närmaste efterföljare må nämnas lekmännen Lars Kyllingen (d. 1826) och Daniel Arnesen (f. 1782, d. 1842), stiftaren af det norska missionssällskapet John Haugvalstad (f. 1770, d. 1851), Eidsvoldsmannen Jon Sörbröden (f. 1775, d. 1857) och stortingsrepresentanten Mikkel Grendal (d. 1848). ^{O. A. Ö.} Haugland, Bård Matssön, norsk politiker, f. 12 jan. 1835 på Stordön i Söndre Bergenhus amt, d. 5 maj 1896, var 1851—62 handelsbetjänt i Bergen och slog sig sistnämnda år ned som landthandlare på sin födelseö. 1871—81 representerade han Söndre Bergenhus amt i stortinget, var medlem af riksrätten, som 1884 fällde Selmers ministär, och kom som "den förste bonden i konungens råd" med i Sverdrups ministär (1884—89). Efter att ha blifvit återvald till stortinget 1891 och 1894 af sin förra valkrets, inträdde han 1895 i den af Fr. Hagerup bildade koalitionsministären som medlem af statsrådsafdelningen i Stockholm. ^{O. A. Ö.} Haugrida. Se Hagrida. Haugwitz, Christian August Heinrich Kurt, grefve von H., friherre von Krappitz, preussisk statsman, f. 11 juni 1752 i Schlesien, d. 1831 i Venezia, valdes 1791 af ständerna i Schlesien till "generallandschaftsdirektor" och utnämndes året därefter till preussiskt sändebud i Wien. På hösten s. å. kallad till preussisk utrikesminister, afslöt han med Ryssland i jan. 1793 fördraget om Polens andra delning, i april 1794 subsidiekonventionen i Haag med England och i april 1795 freden med Frankrike i Basel, medan ett spändt förhållande utvecklade sig mellan Österrike och Preussen, sedan 1792 bundsförvanter mot Frankrike. På grund af detta lands växande öfvermakt sökte han dock senare, ehuru förgäfves, förmå Fredrik Vilhelm III att sluta sig till den andra koalitionen (1798); när denna redan följande år till följd af tvedräkt mellan Österrike och Ryssland sönderföll, slöt Preussen förbund med sistnämnda makt (1800) och kom därigenom på vänskaplig fot med Frankrike. Ej heller då Napoleon 1803 utan hänsyn till Tyska rikets neutralitet besatte det med England förenade Hannover, kunde H. genomdrifva några kraftåtgärder mot Frankrike och drog sig till följd häraf i aug. 1804 tillbaka från statstjänsten. Efter franska truppers tåg genom det neutrala preussiska Ansbach sändes han emellertid 1805 med ett officiellt ultimatum till Napoleon, men undertecknade efter dennes seger vid Austerlitz fördraget i Schönbrunn (15 dec. s. å.), hvarigenom Preussen ingick försvarsförbund med Frankrike och i utbyte mot Ansbach, Cleve och Neuchâtel erhöll Hannover. Kort därefter måste Hardenberg, hvilken 1804 blifvit H:s efterträdare, utträda ur kabinettet (april 1806), och H. öfvertog för andra gången ledningen af Preussens yttre politik, men visade i dess utöfning hvarken fasthet eller skicklighet. Den länge väntade brytningen mellan Frankrike och Preussen inträffade slutligen i aug. 1806, men som tillräckliga förberedelser ej voro träffade, blef följden preussarnas nederlag vid Jena och Auerstädt (14 okt. s. å.). H. utträdde nu ur kabinettet (nov. s. å.) och drog sig tillbaka till sina gods; 1820 flyttade han till Italien. Han författade memoarer, af hvilka blott ett utdrag är tryckt, Fragment des mémoires inédits du comte de H. (1837). Jfr Minutoli, "Der graf von H. und Job von Witzleben" (1844). Hauho [ha'ohå]. 