Samtidigt anslogs åt honom en särskild afdelning af allmänna sjukhuset i Wien, och småningom strömmade från alla länder lärjungar till honom. Han blef 1849 e. o. och 1869 ord. professor i hudsjukdomar. Kännedomen om dessa äfvensom om de syfilitiska sjukdomarna och deras behandling har genom honom gjort mycket stora framsteg. Grundande sitt system på den patologiska anatomien, omskapade han den före honom tämligen orediga läran om hudens sjukdomar; ledd af sin uppfattning af många af dessa som rent lokala störingar, förändrade han i väsentlig grad deras behandling. Bland H:s skrifter må nämnas Atlas der hautkrankheiten (1856—76), Akute exantheme und hautkrankheiten (jämte Kaposi, 1860—65; 2:a uppl. 1872 ff.) och Allgemeine pathologie und symptomatologie der hautkrankheiten (1860). — Hans son Hans H., f. 1847, d. 1902, var äfvenledes, sedan 1896, professor i hudsjukdomar i Wien. R. T-dt.

Hebraism, språkv., ord och uttryckssätt, som äro karakteristiska för hebreiskan och från detta öfvergått till ett annat språk. Särskildt finnas många hebraismer i grekiska skrifter af judiska författare, såsom Septuaginta och nya testamentet. Hébrard [ebrār], François Marie Adrien, fransk tidningsman, f. 1834, var länge medarbetare i "Le temps", hvars ledare han vardt 1871 och som han redigerade i liberal republikansk riktning. H. var 1879—96 senator. Hebras blysalfva. Se Diachylonsalfva. Hebréer l. Ebréer (hebr. ‘ibri-im, aram. ‘ebraja) har i G. T. ett inskränktare omfång än Eber (se d. o.), i det att det omfattar endast israeliter, som därmed kännetecknas som de (från andra sidan) invandrade. Ordets uppkomst härrör sålunda troligen från en tid, då Israel ännu bodde väsentligen ö. om Jordan, men det användes äfven efter invandringen. I G. T. brukas dock ordet endast af främlingar (1 Mos. 39: 14; 41: 12 m. fl.) eller i samtal mellan israeliter och hedningar (1 Mos. 40: 15, 2 Mos. 1: 19 m. fl.) eller när det gäller att framhålla motsatsen mellan Israel och andra (1 Mos. 14: 13; 43: 32). I nyare tid har man sökt sammanställa hebréer med de i Amarna-brefven (från omkr. 1400 f. Kr.) omtalade Chabiri, som på denna tid hotade de egyptiske vasallkonungarna i Palestina. — I N. T. begagnas ordet (grek. hebraios) ej blott som beteckning för Israels folk, utan ock som namn på de palestinensiske judekristna till skillnad från hellenisterna (se d. o.); jfr samma betydelse i Hebréerbrefvet, Hebréer-evangeliet. "Hebreiska" betyder i N. T. ej blott Israels gamla språk, utan ock det af folket då talade språket arameiska (så i Joh. 5: 2; 19: 13, 17; Apg. 21: 40, 26: 14). — Jfr Israel, Israels barn och Judar. E. S—e. Hebréerbrefvet, en af nya testamentets omfångsrikaste och märkvärdigaste epistlar. I olikhet med alla de öfriga bär den intet författarnamn. Den är ställd till de kristne af judisk härkomst i Palestina enligt några, i Alexandria enligt andra. Åsikten om dess paulinska ursprung synes genom Clemens Alexandrinus och Origenes (början af 3:e årh.) ha vunnit insteg i österländska kyrkan. Inom den västerländska erkändes brefvet mot slutet af 4:e årh. genom Augustinus' auktoritet allmänt som kanoniskt och paulinskt och räknades under medeltiden för Paulus' fjortonde epistel. Reformatorerna tillerkände någon af apostlarnas lärjungar författarskapet. Luther ansåg Apollos (se d. o.) vara författaren. Men sedan romersk-katolska kyrkan å tridentinska mötet (1545—63) erkänt brefvet som ett verk af Paulus, följde de protestantiske teologerna efter. Den nyare bibelkritiken kan dock anses ha vederlagt åsikten om Paulus' författarskap. Dess språk och terminologi afvika nämligen från de bref, som bära Paulus' namn. I de paulinska brefven framställes förhållandet mellan judendom och kristendom som en motsats mellan bokstaf och anda, träldom och barnaskap, laggärningar och tro. H:s författare ingår i en detaljerad jämförelse mellan de båda religionerna. I G. T. med dess ofullkomliga prästadöme och dess ofullkomliga, blott förebildande, försoningsoffer ser han endast "en skugga" (kap. 10: 1) af den verklighet, som finns i N. T. I Jesus ser han den sanne öfversteprästen, som genom sin död på korset inträdde i himmelens allraheligaste och bragte till stånd en evig försoning, hvarigenom den troende församlingen, renad från synderna, fått tillträde till himmelens "allra heligaste". Jesu person betecknar han som sonen, hvilken Gud satt till arfvinge öfver allting, genom hvilken han ock gjort världen. Sonen är Guds härlighets sken och hans väsens rätta beläte, högre än änglarna (kap. 1). Själfva åskådningssättet påminner alltså ganska mycket om Paulus. J. P. Hebréerevangeliet, en numera förlorad, på arameiska författad evangeliiberättelse om Jesu lefnad, till sin anläggning lik de tre s. k. synoptiska evangelierna i N. T. och känd genom omkr. ett trettiotal fragment i de äldre kyrkofädernas skrifter fr. o. m. 3:e årh. Hieronymus citerar mot slutet af 4:e årh. i ett par af sina skrifter detta evangelium och berättar, att det begagnades af nasaréernas och ebioniternas judekristna sekter samt att han öfversatt det till grekiska och att det af många ansågs vara det arameiska originalet till Mattei evangelium. Denna mening har under senare tider upptagits af bibelforskningen, ehuru somliga bestrida den. Bland dessa senare må nämnas R. Handmann (1888), Ad. Harnack (1893) och Th. Zahn (1902). De anse på goda grunder hebréerevangeliet vara yngre än den hebreiska urskriften till Mattei evangelium. Olikheterna mellan fragmenten af hebréerevangeliet och vårt grekiska Mattei evangelium äro påfallande. J. P. Hebreiska språket och litteraturen (Ebreiska spr. o. litt.). Det språk, hvarpå G. T:s kanoniska böcker med undantag af några få arameiska stycken (nämligen Jer. 10: 11; Dan. 2: 4—7: 28; Esra 4: 8—6: 18; 7: 12—26) äro affattade, var under en tidrymd af många hundra år hebréernas l. israeliternas tungomål och har därför kallats "hebreiska språket". I G. T. finnes dock icke detta namn, utan i dess ställe antingen "judiska" (2 Kon. 18: 26, 28; Neh. 13: 24) eller "Kanaans språk" (Jes. 19: 18). Benämningen