Rosaura i "Lifvet en dröm",
Hertiginnan i "Ett
glas vatten",
Mossamor i "Marsk Stigs döttrar"
samt en lyckad skapelse på det burleska området,
fru Godard i "En fattig ädling". Efter ett svårt
benbrott, 1865, blef hennes hälsa försvagad,
och hennes förut så stora användning för scenen
aftog småningom. 1871—72 uppträdde hon för sista
gången på k. scenen, då som gäst.
<img l>
4.
Sven Adolf H., brylling till
H. 2, politiker,
tidningsman, historiker, f. 23 april 1834
i Bo socken, Örebro län, d. 20 sept. 1905 i
Stockholm, blef student i Uppsala 1851 och
filos. kandidat 1861. Sin journalistiska
verksamhet började han 1859 i "Upsala-posten"
med artiklar mot Anckarsvärdska förslaget om
revision af unionsfördraget mellan Sverige och
Norge. I samma tidning offentliggjordes urspr.
de sedan i bokform utgifna stridsskrifterna
Fryxell mot Geijer (1861) och
Belysning af
förslaget om Upsala universitets flyttning
till Stockholm (1863). Han öfverflyttade 1864
sin journalistiska verksamhet till Stockholm
och var sedan under hela sitt lif verksam i
huvudstadspressen, företrädesvis i "Aftonbladet",
hvars redaktör han var 1 sept. 1874—24 maj 1876,
och "Dagens Nyheter". Som liberal riksdagsman för
Stockholm tillhörde han Andra kammaren 1870—74,
1877—januaririksdagen 1887 samt 1889—1905 och
var därunder 1870 medlem och 1880—82 ordf. i
tillfälliga utskottet för skolfrågor, 1871
led. af lagutskottet, 1873 af särskilda utskottet
för frågor rörande elementarundervisningen,
1885—86 och 1891—94 af konstitutionsutskottet,
1895 af särskilda utskottet för
arbetarförsäkringsfrågor samt 1902—05 af
talmanskonferensen. Han var staterevisor
1872 samt medlem af skattereglerings-
(1879—82) och arbetarförsäkringskommittéerna
(1884—89). Temperament och tidsförhållanden
gjorde H. icke sällan till en ensam man, till
"vilde", men det oaktadt har han som politisk
personlighet både i arbete och kamp i vår
inre politiska historia egt en betydelse
som knappast någon af sina samtida. Han var
outtröttligt arbetsam, och med mångsidiga och
grundliga kunskaper förenade han en lysande
talar- och skriftställartalang samt var i
sin krafts dagar landets mest uppmärksammade
politiske talare. För svenska demokratien var
hans namn ofta ett program, och hans orädda,
ja hänsynslösa ingripande, hvarhelst han trodde
sig finna missbruk och öfvergrepp, gjorde honom
i mångas ögon till en modern folktribun, en
"hela folkets justitieombudsman".
För hela hans politiska verksamhet kan hans
redan 1868 utgifna
Hvad svenska folket väntar af
den nya representationen i viss mån anses som
ett program. Medelst motioner, reservationer,
interpellationer, större anföranden och uppsatser
uppträdde han oaflåtligt och ofta på ett
mycket uppseendeväckande sätt mot utvidgningen
af konungens administrativa lagstiftningsmakt
och för häfdandet af grundlagens
anda och riksdagens, särskildt Andra kammarens,
maktställning samt för en noggrann kontroll
af den civila, diplomatiska och militära
förvaltningen och befordringsväsendet. Särskildt
anmärkningsvärda äro härvidlag hans inlägg
t. ex. ang. ministeriella mål (1877—78,
1884, 1893), konungens dispositionsrätt öfver
hufvudtitlarnas besparingar (1885, 1892, 1904),
konungens administrativa lagstiftning (1885,
1892), riksdagens rätt att pröfva aftal med
främmande makter (1891), ministerstyrelse
utan ministeriellt ansvar (1898, 1901),
kommandomåls föredragning i närvaro af stats-
och justitieminister (1901, 1904), mot fixering
af Andra kammarens representantantal (1891
och 1894), om ämbets- och tjänstemäns dagliga
tjänstgöringstid (1895 ff.), mot ämbetsmäns
mångsyssleri och användning i bolags tjänst
(1895), om nedsättning af anslagen till
diplomatien (1871—72), spanska spritfrågan
(1891), Peterheadaffären (1894), revision af
instruktionerna för järnvägsstyrelsen (1897) och
landshöfdingarna (1904), om intendenturtjänstemän
som mellanhänder i kronoleveranser (1895—96),
omorganisation af Arméförvaltningen (1899)
etc. Alltjämt en af de främste var han ock,
då det gällde värnandet af tryckfrihet och
församlingsrätt, utvidgning af den politiska
och kommunala rösträtten och strid mot
den nya tullbeskattningen. I försvarsfrågan
utpräglad värnpliktsvän, utgaf H. 1880
Allmän
värnepligt och fritt samhällsskick. Han hade
dock varit med om det Abelinska förslaget
1871 och 1873 års kompromiss samt — efter
att som redaktör för "Aftonbladet" förgäfves
ha arbetat för 1875 års värnpliktsförslag —
1877 års försvarsutskottsförslag och 1878
års landtmannaförslag. Han understödde
icke Posseska härordningsförslaget 1883,
men väl 1885 års kompromissförslag. Han var
motståndare till de k. förslagen 1890 och 1891
samt vid urtiman 1892, det sistnämnda, emedan
han betraktade det som ett otillfredsställande
provisorium och läggande tryckande bördor på
de rösträttslöse och tullbeskattade. Däremot
medverkade han till antagandet af 1901 års
härordningsförslag. Befästningsväsendet,
särskildt Bodenförslaget, underkastades af honom
1898 en skarp kritik, och han väckte s. å. motion
om att för ordnande af landets fasta försvar
påkalla utredning från fackmän tillhörande
stater, traktatmässigt erkända som neutrala. Han
påyrkade 1887 indragning af krigshofrätten
och 1901 i en mycket beaktad motion revision
af krigslagarna. 1893 lyckades han genomdrifva,
att i § 74 R. F. ang. rekvisitionslagarna intogs
ett uttryckligt förbehåll, att härens ställande
på krigsfot finge afse endast upprätthållande
af rikets neutralitet eller afvärjande af
angrepp, alltså icke i allianssyften. 1903—04
påyrkade han upphävande af prinsars rätt att
inneha militära ämbeten. Humanitära och sociala
frågor voro alltjämt föremål för hans intresse,
studier och arbeten. Han var den förste, som här
i landet på allvar förde fram krafvet på och gaf
uppslag till arbetarskyddslagstiftning. Genom
en omfattande motion 1884 påkallade
han nämligen lagförslag om skydd mot
yrkesfara och arbetsgifvares ansvarighet
för olycksfall i arbete samt om arbetares
olycksfalls- och ålderdomsförsäkring. 1885
motionerade han om användande af en del af
brännvinsförsäljningsmedlen till en
arbetarförsäkringsfond och påyrkade 1896 och
flera gånger betydande afsättningar för
motsvarande ändamål. Han motionerade dessutom om utredning
