instrumenten samt gaf åt personligheten, det konstnärliga jaget, ett friare och trognare uttryck. En af hans hufvudförtjänster — företrädesvis i sonatformen, där Stamitz och Emanuel Bach voro hans närmaste föregångare — är utbildningen af det fria tematiska arbetet. Man känner, till hvilken höjd Beethoven bragt denna konst, men bör icke glömma, i hvilken betydlig grad H. varit hans förebild. I denna punkt går steget direkt från H. till Beethoven, nära nog med öfverhoppande af Mozart, hvilken däremot å sin sida utbildat kontrastverkan inom sonatformen, medelst kraftigt betonande af det s. k. sångtemat. Ännu mera ursprunglig än i symfonierna är H. i sina kvartetter. Man får nämligen ej förgäta, att de symfonier, ur hvilka vi numera företrädesvis känna H., de 12 s. k. engelska, alla äro skrifna efter Mozarts och insupit ej så litet af dennes fördjupade instrumenteringskonst. I kvartetten däremot erkände Mozart själf H. för sin lärare, och O. Jahn säger, att ”kvartetten var H:s naturenliga sätt att uttrycka sina känslor”. Beträffande innehållet i H:s musik voro starkt upprörda eller dystra själstillstånd, stora lidelser och vidtfamnande idéer honom främmande. Hans konstnärliga och mänskliga organisation befryndade sig bäst med ett angenämt och lätt, ehuru städse sinnrikt spel öfver antingen lugna och ljufva eller muntra och lifliga känslor, men icke med ett försänkande i människohjärtats innersta hemligheter eller i lösningen af tillvarons problem. Dock öfverträffar han vida sina samtida, äfven när han anslår allvarliga och gripande toner. Oaktadt H:s instrumentalstycken flyta så lätt, naturligt och plastiskt fram, som vore de uppkomna af sig själfva (i denna egenskap ha de i hela musikhistorien icke någon öfverman, knappast något motstycke), så var han likväl ingenting mindre än en snabbskrifvare, utan komponerade alltid med stor omsorg och flit. — Antalet af H:s verk är mycket stort. Symfonier och uvertyrer skref han ej mindre än 125 (de tidigare blott för 2 oboer och 2 horn utom stråkkvartetten); genom särskilda namn äro bekanta: den ”med pukslaget” (1791), den ”med pukhvirfveln” (1795), ”militärsymfonien” (1794), ”Oxfordsymfonien” (1788, uppf. vid H:s doktorspromotion), ”afskedssymfonien” (1772, som lyckades utverka furst Nikolaus’ inflyttning till Eisenstadt efter en sommarsejour, alltför lång för de stackars kapellisternas hemlängtan), ”la chasse” (1780), ”barnsymfonien” m. fl. Äfven instrumentalpassionen Die sieben worte am kreuz (skrifven för Cadiz, 1785) hör ursprungligen till symfonierna och fick först senare körer och soli; vidare räknade H. dit talrika divertissement, kassationer etc. Därtill komma 31 konserter för diverse instrument, 77 stråkkvartetter, 30 trior, 175 stycken för instrumentet baryton samt för eller med klaver 20 konserter, 38 trior, 33 sonater m. m. Bland vokalmusik må nämnas: 13 mässor, 13 offertorier, 1 Stabat mater, 2 tedeum, 4 Salve m. m., vidare oratorier och kantater (Il ritorno di Tobia), 24 operor (större sådana voro bl. a. La vera costanza och Ritter Roland), arior, sånger (däribland österrikiska folksången), duetter, kanon och harmoniseringar till skotska och walesiska melodier. En till 80 bd beräknad kritisk totalupplaga af H:s arbeten började utgifvas 1907 på Breitkopf & Härtels förlag. H:s namnteckning meddelas i art. Autograf, pl. II. — En marmorstaty öfver H. (modellerad af Natter) aftäcktes i Wien 1887. — Jfr biografier öfver H. af K. F. Pohl (1875—82, ofullbordad), Reissmann (1879), Leopold Schmidt (1898), dansken Hetsch (1901) och engelsmannen Hadden (1902). 2. Johann Michael H., den förres broder, österrikisk tonsättare, f. 1737 i Rohrau, d. 1806 i Salzburg, blef 1745 sopransångare i Stefanskyrkan i Wien, 1757 biskoplig kapellmästare i Grosswardein, 1762 ärkebiskoplig orkesterdirektor i Salzburg och senare konsertmästare samt domkyrkoorganist därstädes. H. var en duktig musiker, mönstergiltig i stämföringens konst, men saknade broderns geni; den sistnämnde satte emellertid hans kyrkliga kompositioner högre än sina egna. H. skref en mängd mässor, gradualer, offertorier, responsorier, litanior, kantater, oratorier, operor och smärre sångsaker; dessutom en massa instrumentalkompositioner (som stå betydligt efter broderns), såsom symfonier, serenader, marscher, menuetter, kvartetter, partitor och orgelpreludier. Minsta delen af allt detta är utgifven (åtskilligt under broderns namn); det mesta har stannat i manuskript till följd af H:s motvilja för dess publicerande. Han var lärare åt bl. a. Karl Maria v. Weber. H. blef 1804 led. af Mus. akad. i Stockholm. 1 o. 2. A. L.* Haydock [he͡i′dåk], stad i engelska grefsk. Lancaster. 8,575 inv. (1901). Kolgrufvor. I närheten ett dårhus (H. Lodge). J. F. N. Haydon [he͡i′dən], Benjamin Robert, engelsk målare, f. 1786, d. 1846, började 1804 sina studier i Royal academy och fick 1810 ett första pris. Men sedan hade han omväxlande framgång och otur med sina bilder. Så blef t. ex. hans Macbeth nedgjord af kritiken, och beställaren ville ej betala honoraret. Men med Salomos dom skaffade H. sig åter publikens gunst. Under utförandet af mer eller mindre lyckade historiska taflor råkade han i allt större ekonomisk förlägenhet; men medan han 1827 satt i bysättningshäktet, fick han uppslag till ett par satiriska genretaflor i Hogarths stil, The mock election och The chairing of the members, hvilka förvärfvade honom både ära och inkomster. Hans mest populära målning torde vara Londonscenen The new road med folkvimlet utanför ”Punchs” redaktion (i Nationalgalleriet). H:s själfbiografi och dagböcker utgåfvos 1853 af T. Taylor. C. R. N.* Haye, La [la ä], franska namnet på Haag. Hayem, Georges, fransk läkare, f. 1841, professor i terapi i Paris 1879, har skrifvit ett stort antal arbeten, särskildt rörande blodets patologi, bl. a. Leçons sur les modifications du sang sous l’influence des agents médicamenteux (1882). 1873—98 utgaf han ”Revue des sciences médicales en France et à l’étranger”. R. T—dt. Hayes [he͡i′ṡ], Rutherford Birchard, Förenta staternas 19:e president, f. 4 okt. 1822 i Delaware, Ohio, d. 17 jan. 1893 i Fremont, Ohio, blef 1845 advokat och verkade från 1849 som sådan i Cincinnati. Vid inbördeskrigets utbrott ingick H. som frivillig med majors grad vid ett Ohio-regemente, befordrades i okt. 1862 till öfverste och i mars 1865 till generalmajor. Han utmärkte sig i flera drabbningar för lysande personlig tapperhet. Invald i kongressen 1864, tog han säte där i dec. 1865 och blef snart en af det republikanska partiets ledande män. I sin hemstat Ohio valdes han till guvernör 1867, 1869 och 1875, då han mot den