för Gjende och Sjodalsvand samt faller ut i Gudbrandsdals-Laagen. Uppför H. är den lättaste vägen till Jotunfjällen. På västra sidan af dalen ligger bergstoppen Hedalsmuen (1,806 m.), hvilken kan betraktas som Jotunfjällens förpost mot ö. O. A. Ö. Hedalsmuen. Se Hedalen 2. Hedared, f. d. kapellförsamling, till alla delar förenad med Sandhults socken, Älfsborgs län. H:s kapell är den enda kända kvarstående byggnad af stafkonstruktion i Sverige. 1506 utfärdades ett aflatsbref för dem, som besökte H:s kyrka eller lämnade gåfvor till densamma. O. J—e. <img l>

Hedberg. 1. Frans Teodor H., skriftställare, dramaturg, f. 2 mars 1828 i Stockholm såsom barnhusbarn af okända föräldrar, d. 8 juni 1908. Från frimurarbarnhuset kom han ut som "fosterbarn", måste vid 13 år lämna skolan och sattes i handel och några år därefter i lära hos en perukmakare. 1849 ingick han vid ett resande teatersällskap och uppträdde, utan någon synnerlig framgång, på landsortens scener till 1853, då han fick anställning vid Mindre teatern i Stockholm hos Torsslow. Emellertid kom han snart till insikt om, att hans begåfning mindre låg åt skapandet af karaktärer på än för skådebanan, och efter att med framgång ha försökt sig med författandet af några mindre lustspel egnade han sig från 1854 uteslutande åt dramatiskt författarskap. Ifriga studier för fullkomnande af en bristfällig bildning gingo hand i hand med en liflig produktion, och H:s stycken intogo snart en ganska framstående plats, i synnerhet på småteatrarnas repertoar. Han höll sig i början på det anspråkslösa lustspelets område och vann därinom ganska vackra framgångar, men småningom höjde han sig och författade moderna sedekomedier samt historiska skådespel. 1862 anställdes han som litteratör och lärare vid K. teatern, var 1871—81 teaterns intendent, lämnade denna plats vid af Edholms afgång och öfvertog 1881 Göteborgs stora teater, där han uppehöll en god repertoar. Då det ekonomiska resultatet visade sig mindre gynnsamt, måste han efter två år lämna detta företag och bosatte sig åter i hufvudstaden, där han under de 25 år, som följde, verkade som författare och öfversättare. H:s dramatiska författarverksamhet har varit i hög grad alsterrik och torde omfatta omkr. ett hundratal original och ett par hundra öfversättningar. Bland den stora mängd af teaterstycken, som H. dels författat, dels bearbetat, må erinras om hans förstlingar: En herre som går vilse (1852), Hin ondes gåfva (s. å.) och Min vän löjtnanten (1853); vidare Huru tiden förändrar (1855), En småaktig man (1859), Frun af stånd och frun i ståndet (1861), flera nyårspjäser, bl. a. de båda "nyårsmönstringarna" Slutbalen (1860) och Slutbalen n:o 2 (1861), samt ett par tillfällighetsstycken, Kröningsfesten och Majkungen (1860), med anledning af Karl XV:s kröning. H., som ursprungligen utgått ur den franska och danska komediskolan, i anslutning till Blanche, pröfvade nu äfven sina krafter på det historiskt romantiska skådespelet, enligt den smak, som i Tyskland och Norden utbildat sig efter Schiller och dennes epigoner. 1860 pröfvade han sina krafter med Kung Märta, 1863 gjorde han ett lyckokast med Dagen gryr! (en solig motbild till Börjessons "Solen sjunker"), och 1865 firade han sin största triumf med Brölloppet på Ulfåsa (tr. s. å., 3:e uppl. 1902; öfv. till da. 1866, till ty. 1873 m. fl. gånger), hans mest populära stycke, som gifvits flera hundra gånger i Stockholm och äfven fört författarens namn ut öfver våra gränser till Danmark och Tyskland. På grundvalen af en historisk eller rättare ohistorisk anekdot om Birger Jarl och hans fränka skapade H. en tilltalande scenisk bild, som väl ej eger mycken medeltida tidsfärg, men som på ett poetiskt och framför allt dramatiskt sätt skildrade ett ädelt och modigt kvinnohjärtas seger öfver bördsstolthet och härsklystnad. Därpå följde Vasaarfvet (1868). Vidare märkas sedekomedierna Blommor i drifbänk (1862), en satirisk skildring af en äldre tids flickpensioner (befryndad med Heibergs "Aprilsnarrene") och Så kallad ungdom (1869), de roliga lustspelen Det skadar inte! (1870; 3:e uppl. 1892) och Majorens döttrar (1871; 3:e uppl. 1903), Dagsländor (1875), det försvarsvänliga tendensdramat Dagtingan (1876), Glanskis (1878), Sprängämnen (1882), Gräsenklingar (1883; tr. 1904), Mellan bjudningarna (1884; 2:a uppl. 1905), Inackorderingar (1885), det populära folklustspelet Rospiggarne (1884), Flinta och stål (1888; tr. 1906), Hårda sinnen (en tragedi ur allmogelifvet, 1890; tr. 1906), Sånggudinnornas afsked (festspel vid gamla operahusets stängning 1891), Ett åskslag (1892), lustspelet Familjens fästman (1893), Sten Stures löfte (1903). Som bearbetare för scenen intog H. ett framstående rum; exempelvis må nämnas de omtyckta komedierna Fregattkaptenen eller Salamandern (bearbetad efter två original) och Advokaten Knifving. Han har äfven författat åtskilliga operatexter: Hertig Magnus och sjöjungfrun, Den förtrollade katten, Den bergtagna, Vikingarna och Hexfällan (efter Hans Hopfen, 1895). H. var en flitigt anlitad tillfällighetsskald, och en stor del af hans Dikter (1866) samt Efterskörd (1898) utgöres af dylika tillfällighetsstycken. På prosaberättelsens område uppträdde han dels med de satiriska skildringarna från sitt kringvandrande teaterlif, Fyra år vid landsortstheatern (1857—58, under signaturen Palle Block), dels med novellserierna Svart på hvitt (1876—79); senare valde han ämnen särskildt ur skärgårdslifvet och visade sig påverkad af den realistiska riktningen (Stockholmslif och skärgårdsluft, 1886—87, Från gator och skär, 1889, Arbetarlif, roman, 1892, Från skärgården och fastlandet, 1893, m. m.). Den sceniska konsten gaf honom vidare ämne till skildringarna Svenska skådespelare (1884), Svenska operasångare (1885), På ömse sidor om ridån (1888), Bidrag till skådespelarekonstens och dramatikens historia (1890) samt Gustaf III:s operahus och dess minnen (1891). Kort före sin död utgaf han en del lefnadsminnen under titeln Vid skrifbordet och bakom ridån (1908). H. var led. af Mus. akad. sedan 1870. H. bevarade till det sista sitt varma intresse för lifvets skilda spörsmål och sin ifriga verksamhetslust och var ännu vid fyllda åttio år sysselsatt