samarbete med A. Darmesteter, se denne),
Saint Augustin (1897),
La polémique antichrétienne au XIX:e siècle (1898) samt
Dictionnaire général de la langue française du commencement du XVII:e siècle jusqu'à nos jours
(i samarbete med A. Darmesteter och A. Thomas, 1890—1900).
H:s plan var att lägga särskild vikt vid den skarpa och
exakta definitionen af hvarje ord, vid ett logiskt
ordnande af de olika betydelsenyanserna samt en väl
vald, ur litteraturen hämtad exempelsamling. Det
förträffliga sätt, hvarpå dessa principer förverkligats,
liksom för öfrigt den omsorg, som präglar arbetets
etymologiska och grammatiska del, hvilken hufvudsakligen
bör tillskrifvas de båda medarbetarna, göra
"Dictionnaire general" till ett verk af mycket hög rang.
E. S—f.
Hatzfeldt, tysk släkt från Hessen, omtalas
redan i början af 1200-talet och erhöll på
1600-talet greflig, 1741 furstlig och 1748
riksfurstlig värdighet. Af släktens kvarlefvande,
wildenburgska linje finnas två grenar; inom
den ena, den schlesiska Werther-Schönstein,
föres sedan 1794 af hufvudmannen titeln
"fürst von H. zu Trachenberg", och den andra,
Wildenburg-Wessweiler, förut greflig, erhöll
1870 äfvenledes furstlig värdighet.
<img l>
1.
Melchior v. H., grefve af Gleichen, tysk
fältmarskalk, f. 10 okt. 1593 i Hessen, d. 9
jan. 1658 vid Trachenberg, hade 1635 i
uppdrag att förfölja hertig Bernhard af Weimar.
1636 blefvo H. och kurfursten af Sachsen slagna vid Wittstock
af Johan Banér, men 1637 tvangs denne af H. och
Götz att lägga sig i befäst läger vid Torgau och
drefs tillbaka till Pommern, under det försöket
att tillfångataga honom misslyckades. Till
belöning erhöll H. själfständigt kommando
i Westfalen, där han i okt. 1638 inneslöt och
besegrade en svensk-pfalzisk här under King och
pfalzgrefven Karl Ludvig vid Vlotho, mellan Werra
och Weser. H. kallades 1639 från Westfalen till
de kejserliga arfländerna och förenade sig 1640
med Piccolomini, hvarefter de båda drefvo Banér
ur Böhmen. Efter Gallas' nederlag vid Jüterbogk
erhöll H. i uppdrag att organisera en ny här
(1644). När Torstenson i början af 1645 tågade
mot s., sökte H. stänga vägen för honom, men blef
i det blodiga slaget vid Jankau (6 mars 1645) i
grund slagen och tillfångatagen. Han utväxlades
snart, men erhöll redan 1646 på egen begäran
afsked ur krigstjänsten. 1657 förde han som
generalfältmarskalk till Polen den hjälptrupp
af 16,000 man, som kejsaren s. å. förbundit
sig lämna konung Johan Kasimir till hjälp mot
svenskarna. I juli började han belägra Krakau,
och sedan staden 30 aug. kapitulerat, ryckte
han mot Thorn, men måste till följd af sjukdom
nedlägga befälet. 1635 upphöjdes H. af kejsaren
i riksgrefligt stånd.
2.
Franz Ludwig, furste af H., preussisk
statsman, f. 1756 i Wien, d. där 1827,
trädde 1795 i preussisk tjänst,
blef 1802 generallöjtnant
och erhöll 1803 furstlig värdighet. Då Berlin
1806 utrymdes af de preussiska trupperna,
uppdrogs åt H. ledningen af de offentliga
angelägenheterna. Efter koalitionskrigens
slut anförtroddes honom flera diplomatiska
uppdrag. 1818 blef han sändebud i Haag och 1822
i Wien. — Hans yngre son, grefve
Maximilian von
H., f. 1813, d. 1859, var preussisk diplomat,
blef 1849 sändebud i Paris och deltog 1856 som
Preussens andra ombud i Pariskongressen.
3.
Sophie von H., den föregåendes dotter,
f. 1805, d. 1881, blef 1822 gift med grefve
Edmund H., men 1851 skild från honom. Medan
processen om skilsmässan pågick, blef, såsom
det sades, på F. Lassalles anstiftan
1846 från en friherrinna Meyendorf
stulet ett skrin, i hvilket för H. värdefulla
dokument troddes förvarade, en stöld,
som hade till följd en på sin tid mycket
uppseendeväckande process, under hvilken Lassalle
ifrigt bistod henne. H. blef sedan Lassalles
moderliga väninna och deltog med honom i den
socialistiska agitationen, på hvilken hon äfven
efter hans död (1864) sökte utöfva inflytande.
4.
Paul von H., grefve, den föregåendes son,
preussisk diplomat, f. 1831, d. 1901 i
London, blef 1874 envoyé i Madrid, 1878
ambassadör i Konstantinopel, där han inlade
stora förtjänster vid uppgörandet af den
turkisk-grekiska gränsregleringen och 1881
statssekreterare i utrikesministeriet i Berlin
samt var från 1885 till sin död tysk ambassadör
i London.
5.
Hermann, furste af H., hertig af
Trachenberg, den föregåendes kusin,
sonson af
H. 2, f. 1848, är sedan 1874
den schlesiska grenens hufvudman. 1878 blef
H. ärftlig medlem af preussiska herrehuset, satt
1878—93 i tyska riksdagen, där han tillhörde
rikspartiet, var 1894—1903 öfverpresident i
Schlesien och erhöll 1900 hertiglig värdighet.
Hatzidakis (
Χατζιδάϰις),
Georgios,
Greklands förnämste nu lefvande språkforskare
och Europas förnämsta auktoritet på nygrekiskans
område, f. 12 nov. 1848 i Myrtion på Kreta,
studerade i Aten och vid tyska universitet,
blef 1885 e. o. och 1890 ord. professor vid
Atens universitet. I en rad af skarpsinniga och
banbrytande undersökningar, samlade och utgifna
på tyska i "Einleitung in die neugriechische grammatik" (1892),
visade han, att det nygrekiska språket härstammar
från den hellenistiska grekiskan (
ϰοινή) och lade
därmed en säker grundval för den nygrekiska
språkforskningen, som förut mestadels bedrifvits
mer eller mindre dilettantiskt. I den nu pågående
häftiga språkstriden i Grekland hör H. visserligen
till den äldre, konservativa riktningen, som vill
bevara det arkaistiska skriftspråket, men intar
dock en något förmedlande ställning mot de yngre,
som kämpa för folkspråkets upphöjande (se
"Die sprachfrage in Griechenland", Aten 1905).
Utom större, delvis mer populära arbeten på
nygrekiska har H. i olika in- och utländska
tidskrifter offentliggjort en mängd uppsatser
och afhandlingar.
E. N—n.
Hauasch, flod i nordöstra Afrika, rinner upp
på 2,400 m. höjd på östra sidan af en stor
bergskedja i gallaernas land, har under större
delen af sitt lopp en östlig och nordöstlig
riktning, hvarunder den bildar Schoas södra och
sydöstra gräns, vänder
