professuren för att uteslutande egna sig åt denna undersökning. H. gjorde under sina färder rika samlingar af fossilier och utforskade med stora resultat Wyoming (särskildt Yellowstonedalen), Utah, Idaho och Colorado. Se Wagner, ”Geographisches jahrbuch” (1888). <img l>

Haydn [hajdn]. 1. Franz Joseph H., österrikisk tonsättare, den nyare instrumentalmusikens fader, f. 1 april 1732 i byn Rhorau, på gränsen mellan Österrike och Ungern, d. 31 maj 1809 i Wien. Han var son till en fattig vagnmakare, röjde tidigt utomordentliga musikaliska anlag, närda af faderns harpspel och sång om aftnarna, och fick vid sex års ålder sin första undervisning i sång och instrumentspel af en släkting, rektor Frankh, i Hainburg, en sträng, men skicklig lärare. 1740 upptäcktes H:s sköna sopranröst af kapellmästaren vid Stefanskyrkan i Wien, Reutter, hvilken antog honom till korgosse därstädes och förskaffade honom undervisning i klaver och violin samt några skolämnen, men sällsamt nog icke i musikteori, ehuru gossen komponerade ifrigt. Brodern Michael ersatte honom snart som solosopranist, och då H:s röst kom i målbrottet, blef han af Reutter helt brutalt bortjagad (1749). Genom privatlektioner och deltagande i serenadmusik kunde han med knapp nöd hyra sig ett förfallet vindsrum och ett maskstunget klaver, på hvilket han började studera Emanuel Bachs sonater och Fux’ ”Gradus ad parnassum” samt komponerade sin första mässa äfvensom operetten Der neue krumme teufel (1752). Af folkmusiken i Wien tog han beståndande intryck. Genom Porpora, som antog honom till ackompanjatör, blef han bekant med dennes sångmetod och erhöll äfven någon undervisning i komposition, i ersättning hvarför han måste förrätta betjäntsysslor. Sin första stråkkvartett skref han 1755 på anmodan af godsegaren v. Fürnberg, hvilken äfven 1759 skaffade honom en musikdirektörsplats på grefve Morzins landtegendom nära Pilsen, hvarest H. samma år skref sin första symfoni. Med 200 fl. lön kunde nu H. tänka på giftermål, och hans val föll på en dotter till perukmakaren Keller. Då emellertid denna tog slöjan, gifte han sig i stället med hennes syster, som under nästan hela hans lif blef för honom en verklig Xantippa och kom honom att på andra håll söka ersättning för sin första kärlek. 1761 fick han anställning hos furst Paul Anton (och efter dennes död, 1762, hos brodern Nikolaus) Esterházy i Eisenstadt, som andre och 1766 som förste kapellmästare. Det var där samt på slottet Esterházy, furstens luxuösa sommarresidens, som H. under en ansträngd verksamhet i nära 30 års tid skref nästan alla sina operor, de flesta arior och sånger, musik för furstens marionett-teater (af hvilken han var särdeles road), flera kyrksaker samt största delen af sin symfoni- och kammarmusik. ”Min furste” — säger han själf — ”var alltid nöjd med mina verk; jag hade ej blott uppmuntran af ett ständigt gillande, utan kunde äfven som ledare af en orkester göra experiment, iakttaga hvad som stärkte eller försvagade effekten, ändra, förbättra, tillägga och stryka samt vara så djärf jag behagade; jag var afskuren från världen, ingen kunde störa eller förvilla mig, och jag var tvungen att bli originell.” På detta sätt vardt H., autodidakt i både komposition och instrumentering, epokgörande i bägge delarna. Hans kompositioner blefvo snart kända äfven utom Österrike: de köptes begärligt, i tryck eller manuskript, i Leipzig, Paris (hvarifrån man 1784 beställde 6 symfonier af honom), Amsterdam och London. Från sistnämnda stad hade redan flera inbjudningar kommit till H., innan han 1790 ändtligen var i stånd att hörsamma en sådan. Detta år blef en vändpunkt i hans lif, i det furst Nikolaus dog och efterträdaren afskedade kapellet samt pensionerade H. På två resor till England med violinisten Salomon som impressario, 1790—92 och 1794—95, blef han nu, efter att förut ha lefvat tämligen isoleradt, med ens omgifven af de utmärktaste konstnärer, uppvaktad af ambassadörer och adelsmän, öfverhopad med presenter, inbjuden till de förnämes landtställen under ferierna, promoverad till hedersdoktor i Oxford 1791 och vid konserterna under säsongen, där han själf anförde sina kontraherade 12 nya symfonier, firad på det utomordentligaste sätt. Det esterházyska kapellets återupprättande påskyndade H:s återresa. Dock vistades han numera endast under somrarna i Eisenstadt; eljest förblef han bosatt i Wien, där han, nu vorden en förmögen man, bebodde sitt eget hus. Han var Beethovens lärare, liksom han har varit nära vän till Mozart. Men ännu hade hans konstnärsrykte icke nått sin spets. Vid öfver 65 års ålder skref han sina båda odödliga oratorier, Die schöpfung (”Skapelsen”; första gången offentligen gifven i Wien 1799), till text efter Miltons ”Paradise lost”, och Die jahreszeiten (1801; ”Årstiderna”) efter Thomsons ”Seasons”. De mottogos med oerhörd entusiasm, och särskildt vann ”Skapelsen” snabbt inträde öfverallt (i Stockholm 1801; se Frimurarbarnhuset) och täflade i själfva England med Händels ”Messias” uti popularitet. Efter dessa storverk var emellertid H:s kraft bruten. — Han blef 1804 hedersborgare i Wien och, bland andra utmärkelser, led. af Mus. akad. i Stockholm 1798. H:s styrka låg väsentligen i instrumentalmusiken. Sina operor öfverlefde han själf; i sin kyrkomusik sam han med tidens ström, och denna musik förefaller oss numera något för gemytlig. Däremot voro hans barnsliga fromhet och muntra humor förträffligt på sin plats i de båda på gränsen af det världsliga oratoriet stående mästerverken ”Skapelsen” och ”Årstiderna”, som i afseende på naturkänsla och musikalisk karakteristik voro för sin tid någonting makalöst samt förkunnade en humanitetens glädjefyllda religion. De symfoniska instrumentalformerna förelågo vid H:s uppträdande redan i tämligen fasta konturer, så att han kunde begynna deras vidare utveckling inifrån utåt; och detta gjorde han i sådan omfattning, att man kan kalla honom deras egentlige utbildare, utan att dock förbise den genialiske mannheimaren Joh. Stamitz’ förberedande och nyskapande arbete därvidlag. H. ordnade, klarade och mångfaldigade formen, individualiserade de olika