för att efterträda sin forne lärare som professor vid akademien. Han hade s. å. hemsändt en altartafla för Jakobs kyrka i Stockholm, Kristi uppståndelse; under öfverfärden hade den dock blifvit så illa skadad af väta, att den ej kunde för sitt ändamål användas. Sannolikt var det andra omständigheter, som gjorde, att taflan förkastades. — Hans följande konstnärsbana blef ej heller särdeles rik på lagrar. Då han 1818 utställde Ragnar Lodbrok i ormgropen, gjorde man sig lustig öfver den något otympliga nordiska gudavärld, som målaren gifvit plats i taflans öfre del; och äfven 1822 blefvo flera af hans arbeten å utställningen af en del af pressen omildt handterade. En särdeles varm försvarare fann han i akademiens sekreterare Gerss, som med eftertryck framhöll H:s solida kompositionsgåfva, hans redbara teckning och hans konstnärliga lärdom. H:s sista arbeten, Erik den heliges sista andakt (1823, Nationalmuseum) och Erik den heliges landstigning i Finland, lyckades ej heller tillvinna sig lifligare sympatier. H:s fel äro en viss tröghet och tyngd i sammansättningen, men framför allt en tung och föga tilltalande färg, en glatt modellering och saknaden af luftperspektiv. Staten eger två svenskhistoriska kompositioner från hans yngre dagar (å Rosersberg) samt en mindre tafla, De fria konsterna begråta Gustaf III:s död (deponerad i Falun, landshöfdingeresidenset). Två själfporträtt af H. egas af konstakademien, hvars led. han blef 1812. — Äfven H:s maka, Anna Katarina H., född Åbom (f. 1775, d. 1841), målade såväl i olja som lavyr. —rn.* Hasselmusen. Se Hasselmössen. Hasselmussläktet. Se Hasselmössen.

Hasselmusen.

Hasselmössen, Myoxidæ, zool., en till gnagarnas ordning hörande familj, ha ögonen och öronen väl utbildade, de senare ej dolda i hårfällen, kindtänder fyra, sällan tre, i hvarje käkhalfva, svansen mer eller mindre långhårig. De skiljas från alla andra gnagare genom saknaden af blindtarm. Arterna af denna familj lefva alla i Gamla världen och vistas i träd eller i hålor, som de själfva gräfva. De äro i allmänhet i rörelse under dygnets mörkare del, springa snabbt och klättra förträffligt. Till sitt utseende likna de något ekorrarna och sitta liksom dessa på bakfötterna, då de äta, hvarvid de föra födan till munnen med framfötterna. I de tempererade trakterna ligga de i vinterdvala, hvarvid de antingen då och då vakna upp och äta af sitt insamlade vinterförråd eller lefva på sitt om hösten rikliga fett. Deras föda utgöres af frukter och frön, för några äfven af insekter, ägg och fågelungar. Fångade som ungar, blifva de tämligen tama. — Hit hör hasselmussläktet, Myoxus l. Muscardinus, hvilket har tämligen små öron, lång svans, fyra kindtänder i hvarje käkhalfva; med undantag af den främsta kindtanden ha de öfriga platta kronor, med fem till sju tvärställda emaljslyngor. Af detta släkte finnes i Sverige blott en art, hasselmusen, M. avellanarius (se fig.), hvilken ofvan är gulbrunaktig eller rostgulaktig, med svarta spetsar på stickelhåren, ljusare på kroppssidorna, under blekt rostgulaktig, utan färggräns, samt hvitaktig på hakan, strupen och bröstet. Svansens hårbetäckning är ej synnerligen lång, tilltager dock i längd mot svansspetsen och är något riktad åt sidorna. Hasselmusen förekommer sällsynt här och där i södra och mellersta Sverige. För öfrigt finnes den i mellersta och södra Europa. Honan ynglar sannolikt två gånger om året och får hvarje gång 3—6 ungar. Sitt sommarbo, som är byggdt af löf, mossa, torrt gräs, ormbunkar m. m., fäster hasselmusen på grenarna af någon tät buske; vintern tillbringar den däremot i ett väl ombonadt bo under trädrötter, i trädhål o. s. v. Födan utgöres af bok- och ekollon, hasselnötter, bär och andra växtämnen. C. R. S.* Hasselquist, Fredrik, naturforskare, f. 3 jan. 1722 i Törnevalla socken i Östergötland, blef 1741 student i Uppsala och uppehöll sig där genom privat kondition. Snart fattades han af en brinnande håg för medicinen och naturalhistorien, erhöll 1746 af med. fakulteten ett kungligt stipendium och försvarade 1747 under Linnés inseende sin första akademiska afh., Vires plantarum. Då Linné framhöll, att Palestinas naturförhållanden dittills voro så godt som h. o. h. okända, beslöt H. att begifva sig dit. Sedan han på våren 1749 aflagt med. licentiatexamen och disputerat för doktorsgraden (Theses medicæ inaugurales, pres. Rosén), afreste han i aug. s. å. med levantiska kompaniets skepp till Smyrna, dit han ankom i nov. och där han 1750 öfver- vintrade. I mars 1750 begaf han sig inåt landet till Magnesia, besåg berget Sipylos och for sedan tillbaka till Smyrna. Därefter reste han genom Alexandria och Rosette till Kairo samt dröjde där ett år, under hvilken tid han underrättade sig om Egyptens klimat, besåg pyramiderna, studerade noggrannare än någon före honom Nilens ebb och flod samt gjorde rika skördar af naturalster. Sedan till resans fortsättande penningar insamlats i Sverige, begaf han sig i mars 1751 till Jafa och Heliga landet samt återvände genom Tyrus, Sidon, Cypern, Rhodus och Chios i aug. till Smyrna med rika samlingar af naturalier af alla slag. Därifrån ärnade han besöka Libanon, men hans gamla bröstlidande utbröt med våldsam kraft, och 1752 dog han i byn Badga utanför Smyrna. Efter hans död lade hans kreditorer beslag på alla hans samlingar och manuskript; på förslag af Linné och arkiatern Bäck inköptes de kort därefter af drottning Lovisa Ulrika för 14,000 dal. kmt och fingo plats i hennes naturaliekabinett på Drottningholm (exemplar af växterna finnas i drottningens herbarium, nu i Uppsala universitets ego). Vid åsynen af så många oerhörda saker på en gång hisnade Linné, såsom han själf säger. H. hade under sin resa till Vet. akad. och Vet. soc. i Uppsala och "Lärda tidningar" sändt en mängd resebref, iakttagelser o. s. v. De förvärfvade honom kallelse till led. af bägge dessa lärda samfund (1750, 1751);