med sitt skriftställarskap och full af nya arbetsplaner; på sin åttioårsdag hyllades han som författarvärldens nestor, ett föredöme för alla yngre i viljekraft och trofasthet mot sitt kall. — Hans dotter Valborg Vilhelmina H., f. 23 nov. 1859 i Stockholm, har öfversatt från ryskan bl. a. de flesta af Tolstojs arbeten. Hans son Bengt Erland H., f. 1868, är landskapsmålare (representerad i Thiels galleri). 2. Tor Harald H., den föregåendes son, författare, f. 23 mars 1862 i Stockholm, vardt 1880 student i Uppsala och 1883 filos. kandidat. Från 1897 och ett tiotal år framåt tillhörde H. "Sv. dagbladets" redaktion, där han verkat förnämligast som konst- och teateranmälare. H. uppträdde redan vid unga år som författare. Hans debutarbete, Högre uppgifter (1884), visade, att han med lif och själ anslutit sig till den då rådande realistiska riktningen inom litteraturen, men redan i berättelsen Johannes Karr (1885), "en uppkomlings historia", framträdde med en hos en så ung författare förvånande mognad ett annat drag, hågen att fördjupa sig i och så exakt och minutiöst som möjligt skildra de dunkla rörelser i själens djup, som stundom, knappt medvetna för de handlande personerna själfva, dock oftare, än man tror, bestämma deras göranden och låtanden. I berättelsen Judas. En passionshistoria (1886) har H. till och med ej skytt att våga sig på en "psykologisk gåta" af svåraste slag, nämligen en med fyndighet och talang skrifven, men det oaktadt ej öfvertygande förklaring af det själstillstånd och de motiv, som drefvo aposteln Judas att förråda sin mästare. Det s. å. å Dramatiska teatern uppförda skådespelet En lifsgåta, för tungt och "novellistiskt" behandladt, men som dramatisk lärospån värdt erkännande, gjorde ingen lycka på scenen. I en mängd följande arbeten, Skizzer och berättelser (1887), På Torpa gård (1888; 2:a uppl. 1906), Noveller och skizzer (1889), Ett eldprof (1890) samt treaktsskådespelet En tvekamp och Nya berättelser och skizzer (1892), framträda en alltmer utbildad stil och i allmänhet ett säkrare behärskande af uttrycksmedlen, men de lida ock af en viss tyngd. Då V. von Heidenstam i "Renässans" riktade ett angrepp mot de ideal, som besjälat "realisterna", gaf H. i broschyren Glädje, en fantasi (1889) ett förträffligt skrifvet svar, hvari han värdigt häfdade sin och sina meningsfränders ståndpunkt. Vintern 1892—93 företog H. en resa till Italien, hvilken han skildrat i En vinter i Södern, reseminnen (1893). S. å. uppfördes på Dramatiska teatern hans enaktskomedi Nattrocken, hållen i en betydligt lättare ton än hans föregående arbeten för scenen. Sedermera skref han Farbror Agathon, med flere noveller (1894), Judas (dramatisering af hans ofvan nämnda "passionshistoria", 1895), lustspelet Guld och gröna skogar (s. å. uppf. å Dramatiska teatern; tr. 1903), öfverflödande af kvickhet och godt lynne (hufvudpersonen Winkler d. ä. är en af de bäst tecknade typerna inom hela vår lustspelslitteratur), Dikter (1896), en något ojämn samling, som dock innehåller storslagna saker, exempelvis "Babelstornet", samt den stora dramatiska dikten Gerhard Grim (1897), ett "idédrama", innehållande stora poetiska skönheter och röjande samma idealt anlagda, allvarligt sträfvande och högt syftande ande, som tryckt sin prägel på H:s hela författarskap och låtit honom framstå ej mindre som en litterär karaktär än som en med framstående talang utrustad skriftställare; vidare de båda smärre dramerna Giorgione och Antonios frestelse (1901), den djupsinniga, stundom symboliska samling af lyriska dikter Sånger och Sagor (1903), det tankerika fyraaktsdramat Amor och Hymen (1905), som med skärande ironi behandlar en roués förhållande till kärlek (som för honom intet annat är än rof) och äktenskap, Ett hems drama (1906), en modern äktenskapstragedi; Johan Ulfstierna (1907), ett politiskt sorgespel, i hvilket H. med mycken framgång poetiskt och dramatiskt utnyttjat motiv från Finlands frihetskamp och skapat intressanta karaktärer och som vann stor scenisk succés både i Sverige och utlandet; samt Mikael (1908), det hätska enstöringsgeniets bittra tragedi. — H. har äfven varit verksam som framstående kritiker, särskildt af bildande konst, och därvid intagit en mycket avancerad ståndpunkt för den moderna riktningen; bl. a. märkas konstnärsmonografierna Anders Zorn (1901 och 1906), Bruno Liljefors (1902 och 1906), Richard Bergh (1903) och Karl Nordström (1905) samt Reseminnen och konststudier (s. å.). 1907 erhöll H. ett af statens treårsstipendier för utmärkta vitterhetsidkare. 3. Karl Birger H., den föregåendes broder, dramatisk författare, f. 3 maj 1866, blef student 1884, var någon tid skådespelare samt skref ett par med framgång gifna lustspel, af hvilka Hjärtats begär blifvit tryckt (1900), äfvensom en novellsamling. Han har sedan 1900 varit förste regissör vid Svenska teatern i Stockholm samt haft sig anförtrodd uppsättningen af dess mera litterära repertoar. 1. A. F. (K. W—g). 2. J. A. R—m. (K. W—g.) Hedberg, John, baptistpredikant, filantrop, f. 23 maj 1854 i Askersunds landsförsamling, där fadern var landtman. H. deltog i jordbruksarbetet, tills han vid sjutton års ålder blef "omvänd" och slöt sig till baptismen. Han tjänstgjorde 1871—74 som resepredikant och biträdande predikant, genomgick 1874—77 Betelseminariet samt var predikant 1877—79 i Göteborg och 1879—83 vid Salemskapellet i Stockholm och pastor vid Ebeneserförsamlingen å Södermalm där 1883—1905. Vid sidan af sin prästverksamhet egnade han en mycket stor del af sina krafter åt de fattiges hjälp ("Fattigprästen på Söder"). Såsom enväldig inom Kristna sedlighetsföreningen, hvars ordf. han var, utöfvade han i dess namn en längre tid detta arbete. Med det lilla kapital, som stod till föreningens förfogande, och understödd af rikligt inströmmande gåfvor, som hans energiska ifver i tal och skrift skaffade, sände han sedan 1896 i alltjämt växande skaror barn ur dåliga hem i Stockholm till landet för att rädda dem; och för att mottaga dessa barn inköptes i föreningens namn fastigheter på landet eller bereddes hem i familjer. Inom baptistförsamlingen ansågs H:s alltmer kring sig gripande barmhärtighetsarbete lända församlingen till skada, hvarför han 1905 ställdes i valet mellan att lämna sin pastorsplats eller välgörenheten. Han valde det förra, och han har i Stockholm, samtidigt med att han skänkt råd och hjälp, i form af mat och kläder, åt tusentals äldre nödlidande, kraftigt fortsatt sitt stora barnräddningsverk utan hänsyn till bekännelse, ålder eller kön och utan något som helst bidrag af stat eller kommun, uteslutande i förlitande på frivilliga