i förtviflan häröfver begick H. ett själfmordsförsök. I dess misslyckande såg han en vink om, att det var försynens vilja, att han skulle lefva. På sjuklägret diktade han den romantiska sagan Hamadryaden (tryckt 1830, jämte det misslyckade dramat Don Juan), hvars problem är motsatsen mellan naturande och personlighet, och, efter amputationen, i Rom de historiska sorgespelen Bajazet, Tiberius (båda tryckta 1828) och Gregorius den syvende (tryckt 1829), hvilka alla tre, i synnerhet "Tiberius", på ett förträffligt sätt belysa maktlystnadens demoniska lek med samvetet. 1827 återkom H. till Danmark och vardt strax lektor i Sorö. Oblidt mottagen af den heibergska kritiken och föga förstådd af allmänheten samt därjämte upphetsad genom Heibergs skarpa kritik af Öhlenschläger, råkade H. (tillsammans med sina bägge Sorö-kolleger, P. Hjort och K. Wilster) i en häftig litterär fejd med Heiberg och Hertz. I den satiriska dikten Den babyloniske taarnbygning i miniature (1830) sökte H. att begagna samma vapen som motståndarna. Icke heller H:s närmaste dramer, Carl den femtes död (1831), Maastrichts beleiring (1832) och Svend Grathe (1841), som Heiberg likväl beundrade, tilltalade allmänheten, trots både dramatiska och poetiska förtjänster. Dennas gunst vann han först med sin anonymt utgifna roman Vilhelm Zabern (1834; sv. öfv. 1839), som innehåller en förträffligt tecknad bild af Kristian II. Denna följdes af ett stort antal på historisk eller åtminstone kulturhistorisk grund hvilande berättelser, somliga af högt värde, Guldmageren (1836; senast 1905), En polsk familie (1839; senast 1905), Slottet ved Rhinen (1845; 5:e uppl. 1904), Thorvald Vidförle (1849; 4:e uppl. 1903), i en ypperligt hållen sagostil, Robert Fulton (1853; 5:e uppl. 1904), en gripande skildring af geniets strid för att bli erkändt, Charles de la Bussière (1859), Fortælling om Haldor (1864), likaledes i sagostil, och slutligen den lilla berättelsen Bellman (1869). 1846 utnämndes H. till professor i nordiska språk i Kiel och kom därigenom att fördjupa sig i den isländska litteraturens studium. Som frukt däraf utgaf han 1847 Die nordische mythenlehre. 1848 blef han fördrifven från Kiel samt vände tillbaka till Köpenhamn och skapade där en serie dramer, hvilka alla uppfördes, flertalet med stor framgång, Söstrene paa Kinnekullen (1849; 6:e uppl. 1903; "Den bergtagna eller Systrarne på Kinnekulle", 1856), med ämnet hämtadt från en folksaga, Marsk Stig (1850), Æren tabt og vunden (1851; "Gustaf Adolf och Seaton, eller Skymf och Upprättelse", 1852), måhända H:s bästa, för hans begåfning mest karakteristiska drama, Tycho Brahes ungdom (1852; "Tycho Brahes ungdom", 1857), Gjengjeldelsen (1854), Et eventyr i örkenen (1855), Kongens yndling (1858), som lämnar en god bild af Kristian IV, Henrik af Navarra (1863) och Julian den frafaldne (1866). I en liten samling Lyriske digte (1842; 2:a uppl. 1854) och i flera i berättelserna inlagda skaldestycken hade H. visat, att hos honom äfven funnos starka och egendomliga lyriska toner. Med tiden syntes dessa, tvärt emot hvad annars plägar vara händelsen, tilltaga i styrka och fyllighet, och i hans Lyriske digte og romancer (1861) öfverraskades man af en större romanscykel, Valdemar Atterdag, utmärkt genom friskhet och färgrikedom, egenskaper, som återfunnos äfven i den romantiska dikten Valdemar Sejr (1862) och i flera skaldestycken i samlingen Nye digtninger (1869). I lyriken fann H. det bästa uttrycket för sin uppfattnings hänförelse och allvar, sitt förakt för allt smått och uselt, sin naturs ridderlighet. Om H. har ofta upprepats ett af hans älsklingsskald Novalis' uttryck: han var en af prästerna för bevarandet af den heliga elden i unga själar. Efter Öhlenschläger blef H. 1851 professor i estetik vid Köpenhamns universitet och utgaf i denna egenskap en serie uppsatser, samlade i Afhandlinger og æsthetiske betragtninger (2 bd, 1855 och 1869) och Æsthetiske afhandlinger og recensioner (1861). I sitt 77:e år besökte han sitt barndomshem i Bergen och på Malmanger, en resa, som framkallade en vacker biografisk skildring, Minder fra min barndom og min ungdom (1867). Från Rom, där han tillbragte sina sista år, hemsände han Minder fra min förste udenlandsrejse (1871). Hans Romaner og fortællinger utkommo samlade i 7 bd, 1873—74 (senast 1903—05), hans Samlede digte i 2 bd, 1891. Se G. Brandes i "Samlede skrifter", I, Rönning (1890); P. Hjort, "Udvalg af breve" (I, 1867), och F. Vetterlund, "Atterbom och H." (i "Från nyromantikens dagar", 1907). 2. Ludvig Alfred H., den föregåendes son, dansk skogsman, f. 1845 i Sorö, tog forstkandidatexamen vid Landbohöjskolen i Köpenhamn 1870, var anställd vid danska statens skogsväsen 1870—73 och "skovrider" vid Frijsenborg 1873—86 samt blef 1886 forstinspektör för grefskapet Bregentveds skogar å Själland. H. är medlem af danska forstexaminationskommissionen (1889) och tillsyningskommissionen för danska statens skogsförsöksväsen (1901). Han har författat ett flertal uppsatser af stort värde rörande skogsskötsel samt tillsammans med professor A. Oppermann utgifvit Haandbog i skovbrug (1898—1902), det yppersta arbetet i sitt slag. H. har hufvudsakligen nedlagt ett intensivt arbete på ekkultiveringens område samt är föregångsman och ifrig förkämpe för uppdragande af särdeles täta ekbestånd, hvarigenom utmärkt ekvirke skall kunna erhållas. 1. C. R.* 2. G. Sch. Hauchecorne [åʃkå̄'rn], Wilhelm, tysk geolog, f. 1828 i Aachen, d. där 1900, vardt 1866 bergsråd och chef för bergsakademien i Berlin, 1873 chef för geologiska riksanstalten och 1875 för den då därmed förenade bergsakademien. Jämte Beyrich ledde H. utgifningen af de internationella geologiska kartorna öfver Europa och Preussens geologiska utforskning och kartläggning. Hauchecornit [åʃkår-] Scheibe, miner., sulfid af nickel och vismut, ljust bronsfärgad, eg. v. 6,40. A. Hng. Hauck, Albert, tysk kyrkohistoriker, f. 1845 i Wassertrüdingen (Mittelfranken), blef 1878 e. o. och 1882 ord. professor i Erlangen och 1889 professor i Leipzig. Han är teol., filos. och juris doktor samt geheime kirchenrat. H:s första mera betydande arbete var Tertullians leben und schriften (1877). Några smärre uppsatser, rektorstal o. d. ha sedan sett dagen, men sitt lifs egentliga verksamhet har H. koncentrerat dels på redigeringen af 3:e uppl. af Realencyklopädie für protestantische theologie und kirche (29 bd, 1896—1909), där han själf bidragit med många smärre artiklar, bl. a. till påfvedömets och de tyska biskopsstiftens historia, men