Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 11. Harrisburg - Hypereides / 163-164 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hebra, Ferdinand - Hebraism - Hébrard, François Marie Adrien - Hebras blysalfva. Se Diachylonsalfva - Hebréer l. Ebréer - Hebréerbrevet - Hebréerevangeliet - Hebreiska språket och litteraturen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Samtidigt anslogs åt honom en särskild afdelning af
allmänna sjukhuset i Wien, och småningom strömmade
från alla länder lärjungar till honom. Han blef
1849 e. o. och 1869 ord. professor i hudsjukdomar. Kännedomen om dessa äfvensom om
de syfilitiska sjukdomarna och deras behandling har genom honom gjort mycket stora
framsteg. Grundande sitt system på den patologiska anatomien, omskapade han den före
honom tämligen orediga läran om hudens sjukdomar; ledd af sin uppfattning af många af
dessa som rent lokala störingar, förändrade han i
väsentlig grad deras behandling. Bland H:s skrifter
må nämnas Atlas der hautkrankheiten (1856—76),
Akute exantheme und hautkrankheiten (jämte
Kaposi, 1860—65; 2:a uppl. 1872 ff.) och Allgemeine
pathologie und symptomatologie der hautkrankheiten
(1860). — Hans son Hans H., f. 1847, d. 1902,
var äfvenledes, sedan 1896, professor i hudsjukdomar
i Wien.
R. T-dt.


Hebraism, språkv., ord och uttryckssätt, som äro
karakteristiska för hebreiskan och från detta öfvergått
till ett annat språk. Särskildt finnas många
hebraismer i grekiska skrifter af judiska författare,
såsom Septuaginta och nya testamentet.

Hébrard [ebrār], François Marie Adrien,
fransk tidningsman, f. 1834, var länge medarbetare
i "Le temps", hvars ledare han vardt 1871 och som
han redigerade i liberal republikansk riktning. H.
var 1879—96 senator.

Hebras blysalfva. Se Diachylonsalfva.

Hebréer l. Ebréer (hebr. ‘ibri-im, aram. ‘ebraja)
har i G. T. ett inskränktare omfång än Eber (se
d. o.), i det att det omfattar endast israeliter, som
därmed kännetecknas som de (från andra sidan) invandrade.
Ordets uppkomst härrör sålunda troligen
från en tid, då Israel ännu bodde väsentligen ö.
om Jordan, men det användes äfven efter
invandringen. I G. T. brukas dock ordet endast af
främlingar (1 Mos. 39: 14; 41: 12 m. fl.) eller i
samtal mellan israeliter och hedningar (1 Mos. 40: 15,
2 Mos. 1: 19 m. fl.) eller när det gäller att
framhålla motsatsen mellan Israel och andra (1 Mos.
14: 13; 43: 32). I nyare tid har man sökt
sammanställa hebréer med de i Amarna-brefven (från
omkr. 1400 f. Kr.) omtalade Chabiri, som på denna
tid hotade de egyptiske vasallkonungarna i Palestina.
— I N. T. begagnas ordet (grek. hebraios) ej blott
som beteckning för Israels folk, utan ock som namn
på de palestinensiske judekristna till skillnad från
hellenisterna (se d. o.); jfr samma betydelse i
Hebréerbrefvet, Hebréer-evangeliet. "Hebreiska" betyder
i N. T. ej blott Israels gamla språk, utan ock
det af folket då talade språket arameiska (så i Joh.
5: 2; 19: 13, 17; Apg. 21: 40, 26: 14). — Jfr
Israel, Israels barn och Judar.
E. S—e.

Hebréerbrefvet, en af nya testamentets omfångsrikaste
och märkvärdigaste epistlar. I olikhet med
alla de öfriga bär den intet författarnamn. Den är
ställd till de kristne af judisk härkomst i Palestina
enligt några, i Alexandria enligt andra. Åsikten
om dess paulinska ursprung synes genom Clemens
Alexandrinus och Origenes (början af 3:e årh.) ha
vunnit insteg i österländska kyrkan. Inom den västerländska
erkändes brefvet mot slutet af 4:e årh.
genom Augustinus’ auktoritet allmänt som kanoniskt
och paulinskt och räknades under medeltiden för
Paulus’ fjortonde epistel. Reformatorerna tillerkände
någon af apostlarnas lärjungar författarskapet.
Luther ansåg Apollos (se d. o.) vara författaren.
Men sedan romersk-katolska kyrkan å tridentinska
mötet (1545—63) erkänt brefvet som ett verk af
Paulus, följde de protestantiske teologerna efter.
Den nyare bibelkritiken kan dock anses ha vederlagt
åsikten om Paulus’ författarskap. Dess språk och
terminologi afvika nämligen från de bref, som bära
Paulus’ namn. I de paulinska brefven framställes
förhållandet mellan judendom och kristendom som
en motsats mellan bokstaf och anda, träldom och
barnaskap, laggärningar och tro. H:s författare ingår
i en detaljerad jämförelse mellan de båda
religionerna. I G. T. med dess ofullkomliga prästadöme
och dess ofullkomliga, blott förebildande,
försoningsoffer ser han endast "en skugga" (kap.
10: 1) af den verklighet, som finns i N. T.
I Jesus ser han den sanne öfversteprästen, som
genom sin död på korset inträdde i himmelens
allraheligaste och bragte till stånd en evig försoning,
hvarigenom den troende församlingen, renad
från synderna, fått tillträde till himmelens
"allra heligaste". Jesu person betecknar han som
sonen, hvilken Gud satt till arfvinge öfver allting,
genom hvilken han ock gjort världen. Sonen är Guds
härlighets sken och hans väsens rätta beläte, högre
än änglarna (kap. 1). Själfva åskådningssättet påminner
alltså ganska mycket om Paulus.
J. P.

Hebréerevangeliet, en numera förlorad, på
arameiska författad evangeliiberättelse om Jesu lefnad,
till sin anläggning lik de tre s. k. synoptiska
evangelierna i N. T. och känd genom omkr. ett trettiotal
fragment i de äldre kyrkofädernas skrifter fr. o. m.
3:e årh. Hieronymus citerar mot slutet af 4:e årh.
i ett par af sina skrifter detta evangelium och berättar,
att det begagnades af nasaréernas och ebioniternas
judekristna sekter samt att han öfversatt
det till grekiska och att det af många ansågs vara
det arameiska originalet till Mattei evangelium.
Denna mening har under senare tider upptagits af
bibelforskningen, ehuru somliga bestrida den. Bland
dessa senare må nämnas R. Handmann (1888), Ad.
Harnack (1893) och Th. Zahn (1902). De anse på
goda grunder hebréerevangeliet vara yngre än den
hebreiska urskriften till Mattei evangelium.
Olikheterna mellan fragmenten af hebréerevangeliet och
vårt grekiska Mattei evangelium äro påfallande.
J. P.

Hebreiska språket och litteraturen (Ebreiska
spr. o. litt.). Det språk, hvarpå G. T:s
kanoniska böcker med undantag af några få arameiska
stycken (nämligen Jer. 10: 11; Dan. 2: 4—7: 28;
Esra 4: 8—6: 18; 7: 12—26) äro
affattade, var under en tidrymd af många hundra år
hebréernas l. israeliternas tungomål och har därför
kallats "hebreiska språket". I G. T. finnes dock
icke detta namn, utan i dess ställe antingen
"judiska" (2 Kon. 18: 26, 28; Neh. 13: 24) eller
"Kanaans språk" (Jes. 19: 18). Benämningen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>