Australien myrtacéer, epakridéer och akacier. Af 999 bekanta arter äro 860 endemiska, af hvilka 653 lära saknas på de andra polynesiska öarna och i Amerika. Ungefär 21 proc. af alla kärlväxter äro ormbunkar och lykopodiacéer. Skogsgränsen ligger 2,000 m., men trädgränsen öfver 3,000 m. Taro, sockerröret och den kava-kava lämnande Piper methysticum äro de viktigaste inhemska kulturväxterna; bland de införda odlas mest batater, potatis, bananer, ananas, vindrufvor, ärter, bönor, ris, kaffe och tobak; äfven orangeträd och dadelpalmer förekomma i stort antal, mest på Kauai. — Faunan var urspr. mycket fattig på däggdjur; infödingarna hade tama hundar och svin, f. ö. förekommo blott råttan och en äfven i Chile lefvande flädermus; numera äro alla europeiska husdjur (äfven kaninen) införda, några äro äfven förvildade. Fåglarna äro mestadels endemiska (af 11 släkten äro 7 endemiska), och till för kort tid sedan hade hvarje ö sina särskilda arter af vissa fågelsläkten. Den bekantaste af alla fåglar var moko (Pennula ecaudata), som nästan saknade vingar och var utan stjärt; af dess gula fjädrar gjordes förr höfdingens mantel. Nu synes den vara utrotad. Äfven mamo (Drepanis pacifica) och oo (Acrulocercus nobilis) lämnade infödingarna fjädrar till mantlar och hjälmprydnader, de äro nu sällsynta. En skarlakansröd Certhia, den olivgröna Certhia peregrina och den lätt tämjbara gåsen Bernicla sandvicensis höra till de mera bekanta fåglarna. Sångfåglar äro sällsynta. På det inre Hawaiis sandslätter lefva vaktlar och dufvor. Ormar finnas icke, af ödlor finnas Ablepharus poecilopleurus, som förekommer äfven på Nya Kaledonien; sköldpaddor och sötvattensfiskar äro icke talrika. Sällsynta äro också insekter. Synnerligen vackra och egendomliga äro landsnäckorna, af hvilka finnas 323 arter. Af införda djur ströfva halfvilda boskaps- och hästhjordar samt hundar omkring i öarnas skogstrakter.

Fig. 1. Karta öfver Hawaiiöarna.

Invånarna utgjorde en del af den polynesiska folkgruppen. Man vet ej, när de kommo dit, men har gissat, att det skedde i 6:e årh. e. Kr. De ha visserligen bevarat likhet med sina stamförvanter till habitus, språk, seder, bruk och religion (se Malajisk-polynesiska rasen), men under den långa isoleringen haft en egenartad utveckling. När öarna upptäcktes af Cook, synas invånarna redan varit stadda i degeneration. De kallade sig kanaker (d. ä. människor). Deras ringa antal (300,000 i slutet af 1700-talet) visar, att degenerationen var en följd af brist på nytt blod eller af omöjligheten att blanda sig med andra folk. Under beröringen med de hvita sjönk antalet raskt. 1833 var det 130,000, 1850 84,165, 1900 29,787, hvadan, om aftagandet fortsätter i samma grad, hela rasen torde vara utdöd om 50 år. Men samtidigt har genom gifte mellan hawaiiska kvinnor och män af andra raser (mest kineser) uppstått ett blandfolk, hvars antal vuxit från 3,420 år 1878 till 7,869 år 1900. De oblandade kanakerna (jfr fig. 2 och 3) ha reslig växt, kraftig byggnad, svart hår, mörkbrun hudfärg, svarta ögon, platt näsa, fylliga läppar. Deras kvinnor utmärka sig framför andra polynesier genom vackra kroppsformer, behagliga ansiktsdrag och rörelser, och de blifva icke vid hög ålder så fula som andra naturfolks. I sedligt afseende stodo infödingarna lågt: månggifte var allmänt. De älskade allehanda kroppsöfningar, såsom brottning,