(se Hathor), hvilka uppbära en liten tempel- eller pylonlik uppsats af ungefär samma höjd som maskerna (se fig.). Upk.*

Hathor-kapitäl.

Hatifi, Abdullah, persisk skald, brorson till den berömde skalden Djami, d. 1521, anses för den siste af Persiens stora episka författare. Hans förnämsta arbeten äro de fyra episka dikterna "Lejla och Medjnun", "Chosrev och Schirin", Heft manzar ("De sju paviljongerna") och Timurname ("Timurs bok"), hvilka alla äro imitationer efter arbeten af Nizami. (K. V. Z.) Hatin [atä̃'], Louis Eugène, fransk skriftställare, f. 1809, d. 1893, skref flera arbeten öfver tidningspressens historia, Histoire politique et littéraire de la presse en France (1859—61), Les gazettes de Hollande et la presse clandestine aux XVII:e et XVIII:e siècles (1865), La presse périodique dans les deux mondes (1866), Manuel de la liberté de la presse (1868) m. fl. Hat och bitterhet, jur., emellan man och hustru, en bland de hos oss oftast åberopade skilsmässogrunderna. Se Skilsmässa. C. G. Bj. Haton [atå̃'], Claude, kopparstickare (födelse- och dödsår okända), född fransman och elev af Ch. Simonneau, inkallades af N. Tessin för att gravera ritningarna till Stockholms nya slott. Dessa blad af mycket stort format begynte han utföra omkr. 1703, och omkr. 1712 voro de fulländade. H. underhölls i Stockholm h. o. h. på Tessins bekostnad, så länge detta arbete varade. 1711—27 utförde H. dessutom en och annan boktitel samt åtskilliga tämligen groft graverade porträtt. Som konstnärlig gravör är han af underordnad betydelse. —rn.* Hatšepsu, egyptisk konungadotter. Se Egypten, sp. 1481.

Fig. 1 och 2 Forngrekisk hatt (petasos).

Fig. 3. Hatt på 1100-talet.

Fig. 4. Omkr. 1300.

Fig. 5. Furstehatt, 1400-talet.

Fig. 6. 1400-talet.

Fig. 7 och 8. Spanska hattar, 1550-talet.

Fig. 9. Nederländsk hatt, omkr. 1600.

Fig. 10. "Svenskhatt", omkr. 1630.

Fig. 11. Trekantig hatt, 1700-talet.

Fig. 12. Hatt på Napoleon I:s tid.

Fig. 13. Cylinderhatt på 1790-talet.

Hatt, en mer eller mindre styf hufvudbonad med kull och brätte, buren till skydd mot solhetta, köld och regn. Hattar förfärdigas af olika ämnen, i synnerhet filtad ull, halm, felb, tyg o. s. v. (se nedan). -- Under antikens tid gick man mest barhufvad; men på resor och vid arbete ute i fria luften buro greker och romare hattar, mest den låga, platta och bredskyggiga tessaliska hatten (kausia, petasos), försedd med hakrem, hvari den ofta fick hänga nedanför nacken (fig. 1 och 2). Under medeltiden omtalas först på 900-talet hattar (af halm eller ylle); på 1000-talet filthattar; ett årh. senare fingo dessa uppvikta brätten (fig. 3). Omkr. 1300 uppkom en hattform med baktill uppviket brätte (fig. 4), på 1400-talet gjordes kullen ofta hög (fig. 5 och 6), och omkr. 1550 spred sig från Spanien ett hattmod med styf, veckad kull och smalt brätte (fig. 7 och 8). Den spanska hatten utträngdes i 1600-talets början af den nederländska med bredt, elegant svängdt brätte och stor plym (fig. 9). Mjukare och mer lågkullad var den likaledes omtyckta, bredskyggiga "svenskhatten" från trettioåriga krigets dagar (se fig. 10 och Dräkt, pl. III, fig. 5). Under Ludvig XIV slog man upp brättet, först baktill, och detta ledde till det ända inemot 1700-talets slut härskande modet med trekantiga hattar, hvilkas brätten voro uppfästa på tre sidor (se fig. 11 samt Dräkt, pl. III, fig. 7 och 10). Den trekantiga hatten blef under franska revolutionen och första kejsardömet "tvåkantig", i det att det ovalt skurna brättet uppfästes fram och bak eller på sidorna (fig. 12; jfr porträttet af K. J. Adlercreutz samt Dräkt, pl. III, fig. 12). Till heders kom dessutom under revolutionstiden puritanernas och kväkarnas gamla höga och styfva, till Amerika förvisade cylinderhatt (fig. 13), som därefter ända in på 1900-talet har bibehållit sig som felbhatt, i lindrigt växlande former, vid sidan af hvardagslagets rundkulliga, styfva eller mjuka filthattar och de om somrarna gärna brukade halmhattarna. Jfr Dräkt. — Enligt generalorder 1906 skall hatt (mjuk grå filthatt med det undertill blåfärgade brättet uppfäst på tre sidor) vara svenska arméns hufvudbonad (fig. 14). I flottans — liksom i alla länders mariner — och de civile ämbetsmännens