i hans konst. — I sin egenskap af lärare för en mängd unga medaljörer verkade H. medelbart på hela det nordliga Europas konst. Hans svenske lärjunge, D. Fehrman, fortplantade de goda traditioner mästaren kvarlämnat i Sverige. Jfr J. Amberg, "Der medailleur J. K. H." (1877), K. Warburg, "H. Ett bidrag till frihetstidens konsthistoria" (1890). —rn. (K. W—g.) <img l>

Hedlund. 1. Sven Adolf H., publicist, riksdagsman, kommunalman, f. 24 febr. 1821 å ön Eldgarn i Mälaren (Färentuna socken, Stockholms län), d. 16 sept. 1900 i Göteborg, blef student i Uppsala 1839 och filos. kandidat 1845. 1847 ingick han i Ecklesiastikdepartementet och k. biblioteket samt i ett par af de kollegiala ämbetsverken. S. å. blef han medarbetare i tidningen "Hermoder" och "Dagligt allehanda" samt deltog med lifligt intresse i tidens socialpolitiska och litterära rörelser, särskildt ifrande för en del arbetarvänliga företag. Som D. A:s korrespondent vistades han under revolutionsåret 1848 några månader i Paris. 1849 blef han redaktör för "Örebro tidning" och var sekreterare vid det i Örebro 1850 hållna reformmötet äfvensom i reformbestyrelsen. 1851 inträdde han i "Aftonbladets" redaktion och anställdes 1852 som hufvudredaktör för "Göteborgs handels- och sjöfartstidning", en plats, som han innehade till sin död. Som ledare af denna tidning intog H. en alltmera framstående plats i den svenska pressens led och satte sin prägel på tidningen, samlade kring sig en redaktion af likatänkande, bland hvilka Viktor Rydberg kom att stå honom särskildt nära. H. var en ifrig förkämpe för tidens liberala reformer och kultursträfvanden, för representationens ombildning och understödde det De Geerska förslaget, var ifrig vän af näringsfrihet och frihandel, en varmhjärtad ifrare för religionsfrihet i betydelse af samvets- och bekännelsefrihet; vän af skolreformer såväl inom folkskolans som den högre skolundervisningens fält, mot latinherravälde, för folkskolan som bottenskola, handaslöjd, fantasiens utbildande, folkhögskoleväsendet, anhängare af kvinnoemancipationen och strafflagens reformering, af arbetarrörelsens främjande genom ömsesidigt tillmötesgående klasserna emellan, vän af rösträttsutvidgning och reform af skatteväsendet genom grundskatternas afskaffande; motståndare till indelningsverket och vän af ett milissystem, understödjande i hufvudsak härordningsförslaget af 1883, i hvars förberedande han tagit del; stödjande alltifrån 1870-talets början det gamla landtmannapartiets politik såsom åsyftande folklig och frisinnad politik, på nordisk grund, härutinnan under 1870-talet och 1880-talet samverkande med bondepartierna i Norge och Danmark. Han understödde fredligt skandinaviskt samarbete, men stod som motståndare till den politiska skandinavismen, som ville indraga Sverige-Norge i Danmarks slesvig-holsteinska politik allrahelst sedan novemberförfattningen genomförts, och han understödde den De Geerska försiktighetspolitiken 1863—64 samt ådrog sig därmed beskyllningen att vara antiskandinav. Under 1870 års krig uppträdde han med styrka emot den härskande franskvänliga opinionen och emot hvarje tanke på inblandning i kriget. I förhållandet till Norge höll H. på hvad han ansåg vara Sveriges rätt i unionella frågor, men sympatiserade med norska folkets inre frigörelsesträfvan. Under ståthållarstriden 1859—60 bestred han de norska anspråken på att få afgöra denna fråga oberoende af Sverige, men han stödde under 1870- och 1880-talen den norska vänsterns strid mot högerbyråkratien, särskildt i afseende å statsrådens tillträde till stortingets förhandlingar, och motsatte sig svensk inblandning i denna fråga. Under 1890-talet motsatte han sig åter den utpräglade norska vänsterns politik i konsulats- och utrikesministerfrågorna. H. egde ovanliga gåfvor som publicist, djärfhet, slagfärdighet, vakenhet, rastlöshet; hans publicistiska ord buro alltid prägeln af att vara uttryck för en ärlig mening. Som tidningsledare var han lika afhållen som vördad af underlydande. H. deltog i riksdagsarbetet som led. för Göteborgs stad af Andra kammaren 1867—69 och 1879—83 samt som led. af Första kammaren för Göteborgs och Bohus län 1875—76 och för Kristianstads län 1886—89. Under sin första riksdagstid var han motståndare till landtmannapartiet, då detta gjorde opposition mot De Geerska regeringen; sedan slöt han sig till detsamma, men blef aldrig egentlig partiman. Han var medlem af försvarsutskotten 1867—69, af Andra kammarens undervisningsutskott 1868 och 1881, af bevillningsutskottet 1876 och 1879—83. Han var 1880—82 medlem af landtförsvarskommittén. Bland hans motioner märkas: om annandagarnas indragning (1867), om ny tryckfrihetsförordning (1869), om nedsättning af skyddstullarna (1875), om rösträttens utvidgning (1880, 1888), om vissa skyldigheter för arbetsgifvare i tullskyddade näringar samt om åtgärder till betryggande af sunda och billiga arbetarbostäder (1888), om konkordieformelns utmönstrande ur kyrkolagens 1 kap. 1 § (1889). En ytterst betydande verksamhet nedlade H. som kommunalman; han var medlem af Göteborgs stadsfullmäktige i omkr. tre årtionden och hade en väsentlig andel i tillkomsten af en mängd kommunala inrättningar under den starka utvecklingsperiod Göteborg genomgick under 1800-talets senare hälft; bl. a. deltog han i folkskoleväsendets och fattigvårdens omdaning, var en af upphofsmännen till det s. k. Göteborgssystemet (se d. o.), var den egentlige stiftaren af Göteborgs museum (1861) och den varmaste ifraren för tillkomsten af Göteborgs högskola, liksom af andra kulturella och filantropiska inrättningar; vid hans död betecknades han som "den lefvande personifikationen af Göteborgs goda allmänanda". H:s vänskap och stöd var af utomordentlig betydelse för V. Rydbergs utveckling. H., som 1889 träffades af ett slaganfall, fann alltmera sina krafter under 1890-talet afmattade och drog sig småningom tillbaka från de publicistiska sysslorna och de offentliga värfven. H., som i sin ungdom utgifvit en del vittra skrifter, offentliggjorde bl. a. i bok- eller broschyrform: Om arbetareassociationer (1852), En episod från studentfärden till Kristiania