tillsammans med A. A. Afzelius tidskriften "För religionens vänner", i hvilken spåren af hans eget medarbetarskap dock äro få och obetydliga. Han utnämndes 1820 till kyrkoherde i Askeryd och Bredestad af Linköpings stift och förblef där till sin död, 26 dec. 1849. H. debuterade som skald i "Elegant-tidning" och "Phosphoros", var sedan en flitig medarbetare i de atterbomska kalendrarna, i hvilka bl. a. hans af daggren barnaoskuld strålande Vaggvisa ("Ute blåser sommarvind") och den af äkta balladstämning burna folksägnen Stjernarpa-fiskare först offentliggjordes. 1812—13 utgaf han två häften Psalmer, präglade af den äldre kyrkosångens positivt kristliga anda och med betydande förtjänster äfven i formellt afseende. Psalmbokskommittén, hvars ledande själ var Wallin, anlitade i rätt stor utsträckning dessa försök för sitt 1814 framlagda revisionsförslag, och s. å. belönades H. af Svenska akademien med det Lundbladska priset. I 1819 års psalmbok är han representerad med sex nummer (3, 69, 158, 243, 362 och 407), bland hvilka särskildt den sublimt kraftiga hymnen Höga majestät, vi alle, trettondagspsalmen Nu segrar alla trognas hopp och den innerliga tröstesången O säg, min själ, hvi du förfäras, höra till de yppersta originalbidragen. Jämväl vid omarbetningen af några äldre psalmer har H. biträdt. Sedan skalden blifvit landtpräst, inträdde ett afbrott i hans litterära produktion ända till 1835, då han utgaf sina vittra försök och sina psalmer i samlingen Minne och poesi, inledd med en fantasirik skildring, där han i både obunden och bunden form upptecknat hågkomsterna från sin barndoms- och ungdomstid. Mot slutet af H:s lefnad upplefde hans diktning en kort, men ganska rik efterblomstring (delvis publicerad i Uppsalakalendern "Linnæa borealis"). Några af pärlorna inom hans vislyrik (Landtflickans klagan, Slåtterölet, Polska m. fl.) härröra från denna period. H. utgaf sedan blott en samling Predikningar och tal (1848). H:s Samlade skrifter utgåfvos 1853 af Atterbom, som äfven skref hans minnesteckning. Bland H:s efterlämnade papper fanns en längre satirisk dikt Dumbom den yngres tidsåsikter, i hvilken förf. från sin starkt konservativa ståndpunkt nagelfor en del politiska, samhälleliga och litterära företeelser. Som skald var H. enligt Atterboms träffande omdöme "folkvisans son och naturliga fortsättning", och det är också vida mer genom detta drag än genom sin litterära teknik han tillhör den nyromantiska skaldekretsen. Hans lyrik når högst, när den speglar barndomens ogrumlade oskuld och renhet eller idyllens vårblå himmel, och ett par af hans sånger har genom sitt okonstlade tonfall förvärfvat sig ett varaktigt rum bland folkets älsklingsvisor. Allt för många af hans dikter betyga emellertid genom störande formella brister och tröttande uttänjdhet, att skalden, kanske på grund af ogynnsamma yttre förhållanden (jämför dikten Tillegnan), icke nått full konstnärlig skolning och mognad. Jfr E. N. Söderberg, "S. J. H., hans lif och diktning. Ett bidrag till Nya skolans häfder" (1897) och "En tidssatir från 1840-talet" (i "Ny ill. tidn.", 1899). E. N. S—g. Hedda, astron., en af småplaneterna. Heddröpne. Se Heiðdraupner. Hede. 1. Socken i Göteborgs och Bohus län, Sörbygdens härad. 8,207 har. 1,128 inv. (1908). Annex till Krokstad, Göteborgs stift, Vikornas södra kontrakt. — 2. Socken i Jämtlands län, Hede tingslag. 1,408 inv. (1908). Jämte lappförsamlingen 1,870 kvkm. H. bildar med Vemdalen, Tännäs, Storsjö och Hede lappförsamling ett konsist. pastorat i Härnösands stift, Jämtlands södra kontrakt. — 3. Lappförsamling inom Hede pastorat, 166 inv. (1908). Jfr Lappförsamling. — 4. Tingslag i Jämtlands län, ingår i Härjedalens domsaga och Jämtlands södra fögderi samt omfattar socknarna Hede (med lappförs.), Storsjö, Vemdalen, Tännäs. 7,086 kvkm. 4,922 inv. (1908). Hede, kronoparker i Hede socken och tingslag, Jämtlands län, Härjedalens revir. 1. Norra H. 3,862 har. — 2. Södra H. 22,915 har. I följd af k. br. 18 mars 1887 inköpte K. M:ts befallningshafvande i Jämtlands län 1891—94 en stor del af den vid laga skifte inom Långa, Kyrkbyns och Vikens byar i Hede socken, som belöper sig å 68 1/20 trög — motsvarande enl. landtmätares uppgift 42,220 tld afrösningsjord -- för 122,490 kr., hvilket enligt Kammarkollegii beslut 15 juli 1898 erhöll namnet n:r 1 Hede kronopark. Jämlikt k. br. 29 jan. 1904 ha ytterligare inköpts hemman och hemmansdelar i Hede by för 201,000 kr., och enligt k. br. 3 nov. 1905 har inköpts 1/2 trög Kyrkby n:r 12 för 5,500 kr. 29 dec. 1906 förklarade Domänstyrelsen, att kronoparken Hede n:r 1 jämte ett par smärre skiften i Hede kyrkby skola sammanföras under benämningen kronoparken Södra Hede, hvaremot öfriga inom kyrkbyn inköpta fastigheter skulle sammanföras under benämningen kronoparken Norra Hede. G. Sch. Hedebosöm. Se Sömnad. Hedeby var från början antingen det gamla namnet på staden Slesvig eller betecknade möjligen en särskild stad, som låg s. om Slien, men namnet användes sedermera omväxlande med Slesvig ända intill 17:e årh. Det var fordom en betydande handelsplats, namnes i Ottars reseberättelse och i två märkliga runinskrifter, funna på stenar i stadens närmaste omgifning, "Dannevirkestenen" och "Hedebystenen", hvilka äfven nämna en konung Sven, säkerligen Sven Tveskägg. Med konung Håreks tillstånd byggde Ansgar en kyrka i H. I slutet af 9:e årh. nämnes H. första gången som en hamn, där en svensk viking Olof slog sig ned och grundade ett rike. Hans son Gnupa (se d. o.) stupade i strid mot Gorm den gamle. Hedebystenen, en gammal dansk runsten, funnen 1796 nära Dannevirke (Margretevolden) och uppställd i parken i Louisenlund vid staden Slesvig. Den restes enl. inskriften af en huskarl hos Sven öfver hans kamrat, Erik, som omkom, då tappra män belägrade Hedeby. På Dannevirke-stenen kallas Sven konung och måste vara Sven Tveskägg. Wimmer ("Danske runemindesmærker" I: 2, s. 119) sluter, att Sven 995 belägrat svenskarna, som under hans frånvaro i England under Erik Segersäll eröfrat Danmark. E. Ebg. Hedemann, Hans Kristofer Georg Frederik, dansk general, f. 7 juli 1792 i Flensburg (Slesvig), d. 31 maj 1859, blef 1808 officer och 1842 chef för första jägarkåren. I mars 1848 blef han, ehuru han var arméns näst yngste öfverste,