året. För att slippa dylika tidsödande räkneoperationer använder man äfven tabeller, där alla data finnas noggrant uträknade. Se Wüstenfeld, "Vergleichungs-tabellen der muhammedanischen und christlichen zeitrechnung" (1854), och Mahlers fortsättning af dem (1887). K. V. Z. <img l>

Hedlinger, Johan Karl, medaljör, f. 28 mars 1691 i Seewen, nära staden Schwyz i Schweiz, d. 14 mars 1771 i Schwyz, sattes 1710 i lära hos en guldsmed och myntmästare Krauer i Sion (Valais), flyttade med denne 1711 till Luzern, deltog 1712 i Toggenburgkriget, flyttade 1715 med Krauer till Montbéliard (Mümpelgard) och började där gravera medaljer. För att vidare utbilda sig for han 1716 till Nancy, där han lärde under Saint Urbain, och 1717 till Paris, där Roettiers och Launay voro hans gynnare. Efter att ha uppehållit sig där i ett år erhöll han anbud af baron Goertz, som i svenska statens angelägenheter vistades i Paris, att öfvertaga ledningen af Sveriges myntverk. H. mottog detta af lysande ekonomiska villkor åtföljda anbud och utnämndes till k. medaljör. — Bland H:s första arbeten efter ankomsten till Stockholm voro de s. k. "Goertzska karolinerna" från 1718, riksdalern med de vända lejonhufvudena (en nyhet), åtminstone ett af nödmynten ("Hoppet") samt — framför allt — en stor medalj öfver Karl XII:s död, som genast väckte allmänt bifall. Sedan följde i ständig växling en mängd arbeten af allt högre ordning. Genom denna sin verksamhet höjde H. svenska medaljkonsten till samtidens förnämsta. Utan tvifvel var det, enligt hans eget erkännande, umgänget med den klassiskt bildade Keder, som i väsentlig mån inverkade på hans nya riktning, som utmärker sig för en från "förkonstling frigjord, af antikens konst påverkad stil". Äfven andra framstående konstkännare, en K. G. Tessin, en Hårleman, en Berch, hade sin andel i H:s rika konstnärsutveckling. Denna sökte och fann han dessutom på flera resor. 1726 anträdde han en resa till Italien öfver Tyskland, Holland och Schweiz. I Rom uppehöll han sig länge och utförde där medaljer öfver påfven Benedictus XIII. Återkommen efter halftannat år, begynte han sin berömda svenska konungalängd, som sedan utfördes dels af honom själf, dels af D. Fehrman. Ständigt hade han att afslå anbud från utlandets regenter: så från tsar Peter (1723), från konung August af Sachsen-Polen (1728), från kejsarinnan Anna (1730). Emellertid utförde han med vederbörligt tillstånd flera arbeten för utlandet och gjorde äfven resor för samma ändamål. 1732 besökte han Köpenhamn och vistades 1735—37 med särskildt kungligt tillstånd i Petersburg och utförde arbeten för kejsarinnan Anna. 1739 företog han en resa till Schweiz, där han ingick äktenskap med en släkting, begagnade kur för sin angripna hälsa, besökte 1742 Berlin, där han utförde ett porträtt af Fredrik I; år 1743 var han bosatt i Freiburg im Uechtland, men återkom våren 1744, kvarlämnande hustrun i Schweiz. 1745 blef han på Linnés förslag led. af Vet. akad. och utnämndes till hofintendent. Han hade emellertid fattat sitt beslut att för alltid bosätta sig i sitt hemland och lyckades slutligen efter mycket motstånd genomdrifva sin önskan om ständig tjänstledighet. D. Fehrman öfvertog med kungligt tillstånd medaljörsbefattningen och erhöll en del af lönen. Mot slutet af 1745 lämnade H. för sista gången Sverige. Han begaf sig då tillbaka till Freiburg, men bosatte sig året därefter i Schwyz, som han sedan ej lämnade. Där arbetade han fortfarande i sin konst, hedrad af landsmän och främlingar, i brefväxling med sina vänner, äfven dem i hans adoptivfosterland, samt i åtnjutande af krafter ända till sena ålderdomen. Några år efter hans död utgaf Chr. v. Mechel en samling i koppar graverade afbildningar af hans medaljer, "Oeuvre du chevalier Hedlinger" (1776); en snarlik, något fullständigare samling såg dagen 1782, utgifven af J. K. Füssli och J. E. Haid. H:s hem i Schwyz var ända till fram på 1890-talet bevaradt tämligen oförändradt som på hans tid med de föremål och samlingar han hopbragt, men är nu förändradt. Hans medaljsamling såldes 1893 till Gottfried-Kellerstiftung i Zürich för 30,000 francs. H:s medaljer för Sverige uppgå till ett stort antal, och de flesta äro af framstående slag. I de tidigare, t. ex. de öfver Karl XII:s död (1719), Arvid Horn (1720), Nystadska freden (1721), Gustavianska medaljen (1723), Ymnighetshornsmedaljen (s. å.), befinner han sig ännu väsentligen på 17:e seklets ståndpunkt, ehuru sträfvan efter en mjukare formgifning och en ädel enkelhet är omisskännlig. Det är dock först efter återkomsten från sin italienska resa, som H. afgjordt bryter med det gamla och djärft träder i antikens fotspår. Hufvudena uppfattas kraftigare och mer karakteristiskt, utan att skönhetens fordringar förbises; behandlingen af hår, dräkter o. d. vårdas flitigt, utan att förfalla till småaktighet, och frånsidorna få nästan alltid symboler af mycken elegans och träffande klarhet, i stället för de allegoriska figurerna och scenerna. Endast sällan, såsom i skådepenningen öfver E. Benzelius (1737), där frånsidan framställer en hel liten relieftafla, kan man märka ett vacklande i de grundsatser konstnären vanligen följer. Som mästerstycken af första rangen, såväl hvad porträtt som sinnrika frånsidor vidkommer, kunna anföras medaljen öfver N. Tessin (1728), Bankomedaljen (1729), Riddarhusmedaljen (1731), medaljerna öfver G. Cronhielm (1731; slagen 1734), Anna Ivanowna (1735) och Osterman (1739), Ständernas endräkt ("Concordia felix", 1739), K. G. Tessin (s. å.), Ulrika Eleonoras död (1741), Lovisa Ulrikas ankomst (1744), Vet.-akad, i Berlin (1747), Fredrik den store (1750), Bernermedalj (1752), Svenska Vet.-akad. (1760), Keder (1766), Karl XII ("Hercules sueonum", 1769, som aldrig präglades, utan blott finnes i gjutna exemplar) och Konstnärens egna bilder, särskildt en medalj från 1733, frånsidan prydd med Minervas uggla och hans valspråk "lagom" i grekiska bokstäfver. I denna sistnämnda skådepenning lämnade H. kanske det yppersta profvet af den med antiken befryndade ädelhet och den finhet, som utgöra de mest betecknande dragen