bekanta. Mycket värderade äro
filberts-
l.
lambertsnötterna, som äro långsträckta,
mjukskaliga och fullständigt inneslutna i
fruktskålen; de härstamma från
C. tubulosa
Willd. (se fig. 2) i Syd-Europa. Till samma
art hör äfven trädgårdarnas
blodhassel med
mörkt purpurfärgade blad. De mera ovanliga,
mycket hårda
turkiska hasselnötterna erhållas
af
trädhasseln,
C. colurna L. (se fig. 2), som
blir ända till 20 m. hög och växer i sydöstra
Europa, Orienten och vid Himalaya; de kännas
igen på den starkt flikade fruktskålen.
De storfruktiga hasselsorterna odlas på vissa
trakter i Europa i rätt stor
utsträckning. Bl. a. är nötodlingen i Kent
(England) bekant. I vårt land drifves denna
odling ännu i helt liten skala, men den har
visat sig kunna blifva rätt lönande, åtminstone
i södra Halland, Skåne och Blekinge. Hasselns
rödaktigt hvita ved användes något till
snickeriarbeten, de klufna stammarna till
tunnband och korgflätning. — Från tertiärtiden
äro flera representanter af hasselsläktet kända,
af hvilka
Corylus Mac Quarrii Heer hade stor
utbredning och äfven var allmän inom polarområdet
(Spetsbergen, Island, Grönland, N. Canada,
Alaska).
O. T. S. (G. L—m.) C. G. D. A. G. N.
Fig. 2. Fruktbärande grenar och nötter af
turkisk hassel (Corylus colurna) t. v. och
lambertshassel (Corylus tubulosa) t. h.
(1/3 nat. storl.)
Hassel, Henrik, universitetslärare,
f. 12 nov. 1700 i Jomala socken på Åland,
d. 18 aug. 1776, följde 1714, under "stora
ofreden", sin familj till Sverige, där han
åtnjöt undervisning vid Strängnäs gymnasium
och Uppsala universitet, men återvände 1726
till Finland, blef s. å. vid Åbo universitet
promoverad till filos. magister, var 1728—75
eloquentiæ professor där och fick 1773
kanslirådstitel. H. utöfvade ett betydligt
inflytande som akademisk lärare. Till ämne
för sina föreläsningar valde han helst
Ciceros filosofiska skrifter. H. var en
mångsidigt lärd man med vidsträckt beläsenhet
i de flesta grenar af tidens vetenskapliga
litteratur. Under hans presidium utkommo
125 disputationer, hvilka dock nästan alla
torde vara författade af respondenterna.
M. G. S.
Hassela, socken i Gäfleborgs län, Bergsjö
och Forsa tingslag. 43,800 har. 2,176
inv. (1907). H. utgör ett konsist. pastorat i
Uppsala stift, Hälsinglands norra öfre kontrakt.
Hasselbacken, en stor och mycket besökt
restaurang på Djurgården (se kartan till
art. därom) invid
Stockholm, har sitt namn däraf, att platsen
fordom var bevuxen med täta hassel-(och
hagtorns)buskar. På Gustaf III:s tid fanns där,
hvarest nu H:s hufvudbyggnad står, en röd koja,
kallad Hasselbackskrogen, och nedanför detta
"skänkningsställe" invid slätten låg en öl-
och våffelstuga, Dunderhyttan.
Mellan dessa byggnader reste sig en sekelgammal,
ännu grönskande ek, Bellmanseken kallad. Platsen,
som omtalas första gången 1748, inköptes 1829 af
Pierre Bichard, som där hade värdshusrörelse,
var 1836--52 ett grosshandlaren G. Michaelson
tillhörigt sommarnöje, Ludvigsro, och köptes
1852 för 25,761 rdr b:ko af konditor Vilhelm
Davidson (f. 1812, d. 1883), som lät bebygga,
utvidga och med mycken smak försköna detta
etablissemang. Till ställets ryktbarhet
bidrager, utom den anslående utsikt man har
från de öfre balkongerna, den ofvannämnda eken,
under hvars löfhvalf Bellman lär åskådat det
brokiga vimmel af folklif, som på hans tid
mer än nu rörde sig på Djurgården. Till minne
däraf lät H:s egare 1872 nära denna ek resa
en af G. A. Nyström modellerad, i zink gjuten
sittande staty af skalden. Stället eges nu
(1909) af E. Davidson och G. Fränckel samt är
taxeradt till 400,000 kr. På H. konsertera
under sommarmånaderna militärorkestrar;
där firar Par Bricole Bellmansdagen (26 juli),
hvarvid tillströmningen af folk är särskildt
stor.
Hasselbacken med restaurangbyggnaden.
T. h. Bellmansstatyn.
<img l>
Hasselberg, Klas Bernhard, astronom,
fysiker, f. 3 sept. 1848 i Vånga församling,
Västergötland, blef student i Uppsala 1866
samt filos. kand. och filos. doktor 1872.
Han antogs s. å. till e. o. astronom i Pulkova,
företog 1873 studieresor till observatorierna
i Vilna, Berlin, Schwerin, Hamburg och Bothkamp,
hufvudsakligen i och för solfotografiska studier,
och ledde som chef den astronomiska expedition
från Pulkova, som i Possiet, Amurlandet,
observerade Venuspassagen 9 dec. 1874. Han
utnämndes 1875 till adjunkt-astronom för
astrofysik, 1879 till hofråd och 1883 till
äldre astronom för astrofysik med rang af
statsråd. Jämte observatoriets direktor deltog
han som ombud för Ryssland i
