Muhammed Isa dog, fortsattes färden till Brahmaputras källtrakter, och H. började ett systematiskt forskningsarbete för att finna flodens källa. Han mätte de olika flodernas vattenmängd och följde den mäktigaste intill den plats, där den utgår från tre glaciärer, hvarmed således Brahmaputras källproblem var löst. Öfvergående den låga vattendelaren mot Sutlej, fortsatte H. till Mansarowar, där han tillbragte några veckor med omsorgsfulla djupmätningar. På grund af farliga stormar var det honom ej möjligt att loda Rakas Tal, men båda sjöarna kartlades omsorgsfullt, och han ådagalade de båda sjöarnas samband med hvarandra genom underjordiska kanaler. Efter en kringvandring kring det heliga Kailasberget tog H. vägen mot n., upptäckte källan till den norra eller hufvudarmen af Indus, men vände åter mot s. v. till Gartok, ännu en gång korsande hufvudkedjan. Alla försök att från Gartok få utforska den hvita fläcken på Tibets karta n. om hans senaste väg misslyckades, hvarför han afskedade hela sin eskort — för att ej riskera att få densamma igenkänd —, lät utrusta en ny karavan i Leh och utsprida, att resans mål var östra Turkestan och Peking. Han mötte densamma vid Durgu, som han lämnade 4 dec. 1907. Karavanen bestod af 12 män och 40 djur. Den tog strax vägen mot n., men sedan den nått till en punkt 2 dagsresor från Karakorumpasset, blef kursen östlig. H. fick snart klart för sig, hur besvärlig resan skulle bli. Det snöade oafbrutet, och det ena efter det andra af karavanens djur dog. 11 jan. nådde man Aksai-chin, hvarifrån färden gick sydligare än förra gången. Svårigheterna växte nu alltjämt. Vinterstormarna rasade, och temperaturen sjönk ned till nära —40°. H. fick kylskador i båda fötterna. Vid stranden af Shemen-tso var karavanen nära att bli insnöad, intet kött fanns, och hästarna delade männens risförråd. Efter 64 dagars ensamhet mötte man 8 febr. de förste jägarna och kunde köpa får, mjölk och smör. Efter passerandet af Lemchung-tso inträdde de i okändt område, och H. uppträdde i en ladaks förklädnad med ansikte och händer målade. 24 febr. återstod endast ¼ af karavanens lastdjur. 16 mars slogs läger vid Tong-tso n. om 32:a breddgraden, hvarefter färden blef mera sydlig ned mot Brahmaputra. De hade hört, att guvernören i Bongbaprovinsen var nära, men de undveko honom och foro genom en labyrint af berg. Bongbaprovinsen hade aldrig beträdts af någon europeisk fot, och man måste iakttaga den största försiktighet, emedan lägret kringsvärmades af tibetanska spioner. Man hade uppgifvit, att karavanens chef hade för afsikt att uppköpa ull, och H. lyckades att förklädd till fårherde undgå deras försök att komma åt honom. Han öfvergick ännu en gång hufvudkedjan vid Samye-la, och det var där han fann Transhimalaya vara det mest lämpliga namnet på denna mäktiga vattendelare mellan Brahmaputra och sjöregionen i n., hvars västra och östra partier äro af gammalt och väl kända, men hvars mellersta del nu för första gången undersökts. Ehuru tibetanska namn finnas för hvarje märklig topp, saknas gemensamt namn för hela kedjan. Nära Raga mötte karavanen tibetanska soldater, för hvilka H. fann rådligt att röja sig. Han blef god vän med dem och fick tillåtelse att välja sin egen väg. Han skilde sig nu, 6 maj, från karavanen och drog med 5 man norrut till en stor sjö, Teri-nam-tso (v. om Dangra-yum-tso), som efter infödingarnas uppgifter nästan korrekt inlagts af Nain Singh och i hvilken det innersta Tibets största flod, Soma-tsanpo, faller ut. Han följde denna senare förbi Mendong-gunpa, besökte Tarok-tso och Ngang-laring-tso, som han kunde ge den rätta gestalten på kartan. I Selipuk s. om denna sjö mottogs han 26 juni med största gästfrihet af lamaer, och sedan han förenat sig med hufvudkaravanen, gick han för tionde gången öfver Transhimalaya samt följde Sutlej till Simla, dit han kom 15 sept. Han mottogs i Indien med stora hedersbetygelser och med ännu större i Japan, dit han öfver Shanghai på kallelse begifvit sig och där han fick geografiska sällskapets för första gången utdelade guldmedalj (A. E. Nordenskiöld hade fått densamma i silfver). 17 jan. 1909 anlände han till Stockholm och fick ett storartadt mottagande af konung och folk. Af Svenska sällskapet för antropologi och geografi erhöll han Wahlbergsmedaljen (Vegamedaljen hade han fått 1898), och sällskapet har bildat en fond, bärande hans namn, för understöd af geografisk forskning. H:s sista resa är ock ett stordåd, som söker sin like i de geografiska upptäckternas historia. Under oerhörda svårigheter, ej blott dem naturen lagt i vägen, har han upptäckt och sorgfälligt undersökt en af jordens väldigaste bergskedjor, inlagt på den förut hvita fläcken på våra kartor n. om Brahmaputra från Gartok till Shigatse en massa berg, sjöar, floder, vägar etc., upptäckt två nya provinser i Tibet, påvisat, att prov. Doktol på kartan ej existerar, upptäckt och undersökt Brahmaputras och Indus’ verkliga källor samt kommer att, när resultatet af resan framlagts, rikta världen med en mångfald uppgifter af alla slag rörande ett land, som af jordens alla är kanske det minst kända. — Erkännande har ock i rikt mått kommit honom till del. Till hvad som redan anförts må tilläggas, att han sedan 1897 är led. af Vet.- och vitterhetssamhället i Göteborg och sedan 1905 af Vet.-akademien och att han erhållit de geografiska sällskapens i London och Paris stora guldmedaljer och det förra sällskapets särskilda medalj, som utdelas endast till forskningsresande af allra högsta rang, det geografiska sällskapets i Edinburgh Livingstonemedalj i guld, af franska vet.-akademien 1902 och 1904 det Tjichatjevska priset (3,000 frcs), af sv. Vet.-akademien (1908) Letterstedtska guldmedaljen och af Smithsonian institution i Washington stora guldmedaljen samt att han 1909 kreerades till hedersdoktor i Oxford och Cambridge, erhöll staden Paris’ stora guldmedalj samt geografiska sällskapets i Berlin Humboldtsmedalj och kejsar Vilhelm II:s stora guldmedalj för konst och vetenskap m. m. 1. R. T—dt. 2—3. A. F.* 4. T—s. 5. Wbg. Hedin, Sven Gustaf, kemist och fysiolog, f. 6 okt. 1859 i Alseda, Jönköpings län, student 1878 och filos. kandidat 1881 i Uppsala, filos. doktor 1886 och med. doktor 1893 i Lund, vardt 1886 docent i kemi och 1895 laborator i experimentell fysiologi där, var 1900—07 chef för patologiskt kemiska afdelningen vid The Lister institute of preventive medicine i London och utnämndes 1908 till professor i medicinsk och fysiologisk kemi vid Uppsala universitet. H. är led. af Fysiogr. sällsk. i Lund (1896) och Vet. akad. (1902). Bland H:s många vetenskapliga afhandlingar märkas