ang. arbetstiden i bagerier (1895—96), om lagstiftning mot s. k. trucksystem (1896), om fångarbetet (1896, 1904), om kvinnlig yrkesinspektion (1902), om kommunalisering af vissa företag (1903), om ett statsdepartement för arbetarlagstiftning (1905), om lokalt veto (1894), revision af strafflagen (1883) och lösdrifvarlagen (1892), om främmande trosbekännares frihet från beskattning till statskyrkan (1885—86), om utredning af antalet vanföra och lytta (1904) etc. Åt undervisningsfrågor egnade han ock sitt intresse. Han biträdde verksamt vid uppgörande 1869 af förslag till ett universitet i Stockholm och kämpade med öfverlägsen energi och talang i främsta ledet bland motståndarna till latinets förhärskande ställning i skolorna, bl. a. genom skriften Om latinherraväldet (1883). Han väckte förslag om ett fast docentstipendium i slaviska språk i Uppsala (1883), inrättande af ett undervisningsdepartement, hvarvid de kyrkliga ärendena skulle öfverflyttas till Justitiedepartementet (1884—85), anslag till militäröfningar i folkskolan (1886), kvinnliga lärjungars tillträde till allm. läroverken (1886). Märkligare förslag i öfrigt voro motionerna om ett särskildt departement för jordbruk, industri och handel (1885), begränsning af utlännings rätt att besitta fast egendom (1873), en samfälld förklaring om de nordiska staternas principiella och permanenta neutralitet (1899, 1902). Från ungdomen varm skandinav och unionsvän, deltog H. lifligt och lidelsefullt i unionella debatter, ofta på ett sätt, som ådrog honom mycken ovilja och svåra beskyllningar. I en uppseendeväckande artikelföljd (1882) förfäktade han, att norska riksrättsstriden vore en rent inre norsk fråga. Första kammarens afslag 1884 på H:s motion om ministeriella måls föredragning spelade sedan en roll i de norska förebråelserna mot Sverige. H. höll alltid på en gemensam utrikesminister, men uppträdde 1893 mot det af statsutskottet föreslagna uttalande om riksdagens förvissning att få yttra sig, innan något på det konsulära gemensamhetsförhållandet inverkande beslut fattades. Likaså uppträdde han med mycken skärpa mot förslagen 1895 om revision af unionsbestämmelserna och kreditivens förhöjning. Han häfdade 1896 norska flaggfrågans egenskap af en rent inre norsk lagstiftningsfråga, som ej berörde Sveriges rätt och unionen, och uppträdde 1899 mot talet om "hemliga" befästningar vid Glommen. Hans sista ord i riksdagen var ett afslagsyrkande på förslaget om 100-millionerskreditivet vid 1905 års första urtima riksdag. Ett bref från honom till Lövland 1905 om situationens allvar påstås ha icke oväsentligt bidragit till att förmå de norske underhandlarna i Karlstad att stämma ned tonen för att undgå faran af ett krig. Jämte ofvannänmda skrifter äro, utom ett stort antal tidskriftsartiklar, tryckta bl. a. Studentmötet i Lund och Köpenhamn 1862 (1863), Sveriges och Norges förening för femtio år sedan (1864), Lefnadsteckning öfver August Blanche (i "Blanches saml. arb.", 1870—72), Om literär eganderätt (1871), Finsk och lapsk språkundervisning i Haparanda (1873), Den östeuropeiska frågan (1876), Franska revolutionens qvinnor (1879—80), Tobaksbeskattningen (1880), Om skydd för arbetarne mot yrkesfara (1889), Studier i franska revolutionens historia I. Halsbandsäfventyret (1890), De ministeriella målen och unionen (1892), Huruledes konsulatfrågan "angår" Sverige (s. å.), Lokal sjelfstyrelse i fråga om rusdryckslagstiftningen (1894), Ludvig XIV:s tidehvarf (1895), Tal och skrifter (utg. af V. Spångberg, 1904—05). Litt.: V. Spångberg, "A. H., väktaren och förgångsmannen" (1901), och Fr. Berg, "A. H." (1906). <img l>

5. Sven Anders H., brorson till H. 2, Asiafarare, f. 19 febr. 1865 i Stockholm, blef student i Stockholm 1885, filos. kandidat i Uppsala 1888 och filos. doktor i Halle 1892 efter studier under F. von Richthofen i Berlin. Han reste 1885 till Baku som informator hos Nobel och utförde 1885—86 en resa därifrån genom Persien öfver Teheran, Isfahan, Schiras och Buschir till Basra, Bagdad, Hamadan och åter till Teheran och Kaspiska hafvet, en resa, som han skildrat i Genom Persien, Mesopotamien och Kaukasien (1887). 1890 deltog han i Oskar II:s till schah Nasr-ed-din affärdade beskickning, skildrad i Konung Oscars beskickning till schahen af Persien (1891), och fortsatte 1890—91 sin färd från Teheran genom Chorassan öfver Mesched till Aschabad i Transkaspien, vidare till Buchara, Samarkand, Taschkent, Kokan och Margelan samt öfver Terek-davan-passet till Kaschgar, hvarifrån han öfver Prsjevalsk vid Issik-kul återvände till Taschkent och hem genom Kaukasien och Ryssland. Denna färd har han beskrifvit i Genom Khorasan och Turkestan (1892). 16 okt. 1893 började han sin tredje resa till Asien, från Orenburg genom Kirgisstäppen till Taschkent och Margelan, där han utrustade sin första karavan för att under vintern rida öfver Pamir, Stora Kara-kul, Murghab, Mus-tag-ata till Kaschgar. Sommaren och hösten 1894 företog han en forskningsfärd genom östra och mellersta Pamir och undersökte därvid särskildt Mus-tag-atas glaciärer samt försökte fyra gånger med jakar och kirgiser bestiga detta berg, därvid uppnående en höjd af 6,300 m., hvarpå han öfvervintrade i Kaschgar. 17 febr. 1895 bröt han med 4 man och 8 kameler upp från Kaschgar österut i afsikt att från Merket vid mellersta Jarkent darja korsa den fruktade sandöknen Takla-makan. Han fann under 13 dagar vatten, men under de 13 följande intet, och då det medtagna vattenförrådet räckte endast fyra dagar, gick karavanen under i sandöknen, nästan hela bagaget förlorades, och blott