4. Berndt Fridolf Engelbrekt H., den föregåendes broder, justitieombudsman, f. 23 mars 1862 i Norra Säm i Älfsborgs län, blef 1881 student i Lund och aflade där hofrättsexamen 1885. Han utnämndes till assessor 1894 i Göta hofrätt och 1896 i Svea hofrätt, blef 1897 t. f. revisionssekreterare och 1899 konstituerad samt 1900 revisionssekreterare. H., som 1894 var sekreterare i lagutskottet, blef vid riksdagarna 1905 och 1906 justitieombudsmannens suppleant samt inträdde i okt. 1906 i ämbetet i följd af företrädaren K. E. Leyonmarcks utnämning till president i Göta hofrätt och innehar fortfarande (1909) uppdraget. Han har varit medlem i kommittéerna ang. lagstiftning för solidariska bankbolag (1901—02), registrering af icke ekonomiska föreningar (1901—03) och aktiebolag (1905—08) samt från trycket utgifvit, förutom uppsatser i "Nytt juridiskt arkiv", Kommentarier öfver handelsbalken jämte dithörande författningar (1893—1902) äfvensom berättelser öfver justitieombudsmannens verksamhet (1907 ff.). 1. (V. M.) 3—4. T—s. Hasselrör, tingslag i Skaraborgs län, ingår i Norra Vadsbo domsaga. 12,603 inv. (1907). Hasselskans anlades af svenskarna under belägringen af Kristianstad 1678 på Kaninholmen (Kvinneholmen?) i Helgesjön. H. förföll efter kriget. L. W:son M. Hasselt [asä'lt], hufvudstad i belgiska prov. Limburg, vid Demer. 15,901 inv. (1903). Viktig järnvägsknut. Tillverkning af linnevaror, spetsar, tobak och brännvin. 6 aug. 1831 vunno holländarna under prinsen af Oranien en seger vid H. öfver belgerna, anförda af general Daine. (J. F. N.) Hasselt [asä'lt], André Henri Constant van, belgisk författare, f. 1806 i Maastricht, d. 1874 i Bruxelles, vardt 1832 konservator i Bruxelles' k. bibliotek, 1837 led. af belgiska akademien och 1874 inspektor för primärundervisningen och normalskolorna. H. författade Essai sur l'histoire de la poésie française en Belgique (1838, prisbelönt), Histoire de P. P. Rubens (1840), Les belges aux croisades (2 bd, 1846), Splendeurs de l'art en Belgique (1848, med Moke och Fétis), Histoire des belges (2 bd, 1849—51), Poésies (1852), Nouvelles poésies (1857), Quatre incarnations du Christ (1867; 2:a uppl. 1873) och utgaf en mängd antologier, öfv. o. d. till folkbildningens främjande. H:s Œuvres utkommo i 10 bd 1876—77. Se biogr. af Alvin (1877). Hasselö, en liten dansk ö i Guldborgsund, sedan 1870 genom uppdämning gjord landfast med Falster. Invånarna härstamma från holländska kolonister på Amager, hvilka omkr. 1600 bosatte sig på H., samt visa ännu spår af sin främmande börd. De sysselsätta sig t. ex. mycket med odling af köksväxter. E. Ebg. Hasselört, bot. Se Asarum. Hasselö skans, på en ö i inloppet till och 5 km. ifrån Nyköping. På Hasselön synes redan i forntiden ha funnits en befästning, som emellertid var förfallen, då Gustaf II Adolf 1623 lät iståndsätta och utvidga densamma. Äfven 1644 och 1657 reparerades skansen; redan 1658 beslöts, att H., som desarmerades, skulle raseras. Detta öfverläts dock åt tiden, som emellertid ej hunnit uträtta sitt värf, innan krig med Danmark ånyo utbröt, då gamla skansmuren 1675 och 1676 upphjälptes och sunden å ömse sidor försänktes. Sedan fick skansen åter förfalla, men reparerades 1710, då ett blockhus också föreslogs. Ej heller denna gång underhölls H., utan var ånyo förfallen 1719 och kunde sålunda ej rädda Nyköping från de ryske mordbrännarna. 1720 började nya skansar byggas på hvardera af "Skansholmens" båda ändar, men arbetena afbrötos redan 1721 "för allmogens skull", som dit beordrats. Ännu synas lämningar af H. L. W:son M. Hasselösund (Hasslesund), municipalsamhälle och fiskeläge i Kungshamns socken, Göteborgs och Bohus län. 165 inv. (1905). Hassenfratz [assenfra'ts], Jean Henri, fransk kemist, f. 1755, d. 1827, studerade 1783, på uppdrag af regeringen, i Steiermark och andra delar af österrikiska monarkien järn- och stålfabrikationen samt fick efter hemkomsten anställning hos Lavoisier. Sedan revolutionen utbrutit (1789), slöt han sig med hänförelse till republikanerna, inträdde i jakobinklubben och blef medlem af "kommunen", men försökte efter förmåga mildra skräckväldets (1793—94) fasor. Så t. ex. genomdref han, att den till natten 30 maj 1793 beslutade häktningen af girondisterna uppsköts och räddade sålunda mångas lif och frihet. Stor förtjänst inlade han om reorganisationen af militärskolan och om upprättandet af École polytechnique, vid hvilken han 1794 utnämndes till professor i fysik. 1797—1814 var han professor vid den nyinrättade bergsskolan. Bland hans vetenskapliga arbeten må framhållas Sidérotechnie, ou l'art de traiter les minéraux de fer (1812) och Dictionnaire physique (1816—21, i förening med Cassini, Monge och Bertholon). Hassenpflug, Hans Daniel Ludwig Friedrich, kurhessisk statsman, f. 1794 i Hanau, d. 1862 i Marburg, blef 1832 chef för justitie- och inrikesministerierna i Hessen-Kassel. Ultrakonservativ i sin politik, väckte han snart allmänt hat och blef t. o. m. föremål för åtal för öfverträdelser af författningen. Äfven med kurprinsen-regenten stötte han sig och måste 1837 lämna hessiska statstjänsten. 1838—39 stod han i spetsen för Hohenzollern-Sigmaringens styrelse och 1839—40 som civilguvernör för omorganisationen af Luxemburgs förvaltning. 1841 blef han öfvertribunalråd i Berlin, 1844 medlem af preussiska statsrådet och 1846 president i öfverappellationsdomstolen i Greifswald. På kurfursten Fredrik Vilhelms af Hessen kallelse trädde H. 1850 åter i spetsen för styrelsen i sitt fädernesland. Genom sina författningsvidriga åtgärder framkallade han oroligheter, till hvilkas undertryckande tyska förbundsdagen på hans begäran sände förbundstrupper till Hessen. Ett fullständigt militärvälde infördes. 1831 års författning afskaffades, och en ny konstitution utfärdades 1852, till hvilken H. dock ej kunde utverka ständernas bifall. 1855 måste han lämna sin plats. — Hans son Karl H., f. 1824, d. 1890, var skulptör. Hassia, latinsk namnform för Hessen. Hassing, Morten Mortensen, dansk läkare, f. 1813 i Hobro, d. 1863, 1849 docent vid Köpenhamns universitet och 1855—62 öfverläkare vid Almindeligt hospitals afdelning för syfilis och hudsjukdomar, var den förste, hvilken i Danmark gjorde de syfilitiska sjukdomarna till föremål för ett specialstudium. Genom sin ovanliga organisatoriska förmåga utöfvade han betydligt inflytande på