otillförlitliga essay öfver H. och framställningen i Mills "History of India" (vol. 3—6). Bland nyare biografier öfver H. märkas sådana af Trotter (1878), sir A. Lyall (1889) och Malleson (1894) samt sir Ch. Lawson, "The private life of Warren H." (1895). 3. Francis Rawdon-H., earl af Moira, sedan 1817 markis af Hastings, brittisk krigare och statsman, f. 1754, d. 1826, hette ursprungligen Rawdon och härstammade endast på mödernet från släkten H:s Huntingdon-gren. Han deltog med utmärkelse 1775—81 i kriget mot de nordamerikanska kolonierna, blef 1782 öfverste och 1783 brittisk peer (baron Rawdon), tillhörde den utsväfvande prinsens af Wales förtroligaste umgänge och ärfde 1793 sin faders irländska titel earl af Moira. 1793 och 1794 anförde han med föga framgång engelska expeditioner till Bretagne och Flandern, blef 1803 general och 1806 generalfälttygmästare (master of the ordnance). H. var 1813—22 generalguvernör i Bengalen. Kriget mot Nepal 1814—16, utrotandet af de fruktade röfvarbanden Pindáris och befästandet af det brittiska väldet i mellersta Indien genom maratternas slutliga besegrande (1817—18) äro de viktigaste tilldragelserna under hans indiska ämbetstid (jfr Indien, historia). Från 1824 till sin död var H. guvernör på Malta. Jfr Ross, "The marquess of H." (i serien "Rulers of India", 1893). 1, 2 o. 3. V. S—g. Hastings [he͡i'stiȵṡ], James, skotsk encyklopedisk redaktör, född i Huntly, präst inom den unerade skotska frikyrkan, sedan 1901 anställd i St. Cyrus i närheten af staden Montrose, teol. doktor vid Aberdeens universitet. H. har gjort sig känd inom den teologiskt bildade världen dels som utgifvare sedan 1890 af en synnerligen väl redigerad och mycket spridd tidskrift, "Expository times" (utkommer med ett nummer hvar månad), dels, och framför allt, som redaktör för flera stora encyklopediska verk af exegetiskt och allmänt religionshistoriskt innehåll, till hvilka han förstått att skaffa sig medarbetare bland hela världens förnämsta fackmän. Under loppet af 1890-talet utgaf han sålunda "Dictionary of the Bible" (5 bd, 1898—1904), det f. n. största och bästa bibellexikonet, där den nyare vetenskapens tryggade resultat framlagts i specialartiklar rörande historiska, arkeologiska och bibelteologiska ämnen. 1906—07 utsände H. "Dictionary of Christ and the gospels" (2 bd), särskildt lämpadt för präster och predikanter. 1908 utgaf han 1:a delen af "Encyclopædia of religion and ethics" (beräknadt att omfatta 10 bd), som lofvar att blifva det förnämsta sammelverket på religionshistoriens vidsträckta område. Samtliga ofvannämnda arbeten utgifvas af förlagsfirman T. & T. Clark i Edinburgh. E. S—e. Hastings-sand [he͡i'stiȵṡ-sä'nd], geol. Se Deister-sandsten. Hasvinkel, veter. Se Has. Hat, psyk., en passion, hvars grund är en olustkänsla vid föreställningen om hatets föremål och som yttrar sig i ett permanent begär att skada detta. Dess motsats är kärlek, och dess närmaste frände inom själslifvet är vreden, hvilken som kortvarig affekt är detsamma, som hatet är som permanent sinnesbeskaffenhet. Om vreden ej får utlösas i handling, kan den öfvergå till hat, som därför kan betecknas som en undertryckt vrede. Å andra sidan slår hatet lätt vid ringa anledningar ut i vredesutbrott: man tål litet af den man hatar. S—e. Hatch [hä'tʃ], Edwin, engelsk teolog, f. 1835, d. 1889, sedan 1867 universitetslärare, exeget och kyrkohistorisk forskare i Oxford, var 1867—85 prorektor vid S:t Mary's hall därstädes. H:s forskningar rörande den äldsta kristna kyrkans organisation anses på sitt område epokgörande. Hans arbeten The organisation of the early Christian churches (1881), The growth of church institutions (1887) och The influence of greek ideas and usages upon the Christian church (1890) utgåfvos i tysk öfv. med tillägg af A. Harnack. Resultaten af H:s studier öfver "Septuaginta" framlades i Essays in biblical greek (1889) och det efter hans död utgifna verket af honom och E. Redpath A concordance to the Septuagint and the other greek versions of the old testament (2 bd, 1891—97). Jfr "Memorials of E. Hatch, edited by his brother" (1892). V. S—g. Hatchettolit Smith, miner., ett gulbrunt tantalocolumbate af uranium; egentl. vikt = 4,85. A. Hng. Hate, nord. myt., Hrodvitnes son, heter en af de ulfvar, som förfölja och hota att uppsluka solen. — I Eddasången om Helge Hjorvardsson omnämnes en H. som fader till jättekvinnan Hrimgerd. Th. W.* Hatfield [hä'tfīld], stad i engelska grefsk. Hertford, 8 km. ö. om S:t Albans. 7,551 inv. (1901). Vid H. ligger i en stor park släkten Cecils ståtliga slott H. (se bild däraf å pl. XV till art. Byggnadskonsten), ett vackert prof på Elisabetstil. Det har åtskilliga minnen från Tudorernas tid, bl. a. de från rättegången mot Maria Stuart bekanta schatullbrefven. Edvard VI och Elisabet bodde båda på H., när de kallades till tronen. J. F. N. Hatherley [hä'thəli], lord. Se Wood, W. P.

Hathor (Athor), myt., fornegyptisk gudinna. Namnet, som betyder Horus' boning, tyder på, att hon varit en himmelsgudomlighet. Hon uppträder under gestalten af en ko, som en kohöfdad kvinna eller som en kvinna, som på sitt hufvud bär solskifvan mellan två horn (se fig.). Hon dyrkades som fruktbarhetens och kärlekens gudinna, och hennes kult var vidt utbredd; mest ryktbart är hennes stora, ännu bevarade tempel i Dendera (se d. o.). Det finnes i den egyptiska religionen en mängd olika former af denna gudinna, och ofta nämnes ej blott en, utan flera Hathorer, vanligtvis sju. De uppträda då som ödesgudinnor, hvilka vid den nyföddes bädd bestämma öfver hans lifs framgångar eller olyckor. Hathor-kapitäl, en den yngsta egyptiska byggnadskonsten (århundradena närmast f. Kr.) tillhörande kapitälform, bildad af fyra kring en tärningslik kärna ställda kvinnomasker med koöron