Hedfåret, zool. Se
Fårsläktet, sp. 202.
Hedin, svensk släkt, härstammande från
en viss
Lars, som i midten af 1600-talet bodde
i Närke, i Hidingsta by (Norrbyås socken), efter
hvilken hans son, frälseinspektoren
Lars Hedin,
tog sig namn. En gren af släkten fick
med upptäcktsresanden Sven Anders H. (se
H. 5)
1902 adlig värdighet.
<img l>
1.
Sven Anders H., sonsons son till Lars
H., läkare, f. 19 aug. 1750 på Huseby bruk i
Kronobergs län, d. 19 okt. 1821 i Stockholm,
blef student i Uppsala 1769 och med. doktor
1775. Sedermera bosatte han sig i Stockholm,
fick där snart stor praktik, antogs
1778 till hofmedikus och utnämndes 1781 till
assessor i Collegium medicum. S. å. företog
han en utländsk vetenskaplig resa och återkom
till Stockholm 1783, hvarest han, sedan
han förgäfves sökt botaniska professuren i
Uppsala, 1785 utnämndes till förste
tjänstgörande hofläkare och 1792
befordrades till provinsialmedikus i Svartsjö
län. 1798—1808 var han intendent vid Medevi.
Under finska kriget 1808—09 var H. fältläkare
vid sjukhuset å Drottningholm. 1813 utnämndes
han till medicinalråd i Sundhetskollegium.
H. hade en synnerlig förmåga att med
lätthet skrifva i flerahanda ämnen, ehuru han
visserligen i mångt och mycket var endast en
kompilatör. Viktigast bland hans arbeten
äro tidskrifterna "Vetenskapshandlingar för
läkare och fältskärer" (1793—99, 1803—05),
"Vetenskapsjournal för läkare och fältskärer"
(1800—01) och "Samlingar i blandade ämnen
för läkare-vetenskapen och naturforskningen"
(1810—12). För spridande af medicinska kunskaper
bland allmänheten utgaf han bl. a.
Om de
fördelar, hvilka vinnas genom att mödrarne
sjelfve gifva di åt sina barn (1786),
Handbok
för pracktiska läkarevetenskapen (1796, 2:a
uppl. 1798;
Supplement därtill 1805),
Utkast
til en handbok för brunnsgäster (1803) m.
fl. Som led. af Collegium medicum och
medelst broschyrerna
Kopporna kunna utrotas
(1802) och
Om smittkoppor och förvaringsmedel
deremot (1808) arbetade han kraftfullt för
vaccinationens införande. I särskilda arbeten
tecknade H. olika sidor af sin med hängifvenhet
omfattade lärare Linnés verksamhet, t. ex.
i
Qvid Linneo patri debeat medicina?
(1784) och
Minne af von Linné, fader och son
(1808). Som led. af Vet. akad. (1804) anlitades
H. ofta att hålla åminnelsetal öfver akademiens
afgångna ledamöter, såsom öfver
J. G. Acrel,
1809,
J. G. Wahlbom, s. å. (2:a uppl.
1830),
A. L. Santheson, 1810,
P. G.
Tengmalm, 1814 (2:a uppl. 1830),
P.
af Bjerkén, 1819.
<img l>
2.
Sven (
Svante)
Anders H., den föregåendes
sonson, skådespelare, f. 7 nov. 1822 i
Stockholm, d. där 28 juni 1896, blef student i
Uppsala 1840 och debuterade, dels som
Tebaldo
i "Romeo och Julia", dels som
Arfprinsen
af Baireuth i "Värja och stångpiska", 1845 å
K. teatern, där han s. å. erhöll anställning
som skådespelare och
kvarstod (från 1860 som premiäraktör) till
hösten 1892, då han tog afsked som
Bourganeuf i
"Duvals skilsmässa". H. hade sin hufvudsakliga
repertoar inom den franska komedien,
där han excellerade i synnerhet som en
lättsinnig god tok, t. ex. som
Colombet i
"Den gifte mannen i staden och på landet" och
Champagnac i "En teaterpjäs", och som en
originell eller excentrisk upptågsmakare,
t. ex. som
Prosper Block i "En papperslapp"
och
Horace Gerard i "Punkt för punkt".
I allmänhet torde kunna sägas, att H.
för den ynnest, hvari han länge och
obestridt stod hos publiken, hade att tacka
mindre sin skådespelartalang än sitt
outtömligt glada lynne och sin medfödda,
osökta komik. Kvickhet, godmodighet och en
sällsynt urbanitet voro de utmärkande dragen
i H:s spel, eller snarare sagdt, natur, ty
sådan han var på scenen, sådan var han ock utom
densamma. Han spelade äfven en ovanligt stor
roll inom hufvudstadens glada sällskapslif,
där han med slagfärdig kvickhet strödde omkring
sig en mängd ordlekar, hvilka icke mindre än
hans konstnärskap bidrogo att göra hans namn
bekant. Se L. A. Hedin, "Svante H." (1898).
<img l>
3.
Zelma Karolina Esolinda H., född
Bergnéhr,
den föregåendes svägerska, skådespelerska,
f. 31 maj 1827 i Stockholm, d. där 11 febr. 1874,
antogs 1840 till elev vid K. teatern, debuterade
1842 som
Lotta i "Brodertvisten" och var anställd
där 1845—68 (från 1852 som premiäraktris). 1842
gifte hon sig med skådespelaren
L. G. Kinmansson,
men skildes snart från denne och kallade
sig därefter
Bergmansson, tills hon 1854 trädde
i äktenskap med revisorn i generalpoststyrelsen
G. H. L. Hedin. Under namnet H.
vann hon sitt egentliga rykte som
skådespelerska. Ett briljant yttre, förhöjdt
af lysande toaletter, en välljudande stämma
och ett elegant sätt att föra sig gjorde fru
H. till arftagerska af en del af Emelie Högqvists
repertoar och tillvann henne i hög grad publikens
ynnest. Den finare komedien var hennes egentliga
fack, och till hennes bästa alstringar på detta
område förtjäna att räknas
Zoë i "Kotteriet",
Césarine i "Kärlek och egoism",
Georgina i
"Qväkaren och dansösen",
Richelieu i "Richelieus
första vapenbragd",
Sofie Arnould i "Jag äter
middag hos min mor",
fru de Nohan i "Den gifte
mannen i staden och på landet",
fru Montjoye i
"Montjoye" m. fl. Bland hennes öfriga uppgifter
må nämnas
