följande tyska dialektdiktningen har till stor del gått i skola hos H. Bland hans öfriga arbeten må nämnas folkskrifterna Der rheinländische hausfreund, oder neuer kalender etc. (1808—11, 1814—15 och 1819; 3:e uppl. 1827) och Schatzkästlein des rheinischen hausfreundes (1811), hvilka äro mönster af folklig framställning och sund didaktik. Hans Sämmtliche werke utkommo i 8 bd 1832—34 (ny uppl. 1873) och, utgifna af Wendt, i 2 bd i 6:e uppl. 1894. I Karlsruhe (1835) och Basel (1899) ha rests minnesmärken öfver H. H:s bref utgåfvos 1883 af Behaghel; jfr arbeten om H. af Schultheiss (1831), Längin (1874 och 1882), Giehne (1894) och Goethes recension af H:s dikter. R—n B. Hebeloma, Fränskifling, Gråskifling, bot., släkte af hattsvamparna. Arterna likna musseroner, men ha rostbruna sporer och gråbruna skifvor. De ha i allmänhet obehaglig, rättiklik lukt och äro giftiga eller oanvändbara till föda. G. L—m. Heber, namn på åtskilliga släkter i G. T. 1. En gren af keniterna i trakten af Kedes i Naftali (Dom. 4: 11). 2. En af stammen Assers släkter (1 Mos. 46: 17, 4 Mos. 26: 45). 3. En släkt i Benjamin (1 Krön. 8: 17). 4. En af Kalebs släkter (1 Krön. 4: 18). E. S—e. <img l>

Hébert [ebǟr], Jacques René, fransk revolutionsman, f. 1757 i Alençon, afrättad 24 mars 1794 i Paris, kom som ung till Paris, där han bl. a. lifnärde sig som biljettmottagare vid en teater (1786—88). Efter revolutionens utbrott började han 1790 utgifva den radikala tidningen "Le père Duchesne", hvilken vann spridning öfver hela Frankrike och genom sin groft skandalösa ton fick stark spridning bland pöbeln. H. blef 1791 medlem af cordelierklubben (se Cordeliers) och uppträdde, sedan han vid de efter "septembermorden" 1792 företagna valen till kommunalrådet i Paris till följd af sin vänskap med Marat utsetts till generalprokuratorn Chaumettes biträde, som kommunalrådets värste orostiftare och ledare för Parisdemagogerna samt ifrade hätskt mot girondisterna. De gräsligheter, som följde på deras fall (juni 1793), äro hufvudsakligen att tillskrifva H. och hans rofgiriga vänner, Chaumette, Collot d'Herbois, Fouché, Ronsin m. fl., hvilka efter sin ledare kallades hébertister. Han var äfven s. å. en af de verksammaste organisatörerna af den kristna kultens ersättande med förnuftets dyrkan samt vände sig sedermera med häftiga anfall mot Danton och Robespierre för deras enligt hans mening alltför moderata politik. Efter ett misslyckadt försök af hébertisterna i mars 1794 att genom uppror rycka till sig makten, lyckades Robespierre få honom och hans vänner häktade och ställda inför domstol. De anklagades för förrädiska förbindelser med republikens utländska fiender, dömdes af revolutionstribunalet till döden och afrättades. Jfr Brunet, "Le Père Duchesne d'Hébert" (1859), Tridon, "Les hébertistes" (1864), och Mater, "Jacques-René H., l'auteur du Père Duchesne" (1888). (V. S—g.) Hébert [ebǟr], Edmond, fransk geolog, f. 1812, d. 1890, var 1838—57 anställd vid École normale i Paris och utnämndes 1857 till professor i geologi vid Sorbonne i Paris. 1877 blef han medlem af Franska institutet. Han besökte Danmark och Sverige 1865 och 1869 och meddelade geologiska resultat af dessa resor i Franska vet. akad:s "Comptes rendus", "Bulletin de la Société géologique de France" och "Annales des sciences géologiques", hvilken senare tidskrift H. utgaf. Särskildt har H:s uppsats i denna tidskrift Recherches sur l'âge des grès à combustibles d'Helsingborg et d'Höganäs (1869) varit af stor vikt för bestämmandet af åldern af Skånes kolförande bildningar. Bland H:s större verk äro Matériaux pour servir à la description du terrain crétacé supérieur en France (1875) och Notions générales de géologie (1884). B. L—n.* <img l>

Hébert [ebǟr], Antoine Auguste Ernest, fransk målare, f. 1817 i Grenoble, d. 1908, kom till Paris 1835, studerade där juridik, under det han samtidigt arbetade först hos David d'Angers, sedan hos Delaroche. 1839 utställde han Tasso i fängelset (museet i Grenoble), erhöll romerska priset för Faraos bägare funnen i Benjamins säck och reste s. å. till Rom, där han stannade i åtta år. Bland hans arbeten efter återkomsten till Paris är främst att nämna Malaria (1850, Luxembourg), genom hvilket hans namn med ens blef allmänt kändt. Den elegiskt poetiska ton, som af naturen tillhörde hans lynne, passade där förträffligt tillsammans med ämnet, och däraf uppkom ett helt af gripande verkan, uttalad ej endast i det lidande uttrycket hos figurerna, utan i hela den omgifvande naturen, i luften och Tiberfloden. Detta melankoliska drag har sedan som ett sjukligt tycke kommit igen i de flesta af H:s arbeten. Han målade hufvudsakligen romerska och neapolitanska bondflickor i enkla situationer, ofta nog vid deras vanliga samlingsplats, brunnen, såsom i Flickorna från Alvito (1855), Kvinnorna från Cervara (1859, Luxembourg), Rosa Nera vid källan m. fl. H. målade äfven religiösa bilder, t. ex. Judaskyssen (1854, Luxembourg), Mater dolorosa, Jesusbarnets sömn (1895). Musiken finnes i staden Paris' samlingar. H. vann stort bifall för sina porträtt, förnämligast af kvinnor och barn ur de högre samhällsklasserna, hvilka han förstod att gifva ett visst förnämt och fint, halft sjukligt behag. — H. var 1867—73 och 1885—91 direktör för franska akademien i Rom och valdes 1874 till medlem af Institutet. C. R. N.* Hébert [ebǟr], Pierre och Héléna, franska bildhuggare. Se Berteaux. Hébertister. Se Hébert, J. R. Hebet, by. Se Behbit el-Hager. Hebra, Ferdinand, österrikisk läkare, f. 1816 i Brünn, d. 1880 i Wien, 1841 med. doktor i Wien, kallades 1842 till docent i hudsjukdomar.