dagen mycken duglighet, men föga hofsamhet. Sedan han i början förgäfves sökt genom tillmötesgående vinna den motspänstiga livländska adeln, genomdref han reduktionsverket i Livland med den yttersta hårdhet. Han var en af enväldets trognaste anhängare och skattades af Karl XI högt för sin uthållande kraft och energi. Af Fryxell och livländska författare har H. framställts i orättvist mörk dager; jfr en däremot riktad kritisk uppsats, "Bidrag till Livlands historia under Karl XI:s regering. I. Grefve Jakob Johan H.", af A. Hammarskjöld (i "Hist. tidskr." 1888). 2. Berndt Johan H., son af den ofvannämnde Johan H., friherre, krigare, landsförrädare, f. 3 maj 1737, d. 1809 i Ryssland, blef 1753 fänrik och 1763 major vid Jämtlands regemente, förflyttades sedan till Finland och utnämndes till major vid Björneborgs regemente samt därefter till öfverstelöjtnant vid Åbo läns regemente. H. var en duglig och omtyckt militär, men i hög grad lättsinnig och karaktärslös. Genom slöseri och obetänksamma affärsförbindelser kom han på ekonomiskt obestånd och nödgades 1775 af fruktan för bysättning fly ur riket, men räddades från cession af Gustaf III, hvilken äfven förskaffade honom ökade inkomster genom att befordra honom till öfverste för Åbo läns regemente (1776) och chef för Savolaksbrigaden (1781). H. visade sin tacksamhet vid 1786 års riksdag, där han var en af ledarna för den rojalistiska minoriteten på riddarhuset och genom att ställa sig till konungens disposition vid dennes planer till brytning med Ryssland 1788. H. mottog af konungen hemliga order att arrangera något tumult på gränsen och med förevändning däraf bryta in i ryska Karelen, när väl tiden var kommen. Natten till 28 juni inföllo några ryska kosacker och härjade på svenskt område, och med anledning häraf ryckte H. i början af juli öfver gränsen, besatte staden Nyslott och belägrade fästningen. Det är intet tvifvel om, att de föregifne kosackerna voro utklädda svenskar. (De flerstädes tryckta, s. k. "föregifna ordres af Gustaf III till baron H. att börja kriget med förklädda trupper" äro dock antagligen helt eller delvis förfalskade.) Nyslotts fästning lyckades emellertid hålla sig på grund af att svenska hären saknade artilleri, och belägringen drog ut på längden. Under tiden utbröt Anjalaupproret (se Anjalaförbundet). Anjalamännen bearbetade H:s officerare och lyckades snart framkalla en allmän modlöshet. H. själf mottog anonyma bref, hvari han uppmanades till reträtt under hotelse att eljest vid kommande riksdag ställas till ansvar. H. blef ängslig och trodde konungens sak vara förlorad. Trots sina löften till konungen, utrymde han sina fördelaktiga ställningar, upphäfde 21 aug. belägringen af Nyslott och drog sina trupper tillbaka. Därmed hade han ohjälpligt brutit med konungen, utan att vinna "patrioternas" förtroende; han kände snart sin ställning ohållbar och fruktade att bli uppoffrad af alla. Karaktärslös och hänsynslös som han var, beslöt han då ingå på förräderiets väg och begärde själf ett hemligt möte med landsförrädaren Sprengtporten, hvilket möte kom till stånd 20 sept. utanför ryska lägret nära Pumala. Af Sprengtporten erhöll han här löfte om en summa penningar (hans affärer voro fortfarande i dåligt skick) samt om blifvande anställning i rysk tjänst, hvaremot han själf förband sig att arbeta för en finsk riksdags sammankallande och att med sina trupper understödja planen att skilja Finland från Sverige. Då emellertid ställningen hastigt försämrades för alla upprorsplaner och de väntade belöningarna från Ryssland dröjde, blef H. orolig. Hans egna officerare började misstänka hans förräderi, och 18 nov. afbröt H. alla förbindelser med Sprengtporten och sökte därefter, så godt sig göra lät, sopa igen spåren däraf och genom öfverdrifvet nit återvinna konungens gunst. Det var för sent. I jan. 1789 blef H. häktad och förd till Sverige. Han dömdes 1790 till döden som förrädare, benådades af konungen till lifvet och erhöll tillåtelse att vistas inom landet under bevakning af sin släkt. Följande år fick han emellertid lämna fäderneslandet; han begaf sig till England, därefter till Hamburg och slutligen till Ryssland, där han utnämndes till brigadgeneral. 2. V. K—r. (L. S.) Hastig eld, krigsv. Se Handeldvapen. Hastighet. 1. Mek., ett ur rums- och tidsåskådningen vunnet begrepp, hvars innehåll preciseras inom rörelseläran. En punkts hastighet i ett visst ögonblick definieras såsom kvoten mellan den af punkten under nästföljande oändligt korta tidsintervall passerade vägen och intervallens längd. Vid likformig rörelse, d. v. s. då hastigheten under hela rörelsen är konstant, behöfver tidsintervallen icke tagas oändligt kort, utan kan väljas huru stor som helst, t. ex. lika med en sekund, och således blir då hastigheten numeriskt lika med den på tidsenheten tillryggalagda vägen. — En punkts hastighet kan geometriskt framställas af en rät linje, dragen i rörelsens riktning och med en längd proportionell mot hastighetens storlek. Häraf följer den s. k. parallellogramlagen för sammansättning af hastighetskomposanter. Betrakta exempelvis en kropp, som rör sig inuti en järnvägsvagn, hvilken själf är i rörelse. Kroppens verkliga hastighet i förhållande till jordytan framställes då af diagonalen i den parallellogram, som uppritas med kroppens hastighet i förhållande till vagnen och vagnens hastighet i förhållande till jordytan som sidor (hastighetsparallellogram). På liknande sätt kan man föreställa sig en hastighet hvilken som helst uppdelad i tre komposanter, som icke ligga i samma plan, och får då en hastighetsparallellepiped, eller i ett antal komposanter i samma plan, hvarvid den resulterande hastigheten kan konstrueras medelst en hastighetspolygon. Dessa regler för hastighetens sammansättning äro specialfall af lagarna för vektorers addition (jfr Vektor). Matematiskt uttryckes hastigheten på följande sätt: om vägens längd, mätt utefter punktens bana, är s och tiden sedan rörelsens början t, så är hastigheten = ds/dt och dess komposanter i de tre koordinataxlarnas riktningar resp. dx/dt, dy/dt och dz/dt. På likartadt sätt definieras vid en kropps rotation kring en axel kroppens vinkelhastighet, som mätes af den vinkel kroppen på tidsenheten vrider sig. Ifall vridningsvinkeln från kroppens utgångsläge är ψ, så är vinkelhastigheten = dψ/dt. 2. Järnv. Se Farhastighet. 1. G. N.