brorsdotter till skotske konungen Vilhelm Lejonet, och hans son John H., 2:e baron H., uppträdde därför 1290 efter "flickans från Norge" död som medtäflare till Baliol och Bruce om skotska kronan. En annan John H., 2:e earl af Pembroke, f. 1347, d. 1375, deltog från 1369 i franska kriget under Svarte prinsen och föll 1372 i fransk fångenskap vid ett försök att undsätta La Rochelle vid den fransk-kastilianska flottans anfall. 1. William H., lord H., f. omkr. 1430, d. 1483, var under "Rosornas krig" en af Yorkpartiets trognaste anhängare, fick 1461 baronvärdighet af Edvard IV, blef dennes öfverstekammarherre och användes bl. a. i viktiga diplomatiska förhandlingar med Burgund. Efter Edvard IV:s död blef han af dennes broder, Rikard af Gloucester, som i H. såg ett hinder för sina planer på kronan, i juni 1483 plötsligt i sittande råd anklagad för förräderi och afrättades omedelbart. — Hans sonson, George H., d. 1545, en af Henrik VIII:s gunstlingar, upphöjdes 1529 till earl af Huntingdon, och dennes sonson, Henry H., 3:e earl af Huntingdon, f. 1535, d. 1595, härstammade på mödernet från Edvard IV:s bror, hertigen af Clarence, och omtalades på 1560-talet som puritanernas tronföljdskandidat i händelse af Elisabets frånfälle. Af henne användes han ofta i viktiga politiska och militära uppdrag. Till en af hans systrar, lady Mary H., friade förgäfves ryske tsaren Ivan Vasiljevitj 1583. <img l>

2. Warren H., statsman, Brittiska Ostindiens förste generalguvernör, f. 6 dec. 1732 i Churchill, Oxfordshire, d. 22 aug. 1818 på Daylesford i Worcestershire, tillhörde en sidogren af släkten, som redan mot 1100-talets slut egde godset Daylesford. Han erhöll 1750 en skrifvarbefattning i Ostindiska kompaniets tjänst i Calcutta, var 1757—60 kompaniets resident hos navaben af Bengalen, därefter medlem af rådet i Calcutta och återvände hem 1764, "hedersamt fattig", medan flertalet af hans ämbetsbröder hänsynslöst riktat sig genom utpressningar. H. tillträdde 1769 andra platsen i rådet i Madras och befordrades 1772 till guvernör i Bengalen. Genom 1773 års Regulating act anförtroddes Bengalens styrelse åt en generalguvernör och ett råd på fyra medlemmar; H. blef den förste generalguvernören. Hans verksamhet som sådan blef i många afseenden af grundläggande betydelse för det angloindiska väldet. Han ingrep strängt mot oredliga skatteindrifvare och organiserade ett nytt skatteuppbördssystem med infödda uppbördsmän under noggrann brittisk kontroll. Mot röfvarbandens landsplåga ingrep han med hård hand, de hinduiska lagarna kodifierades, och rättskipningen i Bengalen nyorganiserades. H. stiftade 1784 Indiens första vetenskapliga sällskap, Asiatic society of Bengal. Ordnandet af kompaniets förbindelser med de infödde furstarna och det brittiska väldets tryggande mot maratterna voro de mest maktpåliggande politiska problem, som mötte H. Vid deras lösning förfor han mången gång hänsynslöst. Mogulväldets afsigkomne härskare i Delhi, Schah Alam, hade blifvit en lekboll i händerna på engelsmännens värsta fiender, maratterna, och detta föranledde H. att inställa betalningen af kompaniets tribut till "Stora Mogul". Schah Alam hade till maratterna upplåtit de till honom af Clive återställda provinserna Kora och Allahabad. H. lät besätta dem med kompaniets trupper och öfverlät dem mot 50 lac rupier till dess allierade, fursten af Oudh, Shuja-ud-daula, hvilken enligt samma fördrag (sept. 1773) mot ytterligare 40 lac rupier skulle vid behof få för bestämd månatlig betalning hyra en brigad engelska trupper, (1 lac rupier var då värd inemot 200,000 kr.). Med stöd af detta och tidigare fördrag begärde och erhöll Shuja-ud-daula 1774 hjälp af en brigad vid sitt eröfringståg mot Rohilkand, som i förbindelse med maratterna hotade Oudh. Öfverdrifna berättelser om de grymheter, som de infödda trupperna faktiskt begingo under detta fälttåg, föranledde då och senare skarpa anklagelser mot H. för kompaniets andel i detta företag. En annan omstridd episod under H:s ämbetstid var den s. k. "plundringen af furstinnorna i Oudh". Därmed förhöll sig så, att Shuja-ud-daulas mor och änka efter hans död hade med Calcuttarådets 1775 gifna samtycke, men i strid mot Islams lag, behållit dennes kvarlåtenskap. Sonen Asaf-ud-daula, som var djupt skuldsatt till kompaniet, återkräfde penningarna för statens räkning och tog dem med våld från de båda furstinnorna (1781), hvilket skedde med H:s goda minne och under medverkan af kompaniets resident i Lucknow. H. hade 1775 blifvit öfverröstad i rådet och tyckes som ursäkt för sitt återkallande af tillåtelsen ansett tillfyllestgörande, att furstinnorna lofvat hjälp åt kompaniets fiende, den afsatte rajan af Benares, Chait Sing. Rörande H:s framgångsrika strid med de af Frankrike gynnade maratterna och Haidar Ali af Mysore se Indien (historia); därigenom afvärjdes mycket hotande faror och lades den fasta grundvalen för det brittiska herraväldet i Indien. H. hade tidtals emot sig en personligt fientlig majoritet i rådet, och särskildt var sir Philip Francis (se d. o.) 1774—80 hans bittre och systematiske motståndare samt sökte komma H. till lifs. När H. i slutet af 1784 nedlagt sitt ämbete och juni 1785 återkommit till England, vann Francis den store vältalaren Burke och whigledaren Sheridan för tanken på ett högmålsåtal (impeachment) mot H. inför öfverhuset. I juli 1787 beslöt underhuset, som i H. såg förkroppsligandet af ett tyranniskt förvaltningssystem i Indien, åtals anställande. Den ryktbara processen började i febr. 1788 i Westminster hall och upptog 145 rättegångsdagar under mer än 7 år. Öfverhusets dom afkunnades 23 apr. 1795 och utföll fullständigt frikännande. Kostnaderna för H:s försvar uppgingo till omkr. 70,000 pd st., men Ostindiska kompaniet höll honom sedermera skadeslös för denna ruinerande utgift. Han hade för sina måttliga besparingar från Indien 1788 återköpt det ur släktens ego komna Daylesford, och där tillbragte han en lugn ålderdom. 1814 kallades H. till medlem af privy council. — Den vrångbild af H., som Burke och Sheridan, mestadels i god tro, men missledda af obestyrkta eller öfverdrifna beskyllningar, skapade under rättegången, har påverkat Macaulays berömda, men