stundom äfven med större artiklar, som äro att räkna till encyklopediens yppersta, dels på Kirchengeschichte Deutschlands (hittills 4 bd, 1887—1903, omfattande tiden från germanernas kristnande till omkr. 1250; bd 1 i 3:e uppl. 1904, bd 2 i 2:a uppl. 1900, bd 3 i 4:e uppl. 1906). Genom det senare verket har H. förvärfvat sig namn som samtidens kanske störste kyrkohistoriker. Det kännetecknas af den grundligaste genomarbetning af hela det väldiga källmaterialet, parad med en konstnärligt utformad, enastående lättflytande framställning, genialisk förmåga att med bibehållande af stor detaljrikedom dock aldrig släppa utvecklingsgången ur sikte samt att ur de medeltida urkundernas torra knapphet kunna framvinna ett rikt och brokigt sjudande lif. Högst når H. i sina personkarakteristiker, i det galleri af individuella, skarpt tecknade gestalter, som utan afmattning föras fram genom verkets alla delar; som det mest typiska exemplet på hans konstnärskap i detta afseende plägar hänvisas till hans skildring af Gregorius VII (i del III; jfr H. Lundström i "Kyrkohist. årsskrift", 1900). Äfven som föreläsare åtnjuter H. ett sällspordt anseende. Hj. H—t. Hauck [hå'k], oriktig namnform för Hauk, Minnie. Haud. Se Haud illaudabilis. Hau-daman (plur. af Hau-damap), "de rätta dama", hottentotternas namn på de af européer benämnda "berg-damara". Jfr Hereró. H. A.* Haud illaudabilis, lat., "ej oförtjänt af beröm", betygsgrad vid norska och danska examina, vanligen förkortad till haud. Den delas stundom i två grader, h. primi gradus (af första graden) och h. secundi gradus (af andra). En högre betygsgrad är laudabilis, en lägre non contemnendus. Hauenschild [-ʃilt], Richard Georg Spiller von, tysk författare under märket Max Waldau, f. 1822 (1825) i Breslau, d. (af bröstlidande) 1855 på sitt gods i Schlesien, hvarest han var bosatt, sedan han förvärfvat filos. doktorsgrad i Heidelberg och gjort längre resor. H. var en epigon till "Das junge Deutschland". Här må nämnas tidsdikterna Blätter im winde (1847; 2:a uppl. 1848), Canzonen (1848), O diese zeit! (patriotisk canzon, 1850), den episka dikten Cordula (1851; 2:a uppl. 1855) samt de reflexionstyngda romanerna Nach der natur (1850; 2:a uppl. 1851) och Aus der junkerwelt (1851), alla tecknande frihetens strid mot förtrycket. Hauenstein [-stajn]. 1. Två pass, der Obere H. (734 m.) och der Untere H. (635 m.), i schweiziska Jura, hvilka förmedla trafiken emellan Basel och det inre Schweiz. Genom det senare går en järnväg (2,5 km. lång tunnel) mellan Basel och Olten. — 2. Stad i Baden, vid öfre Rhen och järnvägen Konstanz—Mannheim. 191 inv. (1900). Tysklands minsta stad. J. F. N. Hauer, Franz von, österrikisk geolog, f. 1822 i Wien, d. där 1899, blef 1849 förste geolog vid den då inrättade geologiska riksanstalten, utnämndes efter Haidinger till chef för densamma 1866, vardt 1885 intendent vid naturhistoriska riksmuseet i Wien och 1892 lifstidsledamot af herrehuset. H:s vetenskapliga undersökningar hänföra sig till Österrikes geologi och paleontologi. Utom bidrag till geologiska riksanstaltens och kejs. akademiens skrifter utgaf H. bl. a. Die cephalopoden des Salzkammerguts (1846), Geologische uebersicht der bergbaue der österreichischen monarchie (1855; tills. med Fötterle), Geologische uebersichtskarte von Siebenbürgen (1861), Geologische uebersichtskarte der österreichisch-ungarischen monarchie (i 12 blad, 1867—71) och Geologische karte von Oesterreich-Ungarn (1875; 5:e uppl. 1896) samt redigerade Wienmuseets "Annalen" 1886—96. Minnesskrift af Böhm von Böhmersheim 1899. Hauerit Haidinger, miner., ett vanligtvis i reguljära oktaedrar (isomorft med pyriten) kristalliserande blände af sammansättningen Mn S₂. Förekommer vid Kalinka i Ungern och Raddusa på Sicilien. A. Hng. <img l>

Hauff, Wilhelm, tysk författare, f. 1802 i Stuttgart, d. där 1827, beträdde den litterära banan med utgifvande af Märchenalmanach auf das jahr 1826, som följdes af ytterligare två årgångar; de utkommo sedan under titeln Märchen ("Sagor", 1872; 1905). Bland hans öfriga arbeten må nämnas Mittheilungen aus den memoiren des satans (1827; ofullb.), Der mann im monde (s. å.), som anses ämnad att persiflera den sötaktige, lättfärdige Karl Heuns (pseudonymen H. Clauren) maner, men som af mängden mottogs såsom ett äkta arbete af denna pseudonym, Controverspredigt über H. Clauren und den mann im monde (1827), Phantasien im Bremer rathskeller (s. å.), H:s mest humoristiska och intressanta arbete, samt novellerna Die bettlerin vom Pont des arts ("Tiggarflickan ifrån Pont des arts", (1832), Jud Süss, Das bild des kaisers ("Kejsarens bild", 1831) m. fl., samlade under titeln Novellen (3 bd, 1828). Under Walter Scotts inflytande står den historiska romanen Lichtenstein (3 bd, 1826; sv öfv. 1890). H. skref äfven lyriska dikter, som anknyta sig till folkdikten. H:s Sämtliche werke utkommo 1830 (sedan många uppl.); ett urval af Mendheim (1881) är också mycket spridt. Se H. Hofmanns biografi öfver H. (1902) och afhandlingar i "Euphorion", IV. R—n B. Haug, Johann Christoph Friedrich, tysk skald, f. 1761, d. 1829 som hofråd och bibliotekarie i Stuttgart, var en alsterrik epigramförfattare (Gedichte i urval, 1827 och 1840) och 1807—17 redaktör af Cottas "Morgenblatt". Haug, Martin, tysk orientalist, f. 1827 i Ostdorf (Württemberg), d. 1876 i Ragaz, blef 1854 privatdocent i Bonn, flyttade 1856 till Heidelberg för att på kallelse af Bunsen deltaga i utarbetandet af dennes berömda bibelverk och var 1859—66 professor i sanskrit vid Poona college i Indien. Under en på engelska regeringens uppdrag 1863 företagen vetenskaplig färd genom Gujarat samlade han en mängd dyrbara avesta-, pehlevi- och sanskritmanuskript. 1868 blef H. professor i sanskrit och jämförande språkkunskap vid universitetet i München. Bland hans många skrifter må nämnas Die fünf Gatha's, oder sammlungen von liedern und sprüchen Zarathustras