braunschweig (1721) samt framträdde 1721 med sin första opera, Antiochus. Han studerade från 1722 i Neapel komposition för Porpora och Alessandro Scarlatti. 1726 ernådde han med operan Sesostrate en triumf, som spred hans rykte öfver hela Italien. 1727 blef han konservatoriekapellmästare i Venezia. 1730 gifte han sig med sångerskan Faustina Bordoni (se nedan), för hvilken han sedermera alltid skref primadonnapartierna i sina operor. Båda blefvo 1731 mot lysande villkor anställda vid hofoperan i Dresden, H. som kapellmästare, hans maka som sångerska. H. vistades emellertid före 1740 mest i Italien, där han skref en mängd operor och fullständigt behärskade scenen. 1733 kallades han äfven till London för att på scenen uppsätta sin Artaserse och göra opposition mot Händel, men vek snart ur vägen för denne. 1763 blef han, jämte Faustina, af sparsamhetsskäl afskedad från kapellmästarsysslan i Dresden. Han reste då först till Wien, där han ännu komponerade för hofoperan, och slutligen till Venezia. — H. skref öfver 70 operor, 14 oratorier, 5 tedeum, flera mässor, ett rekviem, vidare diverse misereren, litanior, motetter, psalmer, kantater, klaverkonserter och sonater, flöjtkonserter m. m. Han satte i musik nästan alla Metastasios libretter, flera af dem mer än en gång. Få kompositörer ha under sin lifstid erhållit en sådan ryktbarhet som H.; af dessa få har knappt någon efteråt blifvit i samma grad förgäten. Orsaken var, att H. skref uteslutande för sin tids behof; men dessa visste han ock att i ovanlig grad tillfredsställa. H. och Faustina kunna