Norge och Sverige, då Magnus Eriksson blef
konung öfver de bägge rikena. H. samlade och
afskref till största delen med egen hand en mängd
isländska sagor, hvilka ännu äro delvis bevarade
i den s. k.
Hauksbók (i Arnemagneanska samlingen
i Köpenhamns universitetsbibliotek). Denna bok
innehåller bl. a. en af H. gjord bearbetning af
Landnámabok, vidare Kristnisaga, Fóstbrœðrasaga,
Eriks saga hins rauða, Hervararsaga och några
norska småsagor, Trojamannasaga, Bretasögur
och Elucidarius samt — kanske viktigast —
en variant af Vǫluspá. Den utgafs 1892—96.
O. A. Ö.
Haukr Valdísarson, isländsk skald på 1100-talet,
författare till en i historiskt afseende
intressant drapa om framstående islänningar
på 900- och 1000-talen ("Islendingadrápa",
tryckt hos Wisén, "Carmina norroena").
R. N—g.
Hauksbók. Se
Haukr Erlendsson.
Haulder, fno. Se
Bonde, sp. 1093.
Haupt. Se
Danziger haupt.
<img l>Georg Haupt. (Efter en målning. Nordiska museet.)
Haupt, Georg, hofschatullmakare och
ebenist, en af det gustavianska tidehvarfvets
främsta konsthandtverkare, f. 1741 i Stockholm,
d. där 18 sept. 1784. Hans far och farfar,
hvilken senare inflyttat från Nürnberg
på 1660-talet, voro snickare. Georg H.
genomgick sin lärotid hos Stockholmsmästaren
J. K. Eckstein och utbildade sig genom resor
i Frankrike och i England samt erhöll
därunder 19 juli 1769 k. fullmakt som
hofsnickare. I början af 1770, om ej förr,
var han åter i Stockholm, vann i slutet
af s. å. inträde i snickarämbetet som mästare
och erhöll jan. 1771 burskap i Stockholm.
H:s kundkrets utgjordes utom af
konungafamiljen och slottsbyggnadsdirektionen
af landets förnämsta kretsar, diplomater,
högadel och ämbetsmän. De flesta till vår tid bevarade
föremål, utförda af H., utgöras af byråar,
sekretärer och bord. Dessutom märkas: ett
praktfullt mineralskåp, beställdt af Gustaf III
och öfverlämnadt som gåfva till prinsen af Condé
(nu i franska statens ego på slottet Chantilly),
ett medaljskåp (Statens historiska museum),
en vaktsäng å Drottningholm och Gustaf IV
Adolfs vagga i Lifrustkammaren. H:s arbeten
äro utförda i Ludvig XVI:s-stilen och utmärkas
af goda proportioner och smakfulla inläggningar
af ädla träslag. Mästaren har på senaste tid
varit föremål för det lifligaste intresse
från de private samlarnas sida i vårt land,
och betydande pris ha betalats för signerade
arbeten från hans verkstad. Det största antalet
möbler af H. finnes å de kungliga slotten,
några i Nordiska museet och Nationalmuseet, en
byrå i Kensingtonmuseet i London, återstoden
i svensk privatego. 1904 anordnades i
Stockholm en Hauptutställning. Se J. Böttiger,
"Kungl. hofschatullmakaren och ebenisten Georg
Haupt" (i "Meddel. fr. Sv. slöjdföreningen", 1901).
A. L. R.
Byrå af Georg Haupt, 1778. (Drottningholm.)
Haupt, Moritz, tysk språkforskare, f. 1808 i
Zittau, d. 1874 i Berlin, studerade i Leipzig
under G. Hermann och var en framstående medlem
af därvarande "Griechische societät". 1837
blef han privatdocent, 1838 professor i filosofi
samt 1843 i tyska språket och litteraturen vid
universitetet i Leipzig. Efter majuppträdena
1848 blef han ställd inför rätta, men frikändes,
ehuru han afsattes som universitetslärare.
1853 utnämndes han till professor i romerska
litteraturen vid universitetet i Berlin. Bland
hans skrifter märkas kommenterade upplagor
af åtskilliga romerska författare äfvensom af
äldre tyska skalder, såsom Konrad von Würzburgs
"Engelhard", Walther von Vogelweides dikter
m. fl. Tillsammans med Hoffmann von Fallersleben
utgaf han "Altdeutsche blätter" (1836—40);
1841 uppsatte han "Zeitschrift für deutsches
alterthum."
Haupt, Paul, tysk assyriolog, f. 1858,
blef 1883 e. o. professor i Göttingen och
s. å. professor i semitisk filologi vid
Johns-Hopkins'-universitetet i Baltimore. H. har
i den af honom och Fr. Delitzsch utgifna serien
"Assyriologische bibliothek" (1881 ff.) samt i
tidskrifter gifvit många betydande bidrag till
den assyriologiska och jämförande semitiska
grammatiken, bibliska arkeologien, bibelkritiken
m. m. Under medverkan af flera framstående
lärda utger H. sedan 1893 en kritisk upplaga af
G. T:s hebreiska texter, med de olika källorna
skilda genom olika färgtryck, jämte textkritiska
anmärkningar.
Hauptmann (ty., af
haupt, hufvud; jfr
sv.
höfvitsman),
krigsv., kallas i Tyskland
officer af samma grad som kapten i de flesta
andra arméer. Under medeltiden var hauptmann
titel på en själfständig befälhafvare öfver en
större truppstyrka, och ända till senare hälften
af 16:e årh. hade kommenderande generalen ofta
titeln "Oberster feldhauptmann". Äfven i Sverige
förekom benämningen hauptmann (stundom förvrängd
till
hoppman) under 1500- och 1600-talen.
H. W. W.*
Hauptmann, Moritz, tysk musikteoretiker
och tonsättare, f. 13 okt. 1792 i Dresden,
d. 3 jan. 1868 i Leipzig, erhöll grundlig
undervisning af Scholz, Grosse, Morlacchi och
slutligen Spohr. 1812 inträdde han som violinist
vid hofkapellet i Dresden och 1813 vid det i
Wien. 1815—20 var han privatmuskiklärare hos
furst Repnin i Ryssland, 1822
