(1905) och Petterssons Lina (1906). Hans samlade Lifsbilder ur svenska hem utgåfvos 1902—03, hans samlade romaner (Svenskt hvardagslif) i 3 bd 1905, hans valda humoresker och kåserier (Kaleidoskop) i 3 bd 1907 och hans efterlämnade arbeten (Vid vägen) s. å. Några af hans böcker ha utgått i ovanligt stora upplagor (ända till 13,000 ex.), och flera äro öfversatta till norska, danska, tyska och holländska. H. efterlämnade en genom skriftställeri samlad, ansenlig förmögenhet. Jfr E. Fryxell i "Nord. tidskr." 1899. Hedenström, Mattias (Matvej Matvejevitj), rysk Sibirieforskare, f. 1780 i Riga, d. 2 okt. 1845 nära Tomsk, son af en från Dalarna utflyttad Mattias H., var anställd vid tullverket i Riga, men förvistes på grund af någon oegentlighet till Sibirien och befann sig i Tobolsk, då han 1808 erhöll uppdrag att undersöka de Ny-Sibiriska öarna, som han med hjälp af en Sannikov kartlade under färder där 1809—11. Reseberättelserna offentliggjordes af G. Spasski i Sibiriska budbäraren (1822) och i Nyaste lärda och pittoreska resor i Sibirien (s. å.). 1813 anställdes H. i guvernementskansliet i Irkutsk och blef något senare ispravnik (kretschef) i Verchneudinsk i Transbaikal samt gjorde stora naturhistoriska samlingar. Sedermera flyttades han till Väst-Sibirien och Petersburg, där han blef ordf. i en afdelning af medicinska departementet och där han utgaf Otryvki o Sibiri (Fragmenter om Sibirien, 1830). På egen önskan återflyttades han till Sibirien som guvernementspostmästare i Tomsk. Han var medlem af Naturforskarsällskapet i Moskva och omtalas fördelaktigt af Middendorf och andra kännare af Sibirien. Se Nordenskiöld, "Vegas färd", och uppsats af H. Wieselgren i "Ymer", 1883. Hedensö, gods i Näshulta socken, Södermanlands län, beläget på en ö i Näshulta-sjön. 6 3/8 mtl, tax. till 374,900 kr., jämte kvarn, vattensåg och ångsåg, 49,400 kr. (1907). H. omnämnes redan 1295, då dess namn skrefs Hithinzö. Från förra hälften af 1300-talet till början af 1500-talet tillhörde H. ätten Fargalt. 1511 kom gården genom köp till Sigrid (af Fargaltsätten), som var gift med Nils Krumme. Deras sondotter Ingeborg var gift med riksrådet Bengt Gylta (död å H. 1574). Genom en deras dotter Britas gifte (1588) med Knut Kurck kom H. till ätten Kurck och förblef i dess ego till 1783, då det såldes till direktören vid Ostindiska kompaniet And. Arfwedson, hvilken 1806—08 uppförde den nuv. hufvudbyggnaden, af timmer. Godset eges f. n. (1909) af en broders sonsons son kaptenen Nils A. Arfwedson. Egaren har patronatsrätt i församlingen. B. S.* Hedera, bot. Se Murgröna. Hedersaccessit (jfr Accessit), ett accessit "med all den heder, som tillkommer stora priset"; en af Svenska akademien stundom utdelad belöning. Se Ljunggren, "Svenska akad:s historia", II: 486 (1886). Hedersborgare (ty. ehrenbürger, eng. honorary freeman), person, hvilken som utmärkelse erhållit borgarrätt af en stads myndigheter. På vissa håll, t. ex. i Ryssland, kan detta hedersborgarskap ges ärftligt, men vanligen är det personligt och medför inga rättsverkningar. Hedersdoktor. Se Doktor. Hedersdomstol (ty. ehrengericht), en domstol, som upptager till behandling sådana mål rörande officerare, hvilka icke kunna dragas inför vanlig domstol, men anses beröra hela officerskårens heder. Äfven privata tvister mellan officerare, duellangelägenheter o. s. v. kunna enligt bestämda regler i vissa fall dragas inför detta forum. Domstolar af detta slag förekomma inom flera arméer, särskildt den preussiska och den österrikiska. Äfven inom det tyska advokatståndet, inom den tyska börsvärlden och läkarkåren i flera tyska stater finnas hedersdomstolar med genom särskilda lagbestämmelser reglerad verksamhet, och liknande institutioner florera äfven vid de tyska universiteten. Hederslegionen (fr. légion d'honneur), det nutida Frankrikes enda egentliga orden, stiftades genom ett konsulardekret af Bonaparte 29 floréal år X (19 maj 1802) och nyorganiserades genom kejserligt dekret af 22 messidor år XII (11 juli 1804); som dess syfte angafs att belöna militära och civila förtjänster. Orden bibehölls, om ock med åtskilliga förändringar såväl i organisationen som i ordenstecknens utseende, af bourbonerna, julimonarkien och den andra republiken, men de kejserliga formerna återställdes i allt väsentligt genom Napoleon III:s "organiska dekret" af 16 maj 1852. Dekorationen bestod under det första kejsardömet af en femstrålig hvit emaljerad stjärna med Napoleons bild inom en krans af eklöf och lager på ena sidan med omskriften "Napoleon, Empereur des Français"; på andra sidan syntes den franska örnen med blixtar i klorna och inskriften "Honneur et Patrie", bandet var skarlakansrödt och vattradt. 1814 utbyttes Napoleons bild mot Henrik IV:s och örnen mot liljorna, hvilka sistnämnda 1830 ersattes af två trefärgade fanor. Under den andra republiken bibehöllos de trefärgade fanorna och återställdes på framsidan Napoleons bild, men med inskriften "Napoléon, premier consul, XIX Mai 1802"; Napoleon III återgaf ordenstecknet dess kejserliga form. Efter kejsardömets fall 1870 utbyttes Napoleons bild mot republikens med omskriften "République française" och årtalet 1870 (se afbildning å färgplanschen till art. Ordnar); frånsidan visar ånyo de två fanorna med den i alla skiften bevarade devisen "Honneur et Patrie" (Äran och fäderneslandet). — Napoleon I hade gifvit orden en vidlyftig organisation med ett "stort administrativt råd" och 16 "kohorter", Napoleon III indelade dess medlemmar i fem grader: riddare (chevaliers), officerare (officiers), kommendörer (commandeurs), storofficerare (grands officiers) och storkors (grands-croix). Kejsaren var ordens stormästare, och dess förvaltning leddes af en storkansler med bostad i det 1804 inköpta ordenspalatset vid Rue de Lille i Paris (förut "Hôtel de Salm", byggdt 1782—89 åt prins Fredrik af Salm-Kyrburg). Under den tredje republiken ha ordensstadgarna föga förändrats. Republikens president är ordens stormästare och utnämner dess storkansler. Vid dennes sida finnes ett råd, bestående af en generalsekreterare, en vice-president och 10 medlemmar. De fem klassernas medlemsantal är strängt begränsadt (till högst 20 storkors, 50 storofficerare, 250 kommendörer, 2,000 officerare och 12,000 riddare; i dessa siffror medräknas dock ej utländska ordensinnehafvare). Ordens militära medlemmar erhålla årliga pensioner till olika belopp inom olika grader, och alla ordensmedlemmar ha rätt till militära hedersbetygelser vid sin likbegängelse.