1. Härad i Tavastehus län (Finland), innefattande 10 kommuner. Areal 2,927,9 kvkm. 46,985 inv. (1906). — 2. Domsaga under Åbo hofrätt, omfattar 6 moder- och 2 kapellförsamlingar, fördelade på 3 tingslag. Areal 2,007,2 kvkm. Folkmängd 30,782 personer (1906). — 3. Socken i ofvannämnda härad. Landareal med kapellet Luopiois utgör 628,6 kvkm. 9,714 inv. (1906, finsktalande). H. bildar jämte kapellen ett imperiellt pastorat af 2:a kl., Borgå stift, Hollola prosteri. ^{O. I.} (^{A. G. F.}) Hauija, folkstam. Se Háwija. Hauk [håk], Minnie, amerikansk sångerska, f. 1852 i New York, debuterade där och i London 1868, var 1869—72 engagerad vid hofoperan i Wien och 1875—77 vid hofoperan i Berlin, hvarefter hon på de förnämsta scener i Paris, Bruxelles, Petersburg, Amerika o. s. v. förvärfvade sig stort rykte. Bländande röstmedel och en intagande personlighet gjorde henne mycket uppburen som Mignon, Carmen och Angèle (i "Svarta dominon"), men äfven som Aida, Elsa, Gounods Julia och Margareta o. s. v. Hon gifte sig 1881 med skriftställaren E. v. Hesse-Wartegg. ^{A. L.}* Haukadalingarna, isländsk storbondesläkt, som härstammade från Gizurr hvite på Mosfell, hvars sonson Teitr Isleifsson tillsammans med många andra mäktiga mäns söner uppfostrades hos Hallr Thorarinsson på Haukadal (nära Geysir) och 1090 ärfde gården efter sin fosterfader. Genom flera släktled fortfor Haukadal att vara en eftersökt uppfostringsort för ynglingar och hemvist för en af kristendomsifver och kyrkohistoriskt intresse färgad lärdom. Teitrs sonson Gizurr Hallsson, lagsagoman (d. 1206), hör till släktens mest framstående män (se Gizurr 3). Hans son Thorvaldr var fader till 1) Björn, som dräptes af Oddverjarna (1221) och hvars änka, Hallveig Ormsdotter, blef gift med Snorre Sturlasson, samt 2) Gizurr, som blef Snorre Sturlassons baneman (1241) och af konung Håkan i Norge gjordes till jarl öfver Island (1258). Gizurr Thorvaldsson var släktens sista och mest betydande man. Han dog 1268 (se Gizurr 4). ^{C. R.}* Hauke, Julie von. Se Battenberg. Haukipudas [ha'okipo'das], socken i Uleåborgs län i Finland, vid Bottniska viken och Kiiminki älf, är ett konsist. pastorat af 3:e klass, Uleåborgs domprosteri och Kuopio stift, Uleå härad, Kemi domsaga. Landareal 435,1 kvkm. 4,947 inv. (1906), finsktalande. ^{O. I.} (^{A. G. F.}) Haukivuori [ha'okivōåri], socken i S:t Michels län och domsaga, Jokkas härad, Finland. Konsist. pastorat af 3:e kl., Jokkas prosteri, Nyslotts stift. Landareal 389,2 kvkm. 4,068 inv. (1906), finsktalande. ^{A. G. F.} Hau-koin, "berg-damara"-folkets inhemska namn. Jfr Hereró. Haukr Erlendsson, isländsk lärd, norsk riddare, d. 1334, var son till herr Erlend Olafsson starke eller digre, lagman och sysselman på Island (d. omkr. 1312). På mödernet var han af isländsk härkomst. 1294—99 var han lagman på Island och beklädde 1303—22 lagmansämbetet än i Gulathingslagen, än i Oslo. Efter 1303 nämnes han som medlem af konungens råd. 1319 var han en af de norske herrar, som afslutade öfverenskommelsen mellan