amerikanska litteraturens förnämsta roman, en dyster lifshistoria om skuld och hämnd, flyttade s. å. till Lenox, där han skref romanen The house of the seven gables (1851; "Huset med de sju gaflarne", 1874), med en oöfverträfflig skildring af hans hembygd. The Blithedale romance (1852) återger i omdiktning hans erfarenheter från Brook-farm och innehåller en kritik af de filantropiska sträfvandena, hvilken på många håll ej förläts honom. För sina barn skref H. två samlingar grekiska sagor, The wonder book for girls and boys (1852) och Tanglewood tales (1853; sv. öfv. 1869, 1875 och 1883), som blifvit mycket spridda. Samtidigt utkom en ny samling af hans smärre noveller, The snow image (1852). 1853 flyttade H. till Liverpool som amerikansk konsul — en indräktig plats, som han erhöll tack vare presidenten Fr. Pierce, hans gamla skolkamrat, till hvars val han bidragit med en valpolitisk biografi —; politiska omskiftelser i Förenta staterna gjorde, att han 1857 åter måste lämna denna post. Öfver Frankrike begaf han sig då till Italien, hvarifrån han 1859 återvände till England, där han 1860 utgaf sin sista större roman, The marble faun or romance of Monte Beni (i den för England bestämda upplagan kallad "The transformation"). Efter att ha flyttat tillbaka till Concord utgaf han Our old home (1863), en samling anteckningar från vistelsen i England, med delvis mycket skarpa omdömen om engelskt folklynne och engelska förhållanden. Han påbörjade flera större verk, men hans kraft räckte ej till mer än brottstycken (The ancestral footstep, Septimius Felton, or the elixir of life, Dr. Grimshawe's secret, The Dolliver romance). Hans anteckningar från främmande länder, Notebooks, offentliggjordes postumt 1868, 1870—71, hans First diary 1897. H., som framför allt sysslar med skuldmedvetandets och brottets problem, är betydande genom den psykologiska fördjupningen och den konstnärliga formen i sina arbeten. Samlade upplagor af dessa föreligga i 25 bd (1851—83), 13 bd (1883 och 1902). Biogr. af hans son Julian H. (2 bd, 1884), som äfven skrifvit "J. H. and his circle" (1903), G. P. Lathrop (1876), H. James (1880), M. D. Conway (1887), H. Bridge (1893), Rose Hawthorne Lathrop (1897) och Woodberry (1902). 2. Julian H., den föregåendes son, amerikansk författare, f. 22 juli 1846 i Boston, vistades 1868—70 och 1872—74 i Dresden, 1874—81 i London, har varit ingenjör, men sedermera egnat sig uteslutande åt tidningsmannaskap och skriftställeri. H. har utom de båda arbetena öfver fadern skrifvit romaner, bl. a. Mrs. Gainsborough's diamonds (1878; "Fru Gainsboroughs diamanter", 1879), American Monte Christo ("En amerikansk Monte Christo", 1895 och 1909), en samling Saxon studies (i "Contemporary review" 1875) och en Förenta staternas historia, 1899 i 3 bd. Se biogr. öfver H. af H. James 1895. 1 o. 2. R—n B. Haxo [akså̄], François Nicolas Bénoît, baron, fransk fortifikationsgeneral, f. 1774, d. 1838, blef 1809 öfverste och generalmajor, 1812 divisionsgeneral och 1830 pär. H. var en af den nyaste tidens mest framstående militäringenjörer. Han deltog i belägringarna af Zaragoza (1809) och Lerida äfvensom i slaget vid Wagram (s. å.) och ledde själf belägringarna af Mequinenza och Tarragona, där han grundlade sitt stora rykte. Under fälttåget i Ryssland 1812 tjänstgjorde han som Napoleons adjutant och förde 1813 befäl öfver ingenjörkåren. Som president i fortifikationskommittén ledde han sedermera befästningsarbetena vid Belfort, Sedan, Grenoble och Écluse. Han ledde äfven belägringen af Antwerpen (1832). Det af H. konstruerade s. k. Haxo-batteriet, hvilket vunnit vidsträckt användning, utgöres af kanonkasematter, hvilkas frontmur skyddas för den fientliga elden genom en jordvall, i hvilken embrasurer äro nedskurna framför kanongluggarna, O. A. B.* Haxobatteri [akså̄-]. Se Haxo. Haxthausen, Gustava Charlotta Märta Aurora von, dotter af K. H. Gyllenhaal (se denne), författarinna, f. 1830 på Torp, Daretorps socken, Skaraborgs län, d. 1888 i Stockholm, äktade 1873 danske legationssekreteraren F. F. von Haxthausen, uppträdde som författarinna med två samlingar berättelser Från svenska hem (1883—84) under märket Klara Kuhlman. Se tidningen "Idun" för 1888. Haxthausen, Fredrik Gottschalck, norsk officer, f. 14 juli 1750 i Köpenhamn, d. 6 juli 1825 i Kristiania, tjänstgjorde 1788 som major och generaladjutant hos prins Karl af Hessen vid inryckningen i Sverige, blef s. å. intendent för norska hären och 1802 generalmajor och direktör för militärinstitutet. Han var en duktig och initiativrik administratör, men egennyttig och girig. 1814 spelade han en ej obetydlig roll som Kristian Fredriks regeringsråd och statsråd, men nödgades af allmänna opinionen nedlägga sina ämbeten. Han blef 1815 åtalad inför riksrätt framför allt med hänsyn till sitt förhållande till vapenhvilan och konventionen i Moss, friades från vidare åtal, men dömdes att betala rättegångskostnader. Äfven Öfverkrigskommissionen och Höjesteret frikände honom. 1817 fick han afsked från alla sina ämbeten. O. A. Ö. Haxthausen, August Franz Ludwig Maria, friherre von H., tysk nationalekonomisk författare, f. 1792, d. 31 dec. 1866, erhöll, sedan han 1829 offentliggjort ett förtjänstfullt arbete om Nord-Tysklands agrariska förhållanden, preussiska regeringens uppdrag att undersöka de preussiska provinsernas jordbruksförhållanden, som behandlades i Die ländliche verfassung in der provinzen Ost- und Westpreussen (1839) och Die ländliche verfassung in der provinz Pommern (1861). 1843 företog han, pä uppdrag af kejsar Nikolaus, en resa genom Ryssland. Han offentliggjorde sina därunder gjorda forskningar i Studien über die innern zustände, das volksleben und insbesondere die ländlichen einrichtungen Russlands (1847—52) och Transkaukasia (2 bd, 1856). Hay [haj|, Anders Bernhard, industriidkare, f. 1835 i Varberg, genomgick Göteborgs handelsinstitut, vann 1853 anställning vid Jönköpings tändsticksfabrik och verkade, sedan fabrikens grundläggare J. E. Lundström 1862 lämnat sin på ett aktiebolag öfverlåtna skapelse, som detta aktiebolags ledare och fabrikens disponent 1863—98, en period, som sammanföll med fosfortändstickornas undanträngande genom de s. k. säkerhetständstickorna. Under denna tid inföll äfven den svenska tändsticksindustriens blomstringsperiod, och H:s namn är oupplösligt förknippadt med utvecklingen af