den plats, där fartyg och last skiljas åt, och efter där gällande rätt. Lagstiftningarnas divergenser ha i praktiken medfört afsevärda olägenheter. Till skiljaktigheternas utjämnande ha därför inom intresserade kretsar uppställts internationella regler för haverifördelning. De nu gällande äro de s. k. York-Antwerpen-reglerna af 1890. Dessa få sin stora praktiska betydelse därigenom, att de genom klausuler i certepartier och konossement bruka erkännas som bindande; vanligt är ock, att sjöförsäkringsbolagen förplikta sig att respektera en haverifördelning, företagen i enlighet med nämnda regler. Det enskilda haveriet bestämmes af svenska sjölagen väsentligen på negativt sätt: all skada och kostnad, som uppkommer genom olyckshändelse under sjöresa och hvilken ej är att hänföra till gemensamt haveri (§ 218). För det enskilda haveriet gäller som allmän regel, att skadan bäres af den, som närmast drabbats däraf. Beträffande vissa kostnader, som ej i och för sig äro att anse som gemensamt haveri, har af billighetsskäl föreskrifvits, att de skola fördelas enligt dettas regler (Sjöl. §§ 161, 218). Jfr Dispasch. A. E—g. Haverkamp, Sigebert, holländsk filolog, f. 1684, d. 1742, som professor i Leiden, utgaf kritiska och kommenterade upplagor af Tertullianus (1718), Lucretius (1725), Josefos (1726), Eutropius (1729) och Sallustius (1742) samt författade flera arbeten i numismatik. Haver Schmidt, François, holländsk författare, f. 1835, d. 1894 i Schiedam, där han varit reformert predikant sedan 1864. H:s studentdikter, Snikken en grimlachjes, poëzie uit den studententijd van Piet Paaltjens (1867; 8:e uppl. 1904) voro mycket populära. Se biogr. af J. ten Brink i "Elsevier's geilustreerd maandschrift" (1894). Haversianska kanaler, anat. (uppkallade efter engelske anatomen Clopton Havers, d. 1702). Se Benväf, sp. 1386. Hawes [hå̄'ṡ], Stephen, engelsk skald, d. omkr. 1523, skref allegoriserande dikter i Lydgates maner, men mera torrt och pedantiskt; omfångsrikast är Passetyme of pleasure (nytryck 1845). Havet [avǟ']. 1. Ernest Auguste Eugène H., fransk lärd, f. 1813, d. 1889, var 1855—85 professor i latinsk vältalighet vid Collège de France, skref bl. a. Le christianisme et ses origines (4 bd, 1872—84), som starkt framhöll hellenismens inflytande på kristendomen. H. utgaf Pascals "Pensées" (1852; flera uppl.) i autentisk text med kommentarer. 2. Pierre Louis H., den föregåendes son, fransk filolog, f. 1849, efterträdde 1885 sin far som professor vid Collège de France, invaldes 1893 i Institutet och har varit verksam som textutgifvare och metrisk forskare (Cours élémentaire de métrique grecque et latine, 1886; 3:e uppl. 1893). 3. Julien Pierre Eugène H., den föregåendes bror, f. 1853, d. 1893 som biträdande konservator vid Nationalbiblioteket, utgaf flera historiska och litteraturhistoriska arbeten. I hans Œuvres (2 bd, 1896) märkas särskildt hans undersökningar om merovingerna. Havgus, da., kallas i Jylland en kall dimma, som från Västerhafvet (Nordsjön) drifves in öfver landet. Hawick [hå̄'ik], stad i skotska grefsk. Roxburgh, vid Teviot, en biflod till Tweed. 17,303 inv. (1901). Stor tillverkning af ylleväfnader, strumpor, filtar, schalar och handskar. (J. F. N.) Háwija (Hauija), en i sydöstra delen af Somalilandet utmed Indiska oceanen boende stam. Den omfattar stammarna Gurgate, Abgal och Udjuran, och dess område sträcker sig från staden Marka (2° n. br.) till staden Obbia (6° n. br.). H. A.* Havila. 1. Enligt den i Genesis meddelade andra skapelseurkunden det land, som omkringflöts af Pison, en af de fyra floder, i hvilka den i Eden (se d. o.) upprinnande strömmen delade sig (1 Mos. 2: 11, 12). 2. En del af de joktanidiske arabernas område, hvilket bildade östra gränsen mot ismaeliterna (1 Mos. 10: 29; 25: 18). 3. Ett af kuschiternas områden (1 Mos. 10: 7). Möjligt är dock, att 2 o. 3 beteckna ett och samma folk, som af olika förf. eller på olika tider räknats till olika större folkgrupper. E. S—e. <img l>

Hawke [hå̄'k], Edward, lord H., engelsk amiral, f. 1705, d. 1781, blef 1733 "commander" och 1747 konteramiral. Han lyckades 14 okt. s. å. nära ön Aix bemäktiga sig sex franska linjeskepp, som utgjorde en del af konvojen åt en till Västindien bestämd handelsflotta. 1748 blef han viceamiral samt efterträdde 1756 amiral Byng i befälet öfver Medelhafsflottan, men kom för sent för att kunna bispringa Menorca. H. blef amiral 1757. Som befälhafvare för kanalflottan angrep han 20 nov. 1759 den franska flottan under amiral Conflans på höjden af Quiberon, och trots storm, klippor ooh sandreflar förföljde han den nära inpå kusten samt förstörde eller tog under en ytterst dramatisk jakt mer än hälften af fartygen. För denna lysande seger erhöll han en tacksägelseadress af underhuset och en pension af 1,500 pd st. 1766—71 var H. förste lord af amiralitetet och upphöjdes 1776 till peer (baron H. of Towton). A. B. B.* Hawkesbury [hå̄ksbəri], flod i Nya Syd-Wales, Australien, upprinner under namnet Wollondilly i Cullarinbergen, får sedan namnet Nepean och efter föreningen med Grose namnet H. samt faller ut i Broken bay af Stilla hafvet. Längd omkr. 530 km. Bördiga och pittoreska omgifningar. Fartyg om 100 ton kunna gå upp ofvanför Windsor. (J. F. N.) Hawkesbury [hå̄ksbəri], lord, adelstitel inom engelska släkten Jenkinson (se d. o.). Hawkins l. Hawkyns [hå̄'kins]. 1. Sir John H., engelsk sjöfarande, f. 1532, eger den tvetydiga äran att ha varit den förste engelsman, som med negrer, stulna på Guineakusten, dref slafhandel på Västindien (1562, 1564 och, i sällskap med Drake, 1567). 1572 blef H. led. af underhuset och 1573 skattmästare samt kontrollör för flottan. Som viceamiral kämpade han med sådan utmärkelse mot den "oöfvervinneliga armadan" 1588, att han af drottningen blef slagen till riddare. 1594 företog han med Drake en expedition till sydamerikanska