<img l>
Hebbe. 1.
Vendela H., född
Åstrand,
författarinna, publicist, f. 8 sept. 1808
i Jönköping, d. 27 aug. 1899 å sin villa i
Stockholmsskären, dotter af en prästman, som gaf
den unga flickan en utmärkt uppfostran. 1832—64
var hon gift med juristen och godsegaren
G. K. Hebbe (f. 1804, d. 1893, känd som politisk
författare under signaturen
Junius),
med hvilken hon bosatte sig å Näsbyholm i
Jönköpings län. Emellertid vållade ekonomiska
svårigheter, att maken efter få år måste begifva
sig ur landet, och han lämnade hustrun ensam med
sina tre små döttrar. Hon flyttade 1839 till
Jönköping, där hon höll skola, särskildt i musik,
och 1841 till Stockholm, där hon inträdde som
medarbetare i "Läsebiblioteket", särskildt som
öfversättarinna, och i "Aftonbladet", i hvars
teater-, musik- och väl äfven litteraturkritik
hon deltog och spelade en viss roll. Under
märkena
Liana,
Vendela H. och W. utgaf hon
ock en rad talangfulla, af frisk iakttagelse
burna originalromaner,
Arabella (1841),
Brudarne
(1846),
Tvillingbrodren (1851) och
Lycksökarne
(s. å.; ty. öfv. 1852), liksom hon utgaf
"Svenska skaldestycken för ungdom" (1845) och
för Djurgårdsteatern författade ett otryckt tal-
och sångspel
Dalkullan (1858). På 1850-talet
drog hon sig tillbaka från publicistiken. Hon
offentliggjorde på 1870-talet två mycket
tilltalande samlingar af barnsagor,
I skogen
(1871) och
Bland trollen (1877; no. öfv. 1883),
samt en folklifsberättelse,
Under hänggranarne
(1877).
<img l>
2.
Signe Amanda Georgina H., den föregåendes
dotter, operasångerska, f. 30 juli 1837 i
Värnamo, följde vid några års ålder sin moder
till Stockholm, där hon tidigt mognade under
inflytande af dennas litterära umgänge. Efter
att ha grundlagt sina musikstudier vid Berlins
konservatorium, studerade hon i Paris sång för
Masset och plastik för Levasseur samt erhöll
vid en "concours" pris för scenisk talang och
sång. Därefter uppträdde hon, från 1862, med
stor lycka i bl. a. Mannheim, Paris, Berlin,
Frankfurt a. M., Palermo, Warschau, Köpenhamn,
Helsingfors, Kristiania (särskildt vid den där
1874—77 blomstrande operan) samt i Stockholm
flera gånger (1864—66, 1868, 1870—73, 1876, 1878—79),
dock vanligen utan fast engagemang. De
roller hon under sina många gästspel utfört
äro af de mest olika slag, såsom
Judinnan,
Lalla Rookh, Regementets dotter, Violetta,
Lucrezia, Mignon, Julia, Alice, Afrikanskan,
Elsa, Pamina, Cherubin, Klytemnestra, men
framför allt
Margareta i "Faust",
Valentine
i "Hugenotterna" och
Leonora i "Fidelio".
H. var en högst betydande talang
inom den franska operastilen från Meyerbeers
glansdagar. I stark dramatisk färgläggning
kunde, under de tjugu år hon spelade, ingen
svensk sångerska göra henne rangen stridig,
med undantag af Kristina Nilsson; särskildt är
hennes "Leonora" en skapelse af hög idealitet och
brinnande hänförelse. Hennes brister tillhörde
dels det franska maneret, med dess förkärlek för
våldsamma affekter och kontraster, dels henne
själf, bestående uti ett stundom öfverdrifvet
betonande af det plastiska elementet. Emellertid
har hon infört realismen i vår lyriska
scenkonst. Hennes röst var väl ej egentligen stor
eller ovanlig, men af en sympatisk klangfärg samt
på det omsorgsfullaste utbildad i enlighet med
de äldre italienska traditionerna, beträffande
såväl koloratur som i synnerhet frasering och
klangskiftning. 1877 öppnade hon i Stockholm en
skola för scenisk instruktion, plastik och sång
och har däri berömligt utbildat ett stort antal
af våra lyriska och dramatiska artister. Hon blef
1869 led. af Mus. akad. H. har äfven framträdt
som skriftställarinna i korrespondenser till
åtskilliga tidningar m. m.
1. K. W—g. 2. A. L.*
<img l>
Hebbel, Christian Friedrich, tysk skald, f. 18
mars 1813 i Wesselburen, Dithmarschen, d. 13
dec. 1863 i Wien, upplefde en olycklig barndom
i det fattiga murarhemmet, som fördystrades
af husfaderns hårdhet. Fjortonårig fick han
anställning hos byfogden i Wesselburen, som
hvars skrifvare han tjänstgjorde till början af
1835, då några gynnare sammanskjutit en mindre
summa för att sätta H. i stånd att studera
i Hamburg. Under mycket stora ekonomiska
svårigheter arbetade han lidelsefullt på
sin utbildning, först i Hamburg, sedan i
Heidelberg och München. Afsikten var först,
att han skulle bli jurist, sedermera dykte
planer upp på en akademisk lärarplats i estetik,
men han beslöt snart att med all makt söka slå
sig igenom som författare. I Hamburg hade han
lärt känna Elise Lensing (f. 1804, d. 1854),
som under hans bekymmersammaste tid var en
utomordentligt uppoffrande och hjälpande vän,
vid hvilken H. var fäst med den djupaste
tacksamhet och sympati. Då hon emellertid
ville legitimera det fria förhållandet till
H., som hon gifvit två tidigt aflidna söner,
medan samtidigt den andliga klyftan mellan dem
allt mer vidgats med åren, uppstodo våldsamma
slitningar och slutligen bestämd brytning. I
jan. 1840 fullbordade H. i Hamburg sin första
tragedi,
Judith (tryckt 1841), som på många
håll erhöll lifligt bifall; särskildt blefvo
dramats storartade folkscener beundrade, och den
dristiga, lidelsefulla psykologien i teckningen
af Judith öfverträffade den samtida dramatikens
karaktärsbilder. Året därpå
