fullbordade han tragedien Genoveva (ett försonande efterspel skrefs 1851), där den lidande kvinnan framställes i motsats mot den handlande i "Judith"; det är rikt på poetiska skönheter, men delvis odramatiskt och vann mindre erkännande. 1841 skref han äfven ett lustspel, Der diamant (tryckt 1847), som ej kom till uppförande. Men genom de båda skådespelen och en samling lyriska dikter (Gedichte, 1842; jämte Neue gedichte af 1848 i tillökt samlad uppl. 1857), hvilka genom sin blandning af djup, ordkargt uttryckt känsla och skarp reflexion täfla i betydelse med dramerna, hade han likväl hastigt förvärfvat anseende som en af Tysklands mest betydande yngre författare. I förhoppning att på grund häraf kunna erhålla hjälp af sin landsherre, Kristian VIII, begaf han sig 1842 till Köpenhamn, där Öhlenschläger, Thorvaldsen m. fl. blefvo hans umgängesvänner, och fick ett tvåårigt resestipendium af konungen. Han for först till Paris, där han lärde känna Arnold Ruge och Heine samt fullbordade det på München-minnen byggda, borgerliga sorgespelet Maria Magdalene (1844), det första betydande i sitt slag efter Schillers "Kabale und liebe", formadt med mogen konst och säker människokännedom. Äfven balladerna Liebeszauber och Der haideknabe skrefvos i Paris, hvarifrån han 1844 reste till Rom, sedan han erhållit doktorsgraden i Erlangen. I Italien var han oproduktiv; begaf sig 1845 tillbaka till Tyskland och lät på hemvägen af några beundrare förmå sig att stanna i Wien. Där bröt han med Elise och gifte sig 1846 med den sköna och själfulla skådespelerskan Christine Enghaus, som lysande utförde kvinnliga hufvudroller i hans dramer. Småningom började en harmonisk och lugn sinnesstämning efterträda det olyckliga och upprörda tillstånd, som hans fattigdom och oreglerade förhållanden medfört; hans alstringskraft visade sig under flera år stark och rik. Först fullbordade han äldre utkast, den misslyckade tragikomedien Ein trauerspiel in Sizilien (1847; tryckt 1850) och sorgespelet Julia (1847; tryckt 1850), likaledes ett matt öfvergångsarbete, medan den större anlagda Moloch förblef fragment. Den under revolutionsåret 1848 fullbordade Herodes und Mariamne betecknar däremot en ny och högre utvecklingsfas af H:s konst, om också den genomträngande psykologien löper ut i spetsfundiga analyser. Både detta skådespel och det något tunga lustspelet Der rubin (1849) föllo igenom i Wien. Tvåaktsskådespelet Michel Angelo (1850; tryckt 1855), som inleder hans sista period och är ett själfförsvar mot tidens kritik, vardt därför endast kändt genom uppläsningar. 1851 fullbordade han tragedien Agnes Bernauer (tryckt 1855), ett pliktens sorgespel om statens rätt mot individen, och 1854 Gyges und sein ring (tryckt 1856), ett djupsinnigt, skönformadt verk, där H. helt är känsla och gestaltningskraft. Den stora episka hexameteridyllen Mutter und kind (1857) vann verklig popularitet, och under sju år arbetade H. med ett stort nationellt stoff, trilogien Die nibelungen ("Der gehörnte Siegfried", 1855; "Siegfrieds tod", 1857; "Kriemhilds rache", 1860), som i väldiga gestalter för fram på scenen de halft mytiska figurerna från striden mellan hedendom och kristendom. En i täflan med Schiller företagen behandling af Demetrius (utg. 1864) hann H. ej afsluta, innan hans långvariga sjukdom tog hans lif. Först mot slutet af 1800-talet har H. blifvit föremål för allmännare intresse och beundran. Han stod likgiltig eller fientlig mot Gutzkow och "das junge Deutschland"; hans etiskt stränga diktning med sitt romantiska hat mot all trivialitet, sina rent moderna själsundersökningar och sitt mäktiga allvar kräfde en annan publik än den samtida. Numer står han i förgrunden som den jämte Grillparzer mest betydande dramatikern i Tyskland efter den klassiska perioden. Sämmtliche werke (12 bd, 1865—67) innehålla äfven viktiga kritiska, särskildt dramaturgiska, uppsatser samt noveller; R. M. Werner har utgifvit en mönstergill upplaga (12 bd, 1901—03) samt vidare H:s märkliga, kärnfulla Tagebücher (4 bd, 3:e uppl. 1904), Briefe i 6 bd (1904—06). — Litt.: R. M. Werner, "H." (1905), och C. Behrens, "F. H." (s. å.), båda med bibliografier. R—n B. Hebburn [he'bə̄n], stad i engelska grefsk. Durham, vid Tyne, 5 km. s. v. om South Shields. 20,901 inv. (1901). Skeppsbyggeri, kemiska fabriker. (J. F. N.) Hebden bridge [he'bdən bri'dʃ], stad i engelska grefsk. York, West-Riding, vid Calder och Hebden. 7,536 inv. (1901). Bomullsindustri, järnverk. J. F. N. Hebe (grek. Ἥβη), grek. myt., ungdomsgudinnan (motsvarar romarnas Juventas), dotter af Zeus och Hera, förmäld med Herakles efter dennes upptagande bland gudarna. Hos Homeros framställes hon som en gudarnas gemensamma tjänarinna, hvilken skänker nektar i bägarna, hjälper till med förspännandet af Heras vagn o. s. v. Munskänksbefattningen öfvertogs sedermera af Ganymedes (se d. o.). I Flius och Sikyon dyrkades H. under namn af Dia och Ganymeda. Den bildande konsten framställer henne som en ung behagfull kvinna, som med lyft vinkanna iskänker bägarna. Berömda äro från nyare tid Canovas Hebestaty (se fig i Bildhuggarkonst, pl. VII) och Thorvaldsens. A. M. A. Hebe, astron., en af de tidigast (af Hencke, 1847) upptäckta småplaneterna, bär numret 6. B—d. Hebel, hebr. Se Abel. <img l>

Hebel, Johann Peter, tysk skriftställare, f. 10 maj 1760 i Basel, d. 22 sept. 1826 i Schwetzingen, studerade i Lörrach och Karlsruhe samt sedan 1778 vid universitetet i Erlangen, blef 1783 lärare vid gymnasiet i Lörrach och 1791 vid gymnasiet i Karlsruhe. 1798 utnämndes H. till e. o. professor, 1805 till kyrkoråd, 1819 till prelat och 1821 till teol. doktor. H. var en skald af oemotståndligt älskvärd naivitet, kraftig humor och djup innerlighet. Hans i en schwabisk munart affattade dikter Allemannische gedichte (1803; många uppl.) innehålla ypperliga naturskildringar och idylliska sedemålningar ur allmogelifvet. De ega en varm, sydtysk gemytlighet, vinlandets glada humör, spegla folkets åskådningssätt och föreställningar. Den