Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hebbel, Christian Friedrich - Hebburn - Hebden bridge - Hebe - Hebel. Se Abel - Hebeloma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullbordade han tragedien Genoveva (ett
försonande efterspel skrefs 1851), där den
lidande kvinnan framställes i motsats mot den
handlande i "Judith"; det är rikt på poetiska
skönheter, men delvis odramatiskt och vann
mindre erkännande. 1841 skref han äfven ett
lustspel, Der diamant (tryckt 1847), som ej kom
till uppförande. Men genom de båda skådespelen
och en samling lyriska dikter (Gedichte, 1842;
jämte Neue gedichte af 1848 i tillökt samlad
uppl. 1857), hvilka genom sin blandning af djup,
ordkargt uttryckt känsla och skarp reflexion
täfla i betydelse med dramerna, hade han likväl
hastigt förvärfvat anseende som en af Tysklands
mest betydande yngre författare. I förhoppning
att på grund häraf kunna erhålla hjälp af sin
landsherre, Kristian VIII, begaf han sig 1842
till Köpenhamn, där Öhlenschläger, Thorvaldsen
m. fl. blefvo hans umgängesvänner, och fick ett
tvåårigt resestipendium af konungen. Han for
först till Paris, där han lärde känna Arnold Ruge
och Heine samt fullbordade det på München-minnen
byggda, borgerliga sorgespelet Maria Magdalene
(1844), det första betydande i sitt slag efter
Schillers "Kabale und liebe", formadt med
mogen konst och säker människokännedom. Äfven
balladerna Liebeszauber och Der haideknabe
skrefvos i Paris, hvarifrån han 1844 reste
till Rom, sedan han erhållit doktorsgraden
i Erlangen. I Italien var han oproduktiv;
begaf sig 1845 tillbaka till Tyskland och lät på
hemvägen af några beundrare förmå sig att stanna
i Wien. Där bröt han med Elise och gifte sig
1846 med den sköna och själfulla skådespelerskan
Christine Enghaus, som lysande utförde kvinnliga
hufvudroller i hans dramer. Småningom började
en harmonisk och lugn sinnesstämning efterträda
det olyckliga och upprörda tillstånd, som hans
fattigdom och oreglerade förhållanden medfört;
hans alstringskraft visade sig under flera år
stark och rik. Först fullbordade han äldre
utkast, den misslyckade tragikomedien Ein
trauerspiel in Sizilien (1847; tryckt 1850)
och sorgespelet Julia (1847; tryckt 1850),
likaledes ett matt öfvergångsarbete, medan den
större anlagda Moloch förblef fragment. Den
under revolutionsåret 1848 fullbordade Herodes
und Mariamne betecknar däremot en ny och
högre utvecklingsfas af H:s konst, om också
den genomträngande psykologien löper ut i
spetsfundiga analyser. Både detta skådespel
och det något tunga lustspelet Der rubin
(1849) föllo igenom i Wien. Tvåaktsskådespelet
Michel Angelo (1850; tryckt 1855), som inleder
hans sista period och är ett själfförsvar mot
tidens kritik, vardt därför endast kändt genom
uppläsningar. 1851 fullbordade han tragedien
Agnes Bernauer (tryckt 1855), ett pliktens
sorgespel om statens rätt mot individen, och
1854 Gyges und sein ring (tryckt 1856), ett
djupsinnigt, skönformadt verk, där H. helt är
känsla och gestaltningskraft. Den stora episka
hexameteridyllen Mutter und kind (1857) vann
verklig popularitet, och under sju år arbetade
H. med ett stort nationellt stoff, trilogien
Die nibelungen ("Der gehörnte Siegfried", 1855;
"Siegfrieds tod", 1857; "Kriemhilds rache",
1860), som i väldiga gestalter för fram på scenen
de halft mytiska figurerna från striden mellan
hedendom och kristendom. En i täflan med Schiller
företagen behandling af Demetrius (utg. 1864)
hann H. ej afsluta, innan hans långvariga sjukdom
tog hans lif.
Först mot slutet af 1800-talet har H. blifvit
föremål för allmännare intresse och
beundran. Han stod likgiltig eller fientlig
mot Gutzkow och "das junge Deutschland"; hans
etiskt stränga diktning med sitt romantiska
hat mot all trivialitet, sina rent moderna
själsundersökningar och sitt mäktiga allvar
kräfde en annan publik än den samtida. Numer
står han i förgrunden som den jämte Grillparzer
mest betydande dramatikern i Tyskland efter den
klassiska perioden. Sämmtliche werke (12 bd,
1865—67) innehålla äfven viktiga kritiska,
särskildt dramaturgiska, uppsatser samt noveller;
R. M. Werner har utgifvit en mönstergill upplaga
(12 bd, 1901—03) samt vidare H:s märkliga,
kärnfulla Tagebücher (4 bd, 3:e uppl. 1904),
Briefe i 6 bd (1904—06). — Litt.: R. M. Werner,
"H." (1905), och C. Behrens, "F. H." (s. å.),
båda med bibliografier.
R—n B.
Hebburn [he’bə̄n], stad i engelska
grefsk. Durham, vid Tyne, 5
km. s. v. om South Shields. 20,901
inv. (1901). Skeppsbyggeri, kemiska fabriker.
(J. F. N.)
Hebden bridge [he’bdən bri’dʃ], stad i engelska
grefsk. York, West-Riding, vid Calder och
Hebden. 7,536 inv. (1901). Bomullsindustri,
järnverk.
J. F. N.
Hebe (grek. Ἥβη), grek. myt., ungdomsgudinnan
(motsvarar romarnas Juventas), dotter
af Zeus och Hera, förmäld med Herakles efter
dennes upptagande bland gudarna. Hos Homeros
framställes hon som en gudarnas gemensamma
tjänarinna, hvilken skänker nektar i bägarna,
hjälper till med förspännandet af Heras
vagn o. s. v. Munskänksbefattningen öfvertogs
sedermera af Ganymedes (se d. o.). I Flius och
Sikyon dyrkades H. under namn af Dia och
Ganymeda. Den bildande konsten framställer
henne som en ung behagfull kvinna, som med
lyft vinkanna iskänker bägarna. Berömda äro
från nyare tid Canovas Hebestaty (se fig i
Bildhuggarkonst, pl. VII) och Thorvaldsens.
A. M. A.
Hebe, astron., en af de tidigast (af Hencke,
1847) upptäckta småplaneterna, bär numret 6.
B—d.
Hebel, hebr. Se Abel.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
