Arnsberg (Westfalen), vid Ruhr. 10,346 inv. (1905) utom förstaden Feldmark, 3,141 inv. (1900). Järn- och väfnadsindustri. (J. F. N.) Hatt-i-scherif l. Chatt-i-scherif, arab., eg. "ädel skrift", Chatt-i-humajun l. Hatt-i-humajun, "hög skrift", kallas hvarje med sultanens namnchiffer (tugra) försedd skrifvelse eller förordning (jfr Ferman). Bekant är hatt-i-scherifen i Gülchané (1839), en af det turkiska rikets grundlagar. Háttlausa kallas i norröna poesien en versart, som till sin byggnad för öfrigt öfverensstämmer med drottkväde (se d. o.), men saknar assonans l. stafvelserim. Th. W.* Hattmurkla, bot. Se Murkla. Hatto I, tysk kyrkofurste och statsman, f., förmodligen af en förnäm schwabisk familj, i midten af 800-talet, d. 15 maj 913, valdes 888 till abbot i Reichenau och året därpå till abbot i Ellwangen och kom i nära beröring med konung Arnulf, som 891 utnämnde honom till ärkebiskop af Mainz. H. fortfor att till Arnulfs död vara hans förtrogne rådgifvare — han kallades "konungens hjärta" —, och äfven under Ludvig Barnets regering (900—911) låg den verkliga riksledningen i hans hand. Sannolikt var det på H:s initiativ, som Konrad af Franken, efter karolingiska ättens utslocknande i Tyskland (911), valdes till tysk konung, liksom H. äfven deltog i hans kamp mot Henrik af Sachsen. Klok, snarrådig och i besittning af en för sin tid ovanlig bildning, var H. en framstående statsman och arbetade ifrigt för riksenhetens och centralmaktens stärkande mot stamhertigarna (Henrik af Sachsen, Adalbert). Det är hans kamp mot dem, som gjort, att till hans gestalt knutits en mängd folksägner — bl. a. den bekanta sagan om råttornet vid Bingen (se d. o.) —, som framställa honom som en bild af list och grymhet. Se Hauck, "Kirchengeschichte Deutschlands", I. (T. H—r.) Hatton [hä'ttən], sir Christopher, engelsk hofgunstling och politiker, f. 1540, d. 1591, kom redan 1564 i stor gunst hos drottning Elisabet, blef 1572 kapten för hennes lifvakt, blef knight 1578, erhöll upprepade gånger stora förläningar och beskylldes af Elisabets fiender för att vara hennes älskare. De passionerade bref i tidens stil han vid flera tillfällen sände drottningen kunna svårligen anföras som stöd för detta förtal. H., som 1571 första gången valdes till medlem af underhuset, var sedermera där det vanliga språkröret för drottningens önskningar, till dess han 1587, ehuru ej känd för afsevärd lagkunskap, upphöjdes till lordkansler. Han hade suttit i rätten vid rannsakningarna med Babington och Maria Stuart samt uppmuntrade den tveksamme sekreteraren Davison att afsända afrättningsordern rörande den sistnämnda. H. beskyddade flera samtida skalder, bl. a. Spenser. Jfr sir N. H. Nicolas, "Memoirs of H." (1847). V. S—g. Hattorm, zool. Se Glasögonormsläktet. Hattpartiet, Hattarna, hist., kallas ett politiskt parti, som under frihetstiden en längre tid innehade makten i Sverige. Dess uppkomst sammanhängde med den parlamentariska författningens fulla utveckling på 1730-talet och bestod i en sammanslutning af flera skilda grupper inom den dåv. ståndsriksdagen, som alla hade det gemensamt, att de drefvo opposition mot Arvid Horns fredliga och försiktiga styrelsekonst. De personliga krafter, som närmast åstadkommo sammanslutningen, voro några medlemmar af det gamla, 1727 upplösta holsteinska partiet (se d. o.), främst den maktlystne intrigören riksrådet Karl Gyllenborg och den sluge presidenten i Kommerskollegiet D. N. von Höpken. Dessa, som förut varit konung Fredriks fiender och Rysslands vänner, visste från början af 1730-talet att skaffa sig ett nytt inflytande genom att innästla sig i konungens och hans älskarinna hoffröken Taubes gunst. För att vinna ökad betydelse, delvis också af öfvertygelse, uppmuntrade de från början de starka ekonomiska sträfvanden, som samtidigt framträdde inom en del borgerliga kretsar och som gingo ut på att skapa ett hastigt ekonomiskt uppsving genom en konsekventare tillämpning af de merkantilistiska principerna, än hvad den försiktige Horn ansåg lämpligt. Under loppet af riksdagen 1734 funno de nya förbundne, då de genom förmedling af franske ambassadören grefve de Casteja trädde i förbindelse med det krigsparti, som kallats till lif af polska tronföljdskrigets utbrott och som ifrigt understöddes af franska diplomatien i syfte att skaffa Frankrikes motståndare Ryssland en ny fiende. Därmed uppstod det stora hattpartiet, det första egentliga parlamentariska partiet i Sveriges historia. Det nybildade partiets program var hämnd på Ryssland för olyckorna under Stora nordiska kriget och återställande af Sveriges yttre storhet, därnäst enforcerad utveckling af rikets näringar, framför allt industrien och handeln, genom ökadt tullskydd, rikligare statsunderstöd i form af förskott, gåfvor och premier åt näringsidkare, lätt tillgängliga och billiga banklån, privilegier, uppmuntran och stöd af hvarjehanda art. Partiet hade sina led väsentligen på riddarhuset hos den unga adeln samt hos industriidkarna och stapelstädernas grossörer i borgarståndet. Det utmärktes af mycken patriotisk hänförelse, men ock af ungdomligt lättsinne och åtskillig egennytta. Den gamle Horn, stödd otvifvelaktigt af större delen af svenska folket, men icke på något organiseradt parti, lyckades väl ännu 1734 hålla partiet stången, men under mellantiden till nästa riksdag bedref det en dittills okänd agitation bland allmänheten, spred flygskrifter, värfvade röster och uppköpte adliga fullmakter med sammanskjutna medel eller franska pengar m. m. Det rysk-turkiska krigets utbrott 1736 och svenske kuriren major Sinclairs mord 1738 ökade rysshatet och de patriotiska revanschförhoppningarna. Motståndarna stämplades som nattmössor, och själfva togo krigsvännerna namnet hattar. Så uppstodo partinamnen hattar och mössor (se Mösspartiet). Vid riksdagens sammanträde 1738 visade sig hattarna ega öfvervikten på riddarhuset och i borgarståndet samt därmed i sekreta utskottet, som i det följande blef partiets främsta maktmedel. Medelst fri traktering, månadsarfvoden och klubbar sammanhöllos de ännu föga disciplinerade skarorna, och den parlamentariska taktiken gick sin första blomstringstid till mötes. Hänsynslöst gick partiet till storms mot Horn, tvang honom att begära afsked och jagade hans anhängare ur rådet. Hattarna danade därpå Sveriges första fullt utpräglade och homogena partiregering samt började att förverkliga sitt program. Det oerhörda fiasko, hvarmed angreppskriget mot