denna industri till en af vårt lands viktigare
exportgrenar.
Hay [he͡i'], gammal skotsk ätt, omtalad redan
på 1100-talet, då
William de Haya af konung
Vilhelm Lejonet i förläning erhöll stamgodset
Errol. Sir
Gilbert de Haya, d. 1330,
deltog ifrigt i striderna mellan Edvard I och
Robert Bruce samt utnämndes 1309 af den senare
till lordstorkonnetabel af Skottland. Titeln
constable of Scotland har sedan gått i arf
till hans ättlingar, earlerna af
Errol. Till
samma släkt höra äfven markiserna af
Tweeddale.
Francis H., 9:e earl af
Errol, d. 1631,
var 1589—97 en af ledarna för de upprepade
katolska upprorsförsöken i Skottland. Släktens
mest bekante medlem var
James H., 1:e earl af
Carlisle, diplomat,
d. 1636, hvilken kom till England med Jakob I
1603, där blef en af konungens hofgunstlingar,
1615 upphöjdes till lord H. och sedan allt
oftare användes i diplomatiska värf. Han sändes
1616 till Paris för att för prins Karls räkning
fria till en fransk prinsessa, fick 1618 titeln
viscount
Doncaster och företog 1619—20 en mycket
uppmärksammad, men resultatlös ambassadresa till
Tyskland, där han skulle vinna kejsar Ferdinand
för engelska medlingsförslag rörande det nyss
utbrutna religionskrigets biläggande. Förgäfves
påyrkade den varmt protestantiskt sinnade
H. vid hemkomsten verksamt understöd åt Fredrik
af Pfalz, liksom han 1624 tillrådde krig
med Spanien och 1628 understöd åt de franske
hugenotterna. Han ledde 1624 underhandlingarna i
Paris om giftermål mellan Karl och prinsessan
Henrietta Maria. H. upphöjdes 1622 till
earl af Carlisle, hvilken titel med hans son
1660 utslocknade inom ätten. — Hans hustru
Lucy Percy, lady
Carlisle, f. 1599, d. 1660,
intog vid Karl I:s hof en lysande ställning
som drottningens förtrogna. Hon hade lifligt
intresse för politiska intriger och var väninna
först till Strafford, sedan till puritanledaren
Pym. Bl. a. torde hon till puritanerna ha
förrådt konungens afsikt att fängsla de
fem underhusmedlemmarna 1642. Misstrodd
af rojalisterua, intrigerade hon under
inbördeskriget i presbyteriansk-monarkiskt
syfte och satt 1649—50 inspärrad i Tower.
V. S—g.
<img l>
Hay [he͡i'],
John, nordamerikansk statsman,
författare, f. 8 okt. 1838 i Salem, Indiana, d. 1
juli 1905 i Washington, blef 1861 praktiserande
advokat i Springfield, Illinois, och stod under
Lincolns hela presidenttid (1861—65) vid dennes
sida som hans privatsekreterare och förtrogne
vän. Som Lincolns adjutant under en del af kriget
erhöll H. äfven öfverstes grad. H. öfvergick
sedan till den diplomatiska banan och var
1865—70 amerikansk legationssekreterare efter
hvartannat i Paris, Madrid och Wien. Han verkade
1871—75 som politisk ledareförfattare i "New
York tribune" och tjänstgjorde 1879—81 under
Hayes' presidentskap som understatssekreterare
för utrikesärenden. Mc Kinley sände
honom 1897 som ambassadör till London,
där han blef mycket populär och kraftigt
bidrog att främja den engelsk-amerikanska
vänskapen. 1898 kallades H. af Mc Kinley
till Förenta staternas utrikesminister
(statssekreterare) och bibehöll äfven under
Roosevelt denna post till sin död. Han ledde
som sådan fredsunderhandlingarna med Spanien
1898, afslöt med England det betydelsefulla
Hay-Pauncefote-fördraget, som i sin slutliga
form undertecknades 18 nov. 1901 och godkändes
af amerikanska senaten 16 dec. s. å. (Jfr
Clayton-Bulwer-fördraget.) Därigenom
möjliggjordes Panamakanalens byggande
och trafikerande under Förenta staternas
uteslutande uppsikt. H. förfäktade efter
boxarupproret 1900 jämte lord Salisbury
med kraft och framgång den grundsats om alla
utländska nationers ekonomiska likaberättigande
i Kina, hvilken blifvit känd som "den öppna
dörrens politik". Han lyckades (jan. 1903)
med England afsluta en öfverenskommelse om
Alaskagränsens bestämmande genom skiljedom
(som blef för Förenta staterna gynnsam). Med
Colombia afslöt H. i jan. 1903 det s. k.
Hay-Herran-fördraget om förvärfvande för Förenta
staternas räkning af en för Panamakanalens
anläggning och öfvervakande nödig landremsa,
och då Colombias senat i sept. s. å. vägrade
ratificera fördraget samt departementet Panama
med anledning däraf proklamerade sig som
oberoende republik, erkände H. omedelbart
(6 nov.) den nya fristaten och träffade
i stället med dess minister i Washington,
Bunau-Varilla, den för kanalanläggningen nödiga
uppgörelsen (18 nov. s. å.; jfr
Colombia,
sp. 560, och
Panama, historia). — H. utgaf
1871 några minnen från Spanien,
Castilian
days, och en mycket populär diktsamling,
Pike county ballads, hvars skildringar af
lifvet i västern blifvit klassiska, 1890 en
diktsamling
Poems och s. å. den hittills bästa
och grundligaste Lincolnbiografien,
Abraham
Lincoln, a history (10 bd, i samarbete med
öfverste Nicolay). H. var en ädel och finbildad
man samt kan räknas till Förenta staternas
skickligaste och vidsyntaste diplomater.
V. S—g.
Hayange [äjã'ʃ]. Se
Hayingen.
Hayashi [-ʃi],
Tadasu, grefve, japansk
statsman, f. 1850, idkade 1866—68 grundliga
studier i England, deltog med ifver i den
stora föryngringsrörelse, som resulterade
i Japans tillegnande af den västerländska
civilisationen, tjänstgjorde 1872—73 som japansk
ambassadsekreterare vid flera europeiska hof
och var 1891—95 biträdande utrikesminister
i Tokio. H. var 1895—96 envoyé i Peking,
1897—99 i Petersburg och blef 1900 japanskt
sändebud i London, där han med lord Lansdowne
afslöt de betydelsefulla brittisk-japanska
alliansfördragen af 30 jan. 1902 och
12 aug. 1905. H. var maj 1906—juli 1908
utrikesminister i ministären Saionji. Han
upphöjdes 1896 till baron, efter alliansaftalet
1902 till vicomte och 1906 till grefve.
V. S—g.
Haych-tau, högsta toppen af
Alexanderbergen (se d. o.).
Hayden [he͡i'den],
Ferdinand Vandeveer,
nordamerikansk geolog och upptäcktsresande,
f. 1829, d. 1887, gjorde under inbördeskriget
tjänst som fältläkare, utnämndes 1865
till professor i geologi och mineralogi vid
universitetet i Pennsylvania och ställdes 1867
i spetsen för Förenta staternas geologiska
undersökning. 1872 afsade han sig
