sig sedan mot ö. och faller ut i Abhebadd-sjön. Oaktadt sin ringa bredd, endast 50 m., är floden ett viktigt samfärdsmedel. J. F. N. Hauberg, Peter Kristian, dansk numismatiker, f. 29 sept. 1844, blef student 1863 och utbildade sig till landskapsmålare; utställde 1873—76 flera målningar från Bornholm och utgaf Bornholm, billeder og text (1879; 3:e uppl. 1894). H. var 1877—85 delegare i en bok- och konsthandel i Köpenhamn, men idkade dessutom numismatiska studier och skref Möntforholdenes udvikling i Danmark indtil 1146 (Videnskab:s selskabs skrifter, 1900), Danmarks möntvæsen 1146—1241 (därst. 1904), Danmarks mönter og möntvæsen i tidsrummet 1241—1377 och 1377—1481 (i "Aarböger for nordisk oldkyndighed etc." 1884 och 1886). H. blef 1887 inspektör för myntsamlingen och vid folkmuseet, 1891 äfven vid Thorvaldsens museum och 1892 vid nationalmuseet. Sedan 1893 är han korresponderande led. af Vitt. hist. o. ant. akad. E. Ebg. Hauberrisser, Georg, tysk arkitekt, f. 1841, studerade i München, Berlin och Wien (under Schmidt) och är sedan 1867 bosatt i München, af hvars konstakademi han blef hedersled. 1874. H. byggde 1867—72 Rådhuset i München i rik gotik — 1900—03 tillbyggdes det, likaledes efter hans ritningar — både omfattande och storartadt. H. har vidare uppfört Rådhuset i Wiesbaden i tysk renässans, pompöst och måleriskt, Rådhussalen i Landshut och Paulskyrkan i München (1892—95). G—g N. Haubits (ty. haubitze, af tjech. haufnice), artill., en kastpjäs (se d. o.), som har längre lopp, större utgångshastigheter och större skottvidder än mörsaren. Haubitsen blir på grund häraf vid en och samma kaliber äfven tyngre än mörsaren. Den liknar till det yttre kanonen och har i hufvudsak undergått samma utveckling som denna. Eldrörets längd var förr 6—8 kaliber, men har liksom vid alla artilleripjäser ökats och är nu 12—14 kal. Största utgångshastigheten är numera i allmänhet 300 m., och skottvidden växlar, beroende på kalibern mellan 6,000 och 7,000 m. Genom sin större skottvidd anses haubitsen nu lämpligare än mörsaren och börjar uttränga denna. Vid fält-, positions- och fästningsartilleriet användas haubitser af 10,5—15 cm. kaliber; vikten af eldrör och lavett tillsammans är vid dessa kalibrar 1,000—2,200 kg., projektilvikten 14—41 kg. Vid kustartilleriet användas gröfre haubitser med 24—30 cm. kaliber och 180—320 kg. projektilvikt; deras uppgift är där förnämligast att genomslå fientliga fartygs pansardäck. Nedanstående bild visar en 15 cm. svensk positionshaubits af 1906 års modell. Jfr Mörsare. G. af Wdt.

Haubits.

Haubold [-bålt], Christian Gottlieb, tysk jurist, f. 1766 i Dresden, d. 1824 i Leipzig, 1789 e. o. professor och 1796 ord. professor i Leipzig, blef delvis under inflytande från Gustaf Hugo en bland de förste förkämparna för den historiska skolans principer och egnade sin uppmärksamhet särskildt åt den sachsiska rätten och dess historia. Bland hans arbeten kunna nämnas Manuale Basilicorum (1819), Lehrbuch des sächsischen privatrechts (1820, 3:e uppl. 1847) och ett antal akademiska tal och afhandlingar i romersk rätt, efter hans död utgifna under titeln Opuscula academica (1826 ff.). Rld. Haubourdin [åbordä̃'], stad i franska depart. Nord (Flandern) vid Deûle, 5 km. s. v. om Lille. 7,936 inv. (1901). Vackert slott och ett fort. Tillverkning af socker, cikoria och olja. J. F. N. <img l>

Hauch. 1. Johannes Karsten H., dansk skald, f. 12 maj 1790 i Fredrikshald, Norge, där fadern var amtman öfver Smaalenenes amt, d. 4 mars 1872 i Rom, tillbragte sin barndom i Bergen och Hardanger. 1803, då fadern utnämndes till stiftamtman på Själland, blef Köpenhamn hans hem, och vid bombardemanget 1807 deltog han aktivt i stadens försvar. 1808 blef H. student och skulle studera juridik. Men dels drogs han genom H. K. Örsted till naturvetenskaperna och påverkades starkt af Schellings filosofi, dels fördes han af det djupa intryck, som Öhlenschlägers och sedermera Goethes, Shaksperes och Tiecks diktning gjort på honom, in i omfattande, men tämligen planlösa estetiska studier, hvilka tillika med naturfilosofiska drömmerier framkallade en lyrisk produktion. Med Öhlenschläger kom han 1814 i personlig beröring, hvilken blef af stor betydelse för hans utveckling samt medverkade till hans första framträdande som författare, nämligen i den baggesenska fejden, på Öhlenschlägers sida (en recension öfver "Frejas altar" och en satir, Castor og Pollux, 1816). H:s första större verk, Contrasterne (1816), innehöll dels ett parodiskt skådespel, "Rejsen til Ginnistan", dels ett romantiskt panteistiskt, "Phantasiens magt"; hans nästa arbete, Rosaura (1817), var ett svagt romantiskt drama. Men osäker om sin poetiska kallelse, kastade H. sig öfver på naturvetenskapernas studium, tog (1820) magisterkonferensen i fysik och blef doktor (på en zoologisk afh.) samt reste 1821 med statsunderstöd utrikes. Han stannade ute i sex år. 1823 måste hans ena fot amputeras, och