Ryssland 1741—43 slutade, hotade emellertid hela partiet med undergång vid riksdagen 1742—43, och endast dess sammanhållning och skickliga ledning hindrade dess fullständiga fall för mössornas förbittrade angrepp. Den afgörande kampen mellan partierna stod vid 1746—47 års riksdag, då hattarna lyckades vinna en fullständig seger öfver sina motståndare, som alltför nära anslutit sig till Ryssland för att ej i längden förlora allmänhetens sympatier. Hattpartiet befäste därmed ånyo sin maktställning och vann större anslutning än förut som representant för rikets fulla själfständighet mot Ryssland. På 1750-talet fick partiet en ny roll som frihetens och den utvecklade parlamentariska författningens främsta värn gentemot konungamaktens utvidgningstendenser och det nya hofpartiet (se d. o.). Efter det kungliga revolutionsförsökets misslyckande 1756 stod hattpartiet på höjdpunkten af sin makt. Det var fortfarande nära förbundet med Frankrike, men dess tidigare eröfringsprogram var ersatt med fordran på en kraftig nydaning af Sveriges försvarsväsen, främst genom stora befästningsarbeten i Finland och bildandet af en skärgårdsflotta. Dess ekonomiska program, som från 1738 till 1756 vid hvarje riksdag utvecklats i skärpa och konsekvens genom nya beslut, syntes ha ledt till en större blomstring af industri och handel, än Sverige någonsin förut egt, om också bankens stängande 1745 för inväxling af dess sedlar antydde, att grunden ej var så säker, den fria författningen var mer älskad och kommenterad än någonsin, och ett rikt högre kulturlif blomstrade under hattarnas varma uppmuntran och stöd. Men länge varade ej denna glans; redan under slutet af 1750-talet begynte partiets nedgång. Närmaste anledningen blef pommerska kriget (1757—62), i hvilket Sverige invecklades genom Frankrikes påtryckning. Det verkade förstörande på rikets redan undergräfda finanser och myntväsen, bragte till mognad flera dittills delade motsatser inom hattpartiet och söndersplittrade detsamma i fraktioner. Under dessa år reste sig hattarnas slagna motståndare, mössorna och hofpartiet, ånyo, och redan vid riksdagen 1760—62 var det tydligen slut på hattpartiets gamla maktställning, om också ingen fullständig omkastning af hattregeringen och dess styrelsegrundsatser då kom till stånd. Den 1763 utbrytande handelskrisen, som ytterligare försämrade finansställningen och verkade förödande på näringslifvet, vände allmänhetens tillit allt mera till mössorna. Den ryska diplomatiens förnyade inblandning i den svenska partikampen från 1764 bidrog ytterligare att försvåra hattarnas läge, i synnerhet som Frankrike ej längre kunde gifva ett tillräckligt stöd. Vid riksdagen 1765—66 ramlade det gamla hattpartiet fullständigt, ehuru det då sökte skydda sig genom en allians med sin forna fiende, hofvet. Närmandet hade skett redan 1762, men först sedan det visat sig, att hofvet ej hade något att hoppas af det segrande mösspartiet, afslöts 1765 ett förbund mellan hof- och hattpartierna, som sedan bestod till frihetstidens slut. Genom detta förbund lyckades hattarna ännu en gång, 1769, komma till makten och innehade densamma, till dess de vid följande riksdag ånyo segrande mössorna på våren 1772 drefvo hattarna därifrån. Denna senare maktperiod betydde dock icke något återställande af partiets gamla glans och styrka eller af dess gamla regeringsgrundsatser, utan hvilade mera på en tillfällig reaktion mot mössornas alltför hänsynslösa framfart. Hattpartiets varma nitälskan för rikets försvar och själfständighet mot Ryssland hindrade partiets fullständiga undergång trots det nederlag dess principer i öfrigt lidit, och det mönstrade ända till periodens slut ett betydande anhang, särskildt inom byråkratien. Dock tunnades leden oupphörligt, och ur hattpartiet torde väsentligen de växande skaror rekryterats, som samlade sig kring konung Gustaf III och med jubel hälsade den oblodiga statskupp, som i aug. 1772 gjorde slut på frihetstiden och dess partiväsen. Hattpartiets främsta ledare voro kanslipresidenterna K. Gyllenborg, K. G. Tessin och A. J. von Höpken samt under slutet af frihetstiden A. von Fersen, som dock icke inträdde i rådet. — Hattpartiet har otvifvelaktigt flera förtjänster om Sveriges utveckling, men dess brister och felsteg äro också mycket stora. Det lättsinniga angreppet mot Ryssland afbröt en lofvande utveckling och störde för lång tid Sveriges lugn och frid; äfven sedan partiet mognat till sundare åsikter i den yttre politiken, var dess beroende af Frankrike alltför stort. Hattarnas slöseri med statsmedlen och egoistiska utnyttjande af sin makt öfverträffade allt hvad vår historia dittills haft att uppvisa, dess hänsynslösa, rättsvidriga förföljelser mot politiska motståndare taga likaledes priset bland alla svenska partiregeringar, och mutsystemet och intrigväsendet nådde genom hattpartiet sitt första flor. Dess patriotism och varma kulturintresse kasta dock ett försonande skimmer öfver det stora partiets felsteg, och i många hänseenden öfvervann det själft sina svåraste brister. L. S. Hattstofferare (af ty. hutstoffierer), äldre, numera obruklig benämning på handlande med modevaror; modist. Hattsvampar, bot. Se Hymenomycetes. Hattuarier. Se Chattuarier. Hattula. 1. Socken i Hauho härad och Janakkala domsaga, Tavastehus län (Finland). Landareal 376,6 kvkm. 6,403 inv. (1906). H. bildar, jämte kapellförsamlingen Tyrväntö, ett imperiellt pastorat af 2:a kl., Hattula kontrakt och Borgå stift. — 2. Prosteri af Åbo ärkestift, omfattande 9 moder- och 2 kapellförsamlingar med sammanlagd areal af 2,511,9 kvkm. och 49,553 inv. (1906). O. I. (A. G. F.) Hatvan, köping i ungerska komitatet Heves. 9,707 inv. (1900), till större delen magyarer. Odling af meloner. Sockerfabrik. Hatzfeld [-fält], ung. Zsombolya, köping i ungerska komitatet Torontál, vid järnvägen mellan Szeged och Temesvár. 10,152 inv. (1901), de fleste tyskar. J. F. N. Hatzfeld [atsfä'lt], Adolphe, fransk skriftställare och lexikograf, f. 1824 i Paris, d. där 1900, var anställd först vid filos. fakulteten i Grenoble, därefter vid Lycée Louis-le-Grand i Paris. Hans studier lågo hufvudsakligen åt det filosofiska och litterära hållet. Hans arbeten utmärkas för skarp logik och sträng metod. Bland hans lärjungar märkes Henri Taine, på hvars utveckling han utöfvade ett väsentligt inflytande. Hans viktigaste arbeten äro De la politique dans ses rapports avec la morale (1850), Le seizième siècle en France (1878; i