samt hoftjänarnas paraddräkt ingår ännu den "trekantiga" hatten (fig. 15). Den spanska hattens typ går modifierad igen i doktorshatten, lärdomens utmärkelsetecken (se fig. i art. Doktor).

Fig. 14. Svenska arméns hatt af 1906 års modell.

Fig. 15. Paradhatt för svenska civila tjänstemän.

På kvinnornas, med yppigare hårväxt begåfvade, hufvud har hatten företrädesvis varit ett prydnadsföremål. Under 1500- och 1600-talen antogo damhattarna gärna de manligas fasoner. 1700-talets svärmeri för herdelif gaf insteg åt schäferhattarna af halm, lågkulliga med naturligt fallande brätte. Från franska revolutionen till 1850 bibehöll sig i växlande skepnader den som "kråka" formade halm- eller sidenhatten med nackkull och vidt framspringande skärm (dess typ ses i fig. 16). Det senaste halfseklet har sett damhattmoderna växla rent af häpnadsväckande från de minsta till de största dimensioner, i fantastisk formrikhet och utstyrsel med konstgjorda blommor, band, plymer, fågelfjädrar o. s. v.

Fig. 16. Damhatt, 1838.

Hatt-tillverkningen omfattar flera olika industrigrenar. Inom den förnämsta af dem, det egentligen s. k. hattmakeriet, tillverkas hattar af filt och felb. Filthattars material är vanligast hår af hare, men äfven af lamm, get, angoraget, kamel och (sämst) kanin; för finare hattar sker uppblandning med vikunjaull, bäfverhår, hår af bisamråtta, fiskutter, säl, hvilka sorter äfven användas till plätering, d. v. s. hattens förseende med ett finare, tunt ytlager. Håren sorteras (ofta medelst fläktapparat); därefter följer den omsorgsfulla "faktningen", för uppluckring af håren, samt hattfiltens valkning, formning, styfning (med schellacklösning), färgning, pressning, glättning och slutligen stofferingen l. dess förseende med foder, svettrem, kantning och band. I större hattfabriker utföras dessa procedurer nu för tiden med särskildt konstruerade maskiner. Kastorhattar (af bäfverhår) förekomma numera ytterst sällan, men väl imitationer däraf (med bisam, utter, säl, plysch o. d.). — Felbhattar (cylinderhattar) göras med stomme af papp eller lärft, som styfvas med schellack och erhåller ett öfverdrag af silkesfelb, Chapeaux claque, mekaniska cylinderhattar, tillverkas af fin svart tibet eller atlas öfver en fjädrande metalltrådsställning, så att de kunna hopfällas platt och åter utspännas. — En tredje viktig gren af hattfabrikationen är halmhatt-tillverkningen, hvilken särskildt i Toscana utbildats till en betydande industri. Där begagnas halmen af en hvetevarietet, som kallas margolanohalm. Till mindre fina hattar få våra vanliga halmsorter samt äfven rishalm duga. Stråna blekas, klyfvas därefter eller sammanflätas hela, komma i handeln som flätor och färgas i många fall. Besläktade med halmhattarna äro de s. k. panamahattarna, hvilka mest komma från Ecuador; materialet lämna bladfibrerna af Carludovica palmata. Sätet för handeln med den färdiga varan är Panama. Äkta panamahattar tillverkas synnerligen omsorgsfullt, äro ytterst elastiska, böjliga och hållbara samt betinga ett pris af upp till 1,500 kr. och däröfver (billiga efterapningar fås för omkr. 25 kr.). — Förfärdigandet af fruntimmershattar af tyg (siden, sammet o. s. v.) på en stomme af karkas utgör en betydlig gren af modesömnadsaffären. Hatt. 1. Bergsv. Se Drifugn. — 2. Bot., den fruktlagret bärande delen af fruktknoppen hos de flesta Hymenomycetineæ, hos många Gasteromycetineæ och hos Helvellaceæ bland diskomyceterna (där den äfven kallas mössa). Hatten uppbäres ofta af en fot. Hatten kan vara hel, såsom hos champinjonen, half, såsom hos de på trädstammar konsollikt växande svamparna, eller resupinerad, d. v. s. med sin öfversida fastvuxen vid underlaget, såsom vanligen hos hussvampen. G. L—m. Hattala, Martin, tjechisk språkforskare, f. 1821, d. 1903, professor i slavisk filologi vid universitetet i Prag 1861—91, sökte i en mängd skrifter på tjechiska och tyska bevisa Königinhof-handskriftens äkthet och bidrog mycket, trots den ohållbara ståndpunkten, genom sin lärdom till vetenskapens främjande. Bland hans öfriga arbeten märkas Grammatica linguæ slovenicæ, collatæ cum proxime cognata bohemica (1850), en slovakisk ordbok (1852), en tjechisk-slovakisk ljudlära (Zvukoslovi jazyka staro-i novočeského a slovenského, 1854), om förhållandet mellan forn- och nutida slaviska språken (O poměru cyrillčiny k nynejšim nářečim slovanským, 1855), studier rörande ryska och bulgariska språket samt åtskilliga grammatikaliska läroböcker. H. öfversatte på tjechiska den ryska medeltidsdikten om Igors härtåg. A—d J. Hattapan, zool. Se Makakerna. Hattar, partinamn. Se Hattpartiet. Háttatal, d. v. s. versmåttsförteckning, kallas en af Snorre Sturlasson författad äredikt om konung Håkan Håkansson och hertig Skule. Kvädet består af 102 strofer och är så inrättadt, att hvarje strof utgör exempel på olika variationer af de särskilda versslagen. Háttatal är på ett synnerligen förtjänstfullt sätt utgifvet och kommenteradt af Th. Möbius (1879—81). Jfr Edda. Th. W.* Hattelmala-åsen. Se Finland, sp. 275. Hatteras, Kap [hä'təräs], udde på den landtunga, som skiljer lagunen Pamlico sound i nordamerikanska staten Nord-Carolina från Atlantiska hafvet. Den är högst farlig för sjöfarten till följd af en mängd klippor och grund däromkring. Udden är försedd med fyrar, belägna under 35° 14′ 30″ n. br. och 75° 30′ v. lgd. (J. F. N.) Hatt-i-humajun. Se Hatt-i-scherif. Hattin (Karn H., i talmud Kefar Hattije), berg ett stycke v. om sjön Gennesaret i Palestina. Vid foten af denna höjd (äfven kallad Hittin och Hittim) tillfogade egyptiske sultanen Saladin 3—4 juli 1187 de kristne korsfararna ett afgörande nederlag, hvarvid Jerusalems konung Guido och många hans ädlingar råkade i fångenskap. Slaget plägar äfven benämnas slaget vid Tiberias. En omkr. ett århundrade yngre tradition förlägger platsen för Jesu bergspredikan till detta berg. Hattingen, kretsstad i preussiska reg.-omr.