vattenbyggnadskonst, består af en förhamn och 9 bassänger, hvilka äro förenade medelst 16 slussar och upptaga en yta af nära 80 har. En stor djupbassäng utanför förhamnen har varit under anläggning sedan 1895; den omslutes af två vågbrytare af resp. 900 och 1,700 m. längd. På hamnarbeten utgåfvos 1831—87 öfver 130 mill. frcs. Den 25 km. långa Tancarville-kanalen förmedlar för flodfartyg en direkt och trygg förbindelse mellan Seine och hamnbassängerna. H. är Paris' hamnstad och förmedlar nära 1/5 af Frankrikes varuomsättning med utlandet. I utrikes sjöfart in- och utgående fartygs tonnage är omkr. 5 mill. Hufvudartiklar i införseln äro bomull (4/5 af franska importen), kaffe (2/5), koppar (3/5), kakao, kautschuk och guttaperka, indigo, tropiska sorter färgträ och i utförseln väfnader af bomull (öfver 1/3 af franska exporten), siden (nära 3/10) och ylle (1/5), koppar (1/3), hudar och skinn (1/3), parisartiklar etc. Staden har på senare tid blifvit en mycket använd utvandringshamn och har äfven mycket besökta hafsbad. — På H:s nuv. plats låg under den gallisk-romerska tiden ett fäste, kalladt Constantia castra, som förblef obetydligt under hela medeltiden. Frans I anlade där en stad, som först bar namnet Ville Françoise, men sedermera fick sitt nuv. namn efter ett åt Notre-Dame-de-Grâce helgadt kapell i närheten. Han började äfven anlägga hamnen, befäste den och uppförde vid inloppet till densamma en donjon, hvilken brukades som fyr ända till 1862. Af protestanterna lämnades staden till engelsmännen 1562, återtogs 1564 och besköts af engelsmännen 1694 och 1759. Richelieu och Vauban gjorde hamnen tillgänglig för den tidens största krigsskepp och staden till en viktig fästning. Napoleon gjorde den till en första klassens krigshamn. 1854 slopades emellertid H:s enceinte, och endast två utanverk, forten S:t Adresse (nära kusten) och Tourneville, fingo kvarstå. På norra Seinestranden ligga nu kustbatterierna Haute de la Hève, des Huguenots, Epi-à-Pin, Jetée du Nord, Front de la Floride och Fort de l'Heure; på den södra finnes däremot endast Batterie de Villerville. (J. F. N.) L. W:son M. Havreballegaard [-går]. Se Marselisborg. Havre de Grace [hä'və-di-grās], hamnstad i nordamerik. staten Maryland, vid mynningen af Susquehanna, öfver hvilken går en 1,900 m. lång bro. 3,423 inv. (1900). Stor kolhandel. (J. F. N.) <img l>

Havrincour [avrǟkōr], Louis de Cardevac, markis d'H., fransk diplomat, f. 1707, d. 1767, efterträdde de Lanmary som minister i Sverige i juni 1749 och utöfvade under sin trettonånga vistelse i Stockholm stort inflytande på Sveriges styrelse. Han förde de underhandlingar, hvarigenom den svaga hattregeringen förmåddes inlåta sig på det pommerska kriget (1757—62) och afslöt flera traktater med svenska regeringen med anledning häraf. Vid riksdagen 1760—62 bidrog han i hög grad till hattpartiets räddning, då han i förening med grefve Fr. A. v. Fersen medelst mutor förmådde den bekante partimannen Pechlin att öfvergifva det mot hattarna fientliga "Landtpartiet". När han såg, huru hattarna alltmer förlorade makt och anseende, begärde han själf sin rappell och lämnade Sverige, okt. 1762. "Ehuru på det närmaste förbunden med hattarna, bedömde han dock händelser och personer med större opartiskhet än hans företrädare, och hans depescher äro af ganska högt värde för tidens historia" (Malmström). (L. S.) Havstad, Lars Aanonsen, norsk publicist, f. 1851 i Arendal, miste vid fem års ålder hörseln och delvis synen; men han hade redan börjat läsa och arbetade sedan vidare på sin utbildning. 1860—71 genomgick han F. G. Balchens skola för döfva och blef sistnämnda år student efter en i allo uppseendeväckande examen. H., som hör till moderata vänstern, är anställd som kopist i statsrevisionen, men vid sidan häraf har han utvecklat mångsidig publicistisk verksamhet. Så har han på Videnskabsselskabets bekostnad utgifvit en värdefull historisk-statistisk afhandling Folketællingen i Norge 1664—66 (1875) och med en rad broschyrer deltagit i den politiska diskussionen. Till J. Sverdrup stod han i nära förhållande och ombesörjde (1882) utgifvandet af hans tal. Tills. med P. Helgevold redigerade han 1894—97 den moderata tidningen "Eidsvold", som med mycken skicklighet kämpade för samfärdsmedlens utveckling. H. har framgångsrikt verkat på döf- och abnormskolans område. O. A .Ö. Hawthornden [hå̄'thå̄nden], W. Drummond of, Se Drummond 1. <img l>

Hawthorne [hå̄'thå̄n]. 1. Nathaniel H., nordamerikansk författare, f. 4 juli 1804 i Salem, Massachusetts, d. 19 maj 1864 i Plymouth, växte upp i ett faderlöst och ganska glädjefattigt hem, studerade 1821—25 vid Bowdoin college, Brunswick, och återvände sedan till Salem, där han lefde i den yttersta tillbakadragenhet och endast arbetade på sin utbildning till författare. 1828 debuterade han med studentromanen Fanshawe, följd af en hel del mindre noveller, af hvilka han 1837 samlade ett urval i Twice-told tales (däribland "The hollow of the three hills", "Dr. Heidegger's experiment" och "The minister's blackveil"). 1839—mars 1841 var han anställd vid tullverket i Boston, deltog 1841—42 i "Brook-farm-community", ett experiment i Fouriers och Owens anda. 1842 gifte han sig med den rikt begåfvade och älskvärda Sophia Peabody och slog sig ner i Concord. En samling barnberättelser, Biographical tales for children (1842), 2:a bandet "Twice-told tales" (s. å.) och den betydande novellsamlingen Mosses from an old manse (1846), hvars inledningsskiss förtjusande skildrar hans hem i Concord, tillkommo där. 1846—49 var han tullförvaltare i Salem, 1850 fullbordade han sin konstnärligt viktigaste bok, The scarlet letter ("Den eldröda bokstafven", 1873 och 1898), ansedd för den