H., två af hans tjänare och en kamel nådde, döende, floden Khotan darja. Han återvände då öfver Aksu och Utsch-turfan till Kaschgar. På sommaren 1895 företog han därifrån en ny färd till östra och södra Pamir, där han särskildt geologiskt undersökte det system af parallella bergskedjor, som i ö. begränsa Pamirplatån, vidare de glaciärer, som från Hindu-kusch strömma mot n., Amu darjas källor och öfre Jarkent darjas. Efter att ha återvändt till Kaschgar begaf han sig i dec. 1895 öfver Jarkent till Khotan, korsade med 4 man och 3 kameler åter Takla-makan-öknen till Kerija darja, följde denna flod, tills den slutar i sanden, och fortsatte genom öknen till Tarim. Under denna färd upptäckte han bl. a. de i flygsanden begrafna ruinerna af två stora buddistiska städer, där funna målningar och gipsfigurer röjde en raffinerad konst, kartlade Kerijaflodens lopp och fann i dess skogar en herdestam, hvars tillvaro var obekant t. o. m. för kineserna. Från Schah-jar fortsatte H. utmed floden Tarim, hvars invecklade system i urskogarna han kartlade, vidare till Korla och Karaschar och därifrån genom öknen till Lop-nor och skingrade definitivt det dunkel, som alltid sväfvat kring denna sjö (se vidare Lop-nor). Han återvände öfver Tjarkhlik, Tjertjen och Kerija till Khotan, hvarifrån han bröt upp i juni 1896 och gick öfver Kwen-lunbergen upp på Tibets högland, som han med en karavan af 10 man och ett 50-tal hästar och åsnor korsade från v. till ö. Under färden, som två månader gick på omkr. 4,450 m. höjd, dogo djuren, så när som på 3 kameler och 3 hästar, af brist på bete. Hela detta område kartlades geologiskt och topografiskt, och 23 sjöar upptäcktes, af hvilka en är en af de största i hela inre Asien och icke ens antydts af de kinesiske kartograferna. I Tsajdam nådde karavanen med sviktande krafter de förste mongolerna och fortsatte, ständigt på vakt mot tangutiska röfvare, till Kuku-nor och Sining-fu. Från Liang-tscheo korsade H. den okända delen af öknen Ala-schan, gick öfver Hwang-ho genom Ordos och genom norra Schan-si till Peking, som nåddes 2 mars 1897. Därmed var genomkorsandet af Asien fullbordadt. Återfärden gick genom Mongoliet öfver Urga, Kiachta samt genom Sibirien och Ryssland till Stockholm, dit H. anlände 10 maj 1897. Utom i ofvannämnda verk har H. framlagt resultat af sina dittills gjorda forskningar dels i de i "Zeitschrift der gesellschaft für erdkunde zu Berlin" införda redogörelserna Forschungen über die physische geographie des hochlandes von Pamir (1894), Die gletscher des Mus-tag-ata (1895), Reise durch die Takla-makan wüste (s. å.), Forschungsreise nach dem Lop-nor (1896), dels i A journey through the Takla-makan desert (London 1896). Den sista resan är skildrad såväl i ett stort populärt verk, En färd genom Asien 1893—97 (2 bd, 1898, 7 uppl. på andra språk, äfven på japanska), äfven utgifvet i en mindre, för ungdom afsedd uppl., Genom Asiens öknar. Forskningar och äfventyr 1893—97 (1899), och försedt med ett tilläggsband, Forskningar i Lop-nor-området (1902), som i ett mera vetenskapligt, Die geographisch-wissenschaftlichen ergebnisse meiner reisen in Zentralasien (1894—97, Ergänzungsband XXVIII till Petermanns mitteilungen, 1900). Midsommardagen 1899 lämnade H. åter Stockholm för att i Asien fortsätta de forskningar han påbörjat under sin förra resa. Hans utgångspunkt blef äfven då Kaschgar. Med en stor karavan af kameler och hästar tågade han till Lajlik vid Jarkent darja, hvarifrån han själf med ett par man och en ringa del af bagaget lät af strömmen på en färja föra sig nedför Jarkent darja l. Tarim, medan karavanens hufvudmassa tog landvägen. Till mötesplats bestämdes en punkt, Jangi-köl, vid nedre Tarim. Båtfärden varade tre månader, hvarunder floden med alla dess krökningar på det noggrannaste uppmättes och kartlades. I slutet af nov. var det så kallt (ända till -16°), att man på morgonen måste hugga upp isen med yxor för färjan, och 7 dec. måste flodfärden afslutas. Man slog läger vid Jangi-köl, där Lop-nor-distriktet börjar och där karavanen väntade, och byggde vinterhyddor. Vintern 1899—1900 företog H. med fyra man en med stora faror förbunden 2 månaders färd genom östra delen af den på allt organiskt lif blottade Takla-makan mot s. v. till Tatran vid Tjertjen darja, en sträcka af 285 km., nästan dubbelt så lång som ökensträckan genom västra delen, på hvilken han 1895 förlorade hela sin karavan. Från Tjertjen tog expeditionen efter en 340 km. lång rekognoscering västerut en östligare väg tillbaka till Jangi-köl. På våren 1900 gjorde H. en exkursion österut för att vidga sin kännedom om Lop-nors invecklade vattensystem, påträffade s. om Altimisch-bulak, i "de vilda kamelernas land", lämningar af hus och tempel, kinesiska mynt, skärfvor af lerkärl samt manuskript från 3:e årh. e. Kr., som förtäljde, att ruinerna härstammade från en kinesisk stad, Lôu-lan. Den kultur, som då fanns i denna trakt, gick under, då Tarim, som fordom flöt åt ö. och utföll i Lop-nor, ändrade sitt lopp mot s. ö. och s. och bildade det stora träsket Karakoschun. H. konstaterade, att Lop-nor-bäckenet åter vandrar mot n. — I slutet af maj 1900 lämnade H. för sista gången Jangi-köl; han följde på sin färja Tarims hufvudarm till Abdal och tågade sedan söderut till Temirlik, Gass-kul och Mandarlik, hvarifrån han med ett mindre sällskap under sommaren och hösten utförde en 93 dagars kräfvande och på intressanta geografiska upptäckter synnerligen rik rundresa genom nordöstra Tibet. Han kom söderut till ungefär 34° n. br., 90° ö. lgd, ej långt från Jang-tse-kiang, korsade hertigens af Orléans och Bonvalots väg 1889 och sin egen 1896 och utforskade därunder Arka-tags fjällmassiv, Kwen-lun-systemets hufvudkedja, till kamhöjden en af jordens mäktigaste och högsta, hvars hufvudpass ligger 5,180 m. ö. h., 340 m. högre än toppen af Mont-Blanc. På den stora höjden, i den tunna luften och ständiga blåsten var kölden ytterst skarp, och för strapatserna dukade 10 hästar och 4 kameler samt en tjänare under. Efter en omkr. 3 veckors utfärd till saltsjön Ajag-kum-köl undersökte H. den s., ö. och n. om Lop-nor belägna delen af öknen Gobi, ett likaledes alldeles obebodt och af en europé ej förut besökt område, där karavanen en gång tillbragte 12 dagar utan att finna en droppe vatten. Den sista och största afdelningen af resan utfördes sommaren och hösten 1901, då H. med en karavan på 35 man, 39 kameler, 30 hästar, 77 åsnor och mulåsnor, 7