och stämma. Som lifgeding innehade H. E. under särskild förvaltning Gripsholms, Eskilstuna, Strömsholms och Vadstena län, hvilka först 1719 lades under den allmänna förvaltningen. Drottning H. E. egnade en synnerlig omvårdnad åt de sköna konsterna och använde till den inhemska konstens uppmuntran en betydlig del af sina stora inkomster. Hon beskyddade och gynnade Tessinerna och Ehrenstrahl, lät uppföra Drottningholms och Strömsholms slott, försköna Gripsholm och Ulriksdal samt prydde sina slott med vackra skulpturer och målningar. (R. F.)

Drottning Hedvig Eleonora. (Efter Ehrenstrahls målning, Drottningholm.)

Hedvig Elisabet Charlotta, svensk drottning. Se Charlotta, H. E. Hedvigsfors bruk. Se Iggesund och Strömbacka. Hedvigs församling i Norrköpings stad tillhör Linköpings stift, Norrköpings kontrakt. 7,406 inv. (1908). Församlingen, hvars kyrka är uppkallad efter drottning Hedvig Eleonora, kallades, förr än den blef territoriell, 1885, äfven för Tyska församlingen. Hedvigsholmen, befäst holme, förut kallad Fiskholmen (se d. o.), i Marstrands hamn. Skansen förstärktes och utvidgades under 1660-talet, och Hedvigsholms fästning bestod vid utbrottet af kriget med Danmark 1675 af en murad redutt midt på H. och en skans med stenbröstvärn på västra udden. Då Marstrand 1677 anfölls af Gyldenlöve, försvarades H. af den endast 60 man starka besättningen 6—15 juli med utmärkt tapperhet först under öfverstelöjtnant A. Björnsköld, sedan under major Stark, som måste utrymma befästningarna, utan att, som han ämnat, lyckas spränga dem i luften. Gyldenlöve förstärkte försvarsverken. Efter fredsslutet (1679) iståndsattes stenredutten efter ritning af Lydinghjelm; men 1693 påbörjades de "alldeles onödiga" befästningarnas rasering. Under Karl XII:s sista danska krig återställdes de emellertid så godt sig göra lät samt bestyckades; vid Tordenskjolds anfall mot Marstrand 22 juli 1719 utrymdes de af besättningen (12 man under en underofficer), sedan kanonerna förnaglats. Tordenskjold gaf H. namnet Charlottenholm. Efter fredsslutet (1720) återtogs namnet H,, men befästningarna lämnades åt sitt öde. Ännu synas dock några lämningar af dem. L. W:son M. <img l>

Hedvig Sofia (skref sig alltid "H. Sophie", hvadan Sofia torde ha varit hennes tilltalsnamn), hertiginna af Holstein-Gottorp, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora, f. 26 juni 1681 på Stockholms slott, d. där 11 dec. 1708, förmäldes 12 juni 1698 på Karlberg (vid Stockholm) med sin kusin, hertig Fredrik IV af Holstein-Gottorp. I aug. 1698 flyttade hon till sitt nya fädernesland, men återvände redan följande vår med sin make till Sverige, hvilket hon sedan ej lämnade. Hennes gemål följde Karl XII i kriget och stupade i slaget vid Klissov, 1702, efterlämnande en tvåårig son, Karl Fredrik, för hvilken hon blef den ena af förmyndarna. Hedvigsstad. Se Piteå, stad. Hedychium Koen., bot., växtsläkte af fam. Zingiberaceæ med 38 arter i tropiska Asien. H. Gardnerianum Wall. från Ostindien är en omtyckt växthusväxt, liknande Canna, med vackra gula, välluktande blommor i rikblommiga ställningar i spetsen af de storbladiga stjälkarna. G. L—m. Hedychrum, zool. Se Guldsteklar. Hedyfan Breithaupt (af grek. hedys, behaglig, och fainein, glänsa), miner., ett kristalliniskt eller derbt, monoklint mineral, besläktadt med mimetit och sammansatt enligt formeln<br><tab><tab> R Cl₂ + 3 [R₃ O₆ 2 (As P) O],<br> där R är = Ca och Pb. Mineralets färg är hvit med dragning åt gult. Det har diamantartad fettglans och förekommer vid Långban i Värmland. P. T. C.* Hedysarum L., bot., ett släkte af tämligen högväxta örter eller buskar, hörande till fam. Leguminosæ, afd. Papilionatæ. Bladen äro mångpariga, ofta genomskinligt punkterade; blommorna röda, hvita eller gulaktiga, i klasar i bladvecken. Baljan ar ledad, platt-tryckt. De omkr. 60 arterna lefva i norra halfklotets tempererade bergstrakter, många äro goda foderväxter, andra odlas som prydnadsväxter, t. ex. H. coronarium L. och H. multijugum Maxim. Om H. onobrychis (esparsett) se Onobrychis. G. L—m. Heegaard [hēgår], Poul Sophus Vilhelm, dansk filosof, f. 19 jan. 1835, d. 27 mars 1884, blef 1858 teol. kandidat, men fick afsmak för teologien, slog sig på filosofi och förvärfvade 1861 doktorsgraden med en afh. om Herbarts filosofi. I Indledning til den rationelle ethik (1866) sökte han häfda möjligheten af en etik utan religiös grundval. Missnöjd med Hegels spekulativa system